Retodik

Ett farväl

2012-01-17T21:31:00.008+01:00

Min vän, hon sade mig sanningen och ur mig kom tomma, torra tårar. Hon sade "Inget blev som det skulle. Den du ville vara blev du inte och nu, nu har du glömt vem du vill vara. Det är som om du inte vill någonting alls. Den som du är nu, den älskar du inte... men jag älskar dig. Jag älskar dig för att du var min vän. En vän som knappt är längre. Jag hatar dig, för att du har bestämt dig för att du inte orkar med att inte älska dig själv längre och bryter dig loss nu från ditt vardagsfängelse. Du är på väg att förändras, utan att veta om det blir bättre, men ändå, du är på väg."

När hon sade det, visste jag inte vad jag skulle säga, men inom mig var det som om något tryckte en mörk, tung dunkudde runtom mitt hjärta. En känsla som hon såg och tydligen var det svar nog. Hon kramade mig och vände om för att gå och sade innan dörren stängdes, "Jag blir kvar".

Ljuslöst stearin

2012-01-10T23:42:00.004+01:00

Vad hjälper ett fint stearin ljus om en dator surrar i bakgrunden? Jag menar, stämningen som jag söker när inspiration har lagt ett mysigt ägg av hopp i min själs mörka kvistvrå, den, får inget liv om min omgivning inte låter mig andas och glömma. Där jag är nu spenderas mitt levande i en isolation från högljutt levande och inspirerande stunder. Överallt är det moderniserat, till den grad att det kostat det mysiga, och modernisering låter och ger mig inget annat än en påminnelse att jag inte är ensam. Tekniken här är ett behov och måste, snarare än ett tillskott. Jag känner mig lite som en flod, uppdämd och sjukt stilla bakom en betongdamm. Tysta, overkliga och saknadsmättade drömmar om att virvla i en fors. Att trippa på tå och se sig om lämnar inget rum för kreativa utlopp, förlösande vrål eller meditativa dvalor på köksgolvet. Mina massor står stilla.

Nu snart förlöser jag mig själv. Jag har satt min värld i gungning. Det är snöat i mina berg och nu snart kommer en vårflod, tjock och tung, lerig och stor, farandes från mina rötter. Nu ska jag iväg från mitt självskapade fängelse. Isolationscell med vackra kuddar och fläktljud, hej då. Nu vrålar snart min fors.

Dagens (o)skrivna regel

2012-01-10T16:47:00.001+01:00

När man är arg så är det inte kul.

Då hjärtat blev lugnt...

2011-12-30T00:24:00.003+01:00

Under hela min jul har jag inte funnit någon ro. Varken min kropp eller mitt sinne kunde sluta vara som sovande lemmar, orkeslösa och kittlande av tusen konstiga nålar. Julafton och firandet med familjen blev precis så som det skulle bli, bra och kärleksfullt, men problemet med mig har inte varit utåt, det har varit inåt. Min familj älskar jag lika mycket oavsett hur trött, vresig eller disträ jag än kan bli, utan det är de stunderna då man har lite svårt att uppskatta sig själv jag tänker på. Av de två senaste åren som gott så har jag lärt mig om hur det är att dvala i mörker, avspänt och skönt där lyckans sken inte når. Ja, likt i en hängmatta har jag hängt över abyssen, glatt nynnande och rastlöst sovit, och jag har varit nöjd med det. Nu har jag märkt vad som skett de åren som smugit sig på och nu gillar jag inte längre det som jag gjorde. Mitt fumlande över ödets ruin har gett mig fina år men dock så tror jag att jag tappade något och självförakt fyllt dess kvarvarande tomrum.

Tänk att en liten sipp av gott, rött vin förlöste ett andetag likt slutet på min själs andhållning. Nu när jag sitter ensam i midnatttimmen med en glas rött i min hand och en bunke chokladpudding väntandes i kylskåpet så har jag äntligen börjat andats och tanken om vad som väntar skall blir mer klar. Kalla fötter eller inte, nu bär det iväg på min livs resa.

Om en månad drar jag till Kambodja. Där ska jag lära street kids engelska och arbeta med säkrare sex, men anledningen för att jag åker dit är för att vill se Kambodja med dess underbara folk. Jag tror att ju mer man lär sig om andra, desto mer vet man om sig själv. Samtidigt tror jag även att man enbart kan förstå omvärlden och andra genom att förstå själv. Denna resan är om mig. Jag ska hitta ljuset.

Ibland måste man bråka mot förnuft för att vinna. Jag åker halvvägs runt Jorden för att finna mig själv.

Nu tar jag mig ännu en sipp... Gudomligt vad gott det smakar. Nu är jag lugn. Nu har jag funnit ro. Nu har jag hopp.

Nu ska jag ska se en film.

Grym otro och glömd olycka

2011-10-17T02:10:00.003+02:00

En sak är bra att veta om mig, att påstå att jag ljuger är för mig en av de grövsta förolämpningar som finns och det finns en grund till detta. I hela min ungdom har jag hört att mina kunskaper var smutsig fantasi och ren lögn, då jag påstått något som jag hört från en dokumentär, läst i en bok, hört från en vän eller rentutav bara visste. Om det var min fantastiska förmåga att hitta på slumpvis fakta och sedan blint tro på det eller om mina källor eller lyssnare som hade fel, det kunde jag inte bedöma då och idag så har jag nog ännu mindre möjlighet att varken bedöma eller se över den situationen som jag upplevde så lång tillbaka, men en sak är säker: jag satt i kläm och med mig satt skuld. Att inte bli trodd och bli dömd som lögnare är något som jag har burit inom mig och det har format en del av mig som jag är idag, kanske är det därför jag är lite för seriös emellanåt? Hursomhelst så är detta viktigt att veta för att förstå innebörden av det som jag nyss fått insikt om.

För ungefär sex månader sedan skrev jag en inlägg i min dagbok, något som sker väldigt sällan, och bara en vecka sedan så läste jag det. Till min förundran så handlade det jag om känslor som jag helt hade glömt bort och till och med hade svårt att föreställa mig själv. Min nuvarande version av den tiden, ett halvår tillbaka, stämde inte överens med vad jag hade skrivit.

Betyder detta att jag fabricerar min historia eller kanske skriver om den? Självklart får man alltid nya upplevelser, kunskaper och perspektiv som kan påverkar hur man ser sig själv och forna fakta om sitt liv, men kan det bli en sådan skillnad att historian skrivs om... eller kanske glöms?

De romantiska dagarna jag hade när jag var femton, är de ett omskrivet minne? Blott en osanning som knappt liknar skuggan av det verkliga? Mina mörka nätter när jag var tolv, är de en önskan som aldrig skedde? En dagdröm så stark att de blev verklighet i retroperspektiv? Är mitt liv en lögn, vävd att likna sanningen... eller kommer jag till och med att glömma de år som passerat? Min ungdom för evigt förlorad eller tråkigt misstrodd som fiction.

Att bli misstrodd av andra har alltid varit känsligt, men nu börjar jag misstro mig själv, och det känns mer jobbigt än något annat.

Mitt i all fruktansvärd självskådning finns också en pöl av bitter ångest över frånvaron av dagböcker i mitt liv. En mindre lättsam kväll blev det minsann.

Tänka liv och leva tankar

2011-07-18T21:01:00.004+02:00

På sistone har jag haft tusen bollar i luften. Stora, små, tunga och lätta. Fantastiska, sinnesgäckande och inspirerande projekt... på papper.

Mina idéer om vad som skulle vara kul att göra är fler än någonsin och ark efter ark hopar sig i hög i mitt rum med skisser, texter och mindmaps. Små och stora fragment av mina planer. Det är allt ifrån layouts och arkitektskisser på tågstationer till fullständiga planritningar av en modernisering av en traditionell norsk bod, teckningar på trädgårdsterasser i form av jättetrappsteg, story plots för animéserier och filmmanus, tyger som svämmar över i lådor som ska bli slipsar, kuddar, mobilfodral, väskor och halsdukar, garn som trasslat till sig, men är halvvägs till att bli en underbar halsduk. Ja, allt möjligt kan man hitta om man vänder lite på ting och tang här i mitt rum eller svansar efter där jag går. Tusen projekt och idéer som väntar på att bli gjorda, men mitt rummet hittade jag nyss det som beskriver min verklighet som bäst. En tom kalender.

En vacker asieninspirerad kalender, med fina ovita blad och ett finurligt magnetlås som ger den lilla bokliknande pappershäftet en modern touch men utan att störa den antika känslan, som av någon anledning jag tycker mig finna hos allt som är asieninspirerat. Fin, men tom. Precis som mitt liv just nu.

Jag verkar inte göra något mer än att tanka på att göra något.

När livet handlar om en kliande armhåla

2011-07-17T00:06:00.004+02:00

Min armhåla kliar och jag kliar tillbaka. Jag sitter i den sköna blå fåtöljen hemma hos föräldrar. Det är sent och någon av dem snarkar ett par meter och en vägg bort. Månen försöker lysa igenom några vitt spridda men ändå ganska massiva regnmoln och jag är lite småarg, tillsammans med min tunga, på mina krokiga tänder. Livet kunde inte se mer lika ut så som det gjorde för fyra år sedan. När jag vaknar i morgon är livet sju helvetes annorlunda, likaså var livet det innan det blev mörkt, men ändå den här sortens minut känns ändå tidlös.

Det är väldigt mörkt. Mörka har alltid mina bästa stunder varit, mörka och sena. Jag vet inte varför jag älskar mörker så, men en gång i tiden vet jag att jag inte gillade mörker alls. Då var jag rädd för det tills den där dagen... men det är en annan och en något mer privat historia. Min poäng är att mörkret länge haft min gunst och min gnista. Det är då jag ser livet så som jag vill se det mest. Man kan nästan säga att jag gillar mitt liv som en dröm.

Drömmens värld har sina egna regler. Vad som är viktigast nu och hur världen fungerar saker som kan ändras från dröm till dröm, men i drömmen själv så ger det mig en ram om hur jag ser världen. Ibland är jag evig, ibland är jag kort. Ibland är jag borta och ibland är jag här... Det påminner mig om att det finns regler, om vad som är viktigast i världen och hur den fungerar, i min vakna verklighet också. De här regler är oftast lika, men jag har lärt mig att de kan ändras de med.

Just nu, här i min blå fåtölj finns inte tid... bara en döende natt, liksom där ute på himlen. Runtom mig finns inte upp, ner , hit och dit, utan bara lite mörker som vanligt simmar omkring mig. Just nu kliar det och det är nog det ända som det gör, så jag kliar tillbaka. Sjukt vad skönt det kan vara att klia tillbaka, som en känsla jag nog aldrig känt förut.

Throw out the Swedes

2011-04-21T15:39:00.002+02:00

En vacker solig dag surfade jag lite på nätet och kom över en liten film som jag trodde var utav norsk härkomst...

Tänka sig, lite sällskap.

...

Nu blev det väldigt många männ på samma ställe. Mysigt, eller hur?

WHERE DID HIS HAND GO?!! Man kanske borde skaffa sig en "swede"...

Massa mango och tomt tittande

2011-03-23T20:40:00.003+01:00

Massa mango i magen och två underbara vänner som lapar chips framför teven, en bättre kväll kan man nog inte ha, men ändå är det någonting som inte stämmer. En dokumentär om prostitution tar upp det mesta av vår uppmärksamhet, men uppmärksamheten är inte så uppmärksam. Någonting sitter och gnager på mitt medvetande och det jobbiga är att jag inte vet vad det är.

Behöver jag veta vad det är? Eller behöver jag endast veta hur det påverkar mig? Jag menar, behöver jag veta varför jag känner som jag känner för att kunna hantera mina egna känslor? Jag tror jag biter mig själv i svansen...

Djup, djup, djup och djup. Det är lite åt det hållet jag sakta lutar nu, men jag är inte ledsen, bara på något sätt tom eller uppmärksamhetssvag.

Ro & replik

2011-03-06T23:08:00.003+01:00

Nu har jag varit inbäddad i tysthet och ro sen några månader tillbaks, iallfall när det gäller mitt bloggskrivande, men ikväll fick jag mig åter äran att läsa mina egna minnen och tankar. Resultatet var att jag kände svidande längtan efter att skriva igen.

Nog var det inte bara längtan, men också en sorg och saknad över att jag inte forsatt när jag haft så många upplevelser och idéer. En självdisciplinerande örfil likt en rättfram replik till mitt tigande författarskap.

Nu ska fingrarna återigen få tungans tanke.

I'm angry and google translate stinks!

2010-12-09T18:29:00.000+01:00

Ego meis valde in TONSTRINUS dirigitur. Illa rapta comis stupri! Ut puppis parti piger incidere crinem cruentis forcipe tenui et nihil aliud. Est stultissimus potes facere ut TONSTRINUS. No Glossarium. No dedicauit. No stupri honore. Quem cum interrogassem ei facere rectum coram usa aure tenui ferro cruenta imparibus dentium. Quaero quasi pilam feno ... confectus sicut pellis antiquo stupri feles molestatos beluam. Volo eam pugno suo tam dura cerebri vulnus accipiet eam tenent et et trahere uteri adeo durus quod sicut pendebit inter ubera vaccae crura. Sum pilos non data poscenti purganda et a stupri quadringentorum viginti coronas habui. In inferorum futuri data. Ut bos stupri cunni!

SuperPretentiös Avslappning

2010-11-05T13:06:00.004+01:00

Sitter på ett SPA och myser.

I have confidence!

2010-11-03T14:00:00.008+01:00

Nu spritter det i varje liten vrå och lem på och i mig! Jag är på åternytt boostad av underbar energi som ska få regna som glädjehagel i min vackra rådjursvärld. Jag har köpt böcker om Kambodja, jag har haft en underbar dag med underbara kollegor som är så underbara att jag inte kan hjälpa än att bara le, världen har skänkt mig varmt smekande sol som sakta slickar min kind när jag sitter i bilen, Madde har boxat på mig och allt detta gör hela min värld underbart underbar! Fasen vad jag är lycklig! COME ON YOU DAMN TO-DO-LIST! I WILL HIT YOU SO HARD THAT YOU WISH YOU WERE A STONE!

Jag är mycket medveten om att vissa människor har en tendens till att visa en aningens mer energisk entusiasm än andra, men likaså finns de människor som vissar det en stor aning mindre och därmed kanske mycket smått eller rent utav nästan omärkbart. Vissa gör det storslaget och imponerande samtidigt som andra gör det föga intressant även om ansträngningen är väl emotionellt likvärdig, men oavsett hur man blir sedd i en annans öga eller öra så är det fenomenet att leva med obehindrad glädje som jag nu vill göra och tänker likväl ämna min eftermiddag till. Låt mig skamligt älska glädjen!

Ps. Jag tycker att filmen är mycket talande för att jag känner... och vilket bör nämnas är att jag hittat filmen helt oväntat på nätet och har icke någon känd bekantskap med medverkande. Ds

WTF!

2010-10-17T14:18:00.002+02:00

WTF!!!!

Sjukt! Det är helt sjukt! Förstår ni om jag blev paff när jag såg detta i animéserien jag tittar på nu? Den heter Fairy Tail, men jag menar... ändå!

Pinsam öppenhet

2010-09-23T21:59:00.004+02:00

Så där, då hade man träffat en statsminister när man hade öppen gylf.

*Check!*

Jag erkänner ett problem

2010-09-17T21:49:00.003+02:00

När man har något att göra kanske man tänker "det där ska jag göra". Om samma tanke om samma sak tänks nästa dag och senare nästa dag igen, då har det som skulle göras inte gjorts.

Underligt nog får jag väldigt många deja vu-upplevelser när jag tänker "det där borde jag göra". Varför de aldrig blir gjorda har jag ingen aning om. Det är för mig ett mysterium. Att förstå en så enkel sak som sina egna handlingar, vad man gör och inte gör, kan vara oförståligt svårt och att handskas med någon oförståligt svårt är inte något enkelt.

The war was forgotten

2010-09-16T22:15:00.017+02:00

"What is war?" asked journalist the young boy while taking a sip of the hot black coffee. The café was filled with the lack of smell of newly baked bread and instead had a vague odour of tobacco smoke and by passing cars. They had met outside the royal air force recruiting facility and just of coincedence started to talk cause none of them knew what to do next. The journalist had been thrown out of the facility with the reason of not asking the right kind of questions, in other words, he did not ask the newly recruited how lucky, proud and important they felt now when they were going to the front somewhere far overseas. The young boy was one of those new recruits.

The young boy looked at the journalist, opened his mouth but out came no words. He knew how speak and he knew how to understand questions, but now no answer came to mind and even less to his tongue. The journalist leaned back, not anymore waiting for a reply, lit an cigarette and just nonchalant looked at some vehicles passing by bumping on the uneven cobble street. "Isn't war a way to win?" said the boy. Immediately he regreted his answer. Why did he say it as question? Did this dirty, costume suit dressed snob made him unsure of himself and why did he feel like he put himself into submersive role? A silent, hot anger shoke his inner torso and he looked down in shame. Calmly the journalist raised his eyebrows with a faint smile and said "Indeed, it is." and casually blew a small puff of smoke. "But what to win?". The boy looked up and met the journalist's eyes. "To win respect, to earn safety and retain our prosperity!" he said with a fierce determination. Suprised of his sudden uprisen attitude, the journalist met the young boy's blue eyes, burning but still pure white as shimmering pearl and clear blue like summer skies. The boy's newfound heavy breath and shallow pumping pulse made made him glow. As blown away like a disapearing puff of smoke, the journalist saw this, just seconds ago, harmless and slightly lost boy becoming an angelic being spiting flaming words as if they were lumps of litten tar. The journalist admired the boy's passion but not the depth of his belief, he was convinced that war made noone happy, nor respected, safe or prosperous, but on the contrairy sad, feared, exposed and poor. "Have you been given this respect, safety or prosperity as you so eagerly talks about?" the journalist said harshly and brought his cup close to his lips. The boy's eyes went from burning spears to melting ice, cool and calm like lost pearls. Once again the answers seemed to have escaped his thoughts. "It is for everyone, not just me." he tried. The journalist still kept the cup close to his lips and asked "Is it for the people overseas?".

Nothing around them was silent, the traffic, the slowly turning fan in the ceiling, the few other guests in the café and even the building seemed to make it self heard in a nonrecognisable way. They sat there, looking at each other and time was turning a very long minute. Would it help the people overseas to bring war to their lands? Could you steal yourself some happyiness? The questions made loops inside the young boy's mind without coming to ease and settle with an answer. Thoughts was twisting, turning and burning in his eyes. The journalist, still keeping the cup close, took a sip and let his lips rest on the porseline, like a gentle kiss longing for more coffee, and he said "What kind of respect is earned by spreading fear? What kind of safety is earned by taking away other's? What kind of prosperity is earned by making people poor?". The boy looked up into the journalist's eyes. "What kind of peace is earned by waging war?" was the journalist's final words and let the porseline rest onto his lips as silent seal. Searching for something he did not know what it was, the boy let his sight run over the journalist face and he stopped, staring at the cup resting upon his lips, as it was waiting to be sipped, waiting to be gone, waiting to be loved. "I don't want to go to war. I want to be gone." the boy said and a tear ran down his cheek.

Later on, the boy was gone.

You have crab!

2010-08-13T22:51:00.011+02:00

En förkärlek för felsägningar och misstolkningar, är ett litet personlighetsdrag som jag skulle vilja erkänna att jag har. Nu när jag sitter och tittar på den tecknade serien från Japan om min barndoms favorittv-spelsfigur, Megaman, så kan jag inte hjälpa att mungiporna fladdrar vilt i jakt efter öronsnibbarna.

*Doorbell* och en ljus förmodad kvinnoröst svarar vänligt frågande.

(...)

(Tänka sig, jag skulle också bli ytterst förvånad)

Bra där, jag skulle nog också hellre vilja ge någon en budleverans med krabba.

Vänliga problem

2010-06-23T21:58:00.002+02:00

"Hur luktar en varm kopp?" sade Jean och luktade på en kall kopp.

Found you... I mean myself!

2010-06-19T08:54:00.004+02:00

Den här dagen har fått ett besynnerligt börjande. Vaknat har jag gjort och skjutsat Per till jobbet, men det hände en finurlig liten sak när jag var på min väg hem igen. När jag kom till vårt kvarter så står där en bil i korsningen och en man går sakta in, ut och runt. Lite smånyfiken stannade jag och vevade ner rutan. "Hei, er allting greit?". Min hälsningsfras som undrade om allting var okey och också den hälsningsfras som blev inledningen på en konstig konversation. Den gamle mannen hade jag aldrig sett förr, men han visste både att jag bodde här och att jag hette Robert... och han uttalade det på det korrekta svenska viset också. Det ställde mig helt i fulltgapläge och hade svårt att få upp hakan igen. Hur visste han vem jag var? Jag sade vänligt att jag inte kände igen honom, men då frågade han om jag inte bodde tillsammans med Dina (eller något) och det gör jag ju inte... sedan om jag inte kände Erik och det gjorde jag ju heller inte. Så frågetecknet blev mindre. Han måste ha trott att jag är någon annan Robert, som ser ut som mig, har en liknande röst och bor i samma kvarter...

Hursomhelst den gamle mannen log och jag drog, full av smått gnagande förvirring. Fanns där en dubbelgångare av mig här? Erik han nämde, kunde det möjligen vara den oerhört söta hundägaren? Eller kan det vara så att jag drömmer vaken?

När monstret blev jag

2010-06-19T08:51:00.001+02:00

Jag har alltid undrat hur disk magiskt försvinner och sedan återfinns i diskmaskinen. Nu vet jag...

Låta lätet komma

2010-06-17T23:13:00.004+02:00

Tyst knarrande knän och sängvarma andetag, så känner jag mig nu när jag sitter här i ett rum fyllt av instängd luft, trött konverserande vänner och beatlesmusik. Jag har verkligen haft en underbar kväll ikväll.

Oavsett om aktiviteter har tröttnat mitt sinne så simmar saker sakta i cirklar och sår nyfikenhetslikande ånger i tankar om livet och tillhörighet. Vart hör jag hemma? Nu finns många vänner här i Norge och de kommer närmare och blir allt fler, men samtidigt så vet jag inte om det är de som är min tillhörighet. Dit jag tillhör är oerhört identitetsgrundande för mig och att inte veta vilka vänner eller ställe som är mitt nät, säte och läte förvillar mig så.

Nätet är för mig ett skydd utav kärlek och kontakt. Sätet är där jag sover som bäst och utifrån jag kan växa, t.ex. bostad eller tillhåll. Lätet är vilka kläder jag väljer, vilken musik som skrålar och delas, vilken klubb jag går till och hur jag har roligt med mina vänner.

Inför mig flashar bilder utav vad som en gång varit och fortfarande ibland som känns som att det är. Ställen där jag kunnat växa och låtits bli någon. Personer som givit guldkant i min vardag. Stunder då jag älskat. Namn som alltid kommer finnas.

Vart mår jag bäst? Vilka kommer vandra med mig livet ut? Vilka öppnar dörrarna till mina drömmar? Vilka är mina drömmar? Vem kan jag dela min dröm med... Frågorna blir fler.

Tre små mangrisar

2010-06-16T21:14:00.005+02:00

Just nu står jag i köket och plockar ur den tredje diskmaskinen full med disk. Att tre små pojkar som vi kan sammankalla så oerhörda mängder med disk? Det är på snudden att jag inte hänger med i det hela och förbaskat grisiga är vi också! Smuts, skräp, matrester, disk, mat, kläder, ostädade rum och kaotiska skrivbord finns det gott om i detta välsignade hus... men så slår det mig. Vi är lite som de tre små grisarna.

Henrik är stenhusgrisen, Per är kvisthusgrisen och jag är utan tvekan höhusgrisen. Jag lever flyktigt, har kul och visslar (istället för att spela flöjt) vart jag än går. Man kan nog säga att jag nog inte är den bästa på att bygga bo...

(Notera att min gris har en fin sjömanshatt ^^)

Svidande hemlängtan

2010-06-15T23:13:00.003+02:00

Nyss fick jag veta att mina vänner hemma i Karlstad blivit mordhotade. Mordhotade för att de öppet är just de som dem är, sig själva. De arrangerar Pride i Värmland i Juli och någon där ute i de Värmländska skogarna blev så rädd att den personen skulle leta upp ett telefonnummer och sedan ringa till min vän enbart för att få någon annan skrämd. Hotad till livet.

Är det så livsviktigt att trycka ner någon bara för att den personen råkar vara homosexuell, bisexuell eller transperson? Vad är det som är så farligt? Vad är det som är så fel? Jag tycker att man har all rätt att vara den man är och visa det öppet! Det ska fan mig vara en världslig, vardaglig, allomfattande, mänsklig rättighet!

Jag ska göra allt jag kan för att åka dit och stödja dem just då paraden går av stapeln. Just nu enligt mina planer så är det mitt i min semester, men fuck den! Inget är viktigare än mina vänner! Och då ska jag vara mer regnbågig än någonsin!

Jag hoppas ni där bortapå andra sidan gränsen förstår att den brinner en glöd inom mig just nu som är beredd att hjälpa er på alla sätt som jag någonsin kan! Ni är bäst och jag är stolt över er! Ni behövs!

Villovägar i Norge

2010-06-15T19:24:00.016+02:00

En oerhört vacker, norsk solskensdag så kände jag att det bara var tvunget att hända något. Jag ville att det skulle hända något så jag tog cykeln och drog iväg på upptäcktsfärd. Jag bestämde mig för att jag skulle bara se om den där sjön fanns runt hörnet...

En glad överaskning längs vägen. (Undrar vad som växer på dem fälten...?)

Att cykla längs gröna fält och norska skyltar var gudomligt härligt!

Men vänta lite... vad är det här? Mitt ute i skogen?

Wow, det känns som man står i en film och Hulken har stormat igenom här...

Coolt!

Har inte en pejling på vad det kan vara, men militärt och hemligt känns det.

Men så cyklade man vidare.

Så jag fick direktioner...

Och förbud.

Men till slut fann jag min lilla tjärn.

Letade upp en undangömd liten strand längre bort.

Och tog ett bendopp ^^

Starkt handlingskraftlös

2010-06-10T02:47:00.003+02:00

Idag har jag gått igenom en matbutik och inte köpt godis. Jag är väldigt stolt över mig själv!

Hushörande

2010-05-29T17:15:00.004+02:00

Jag hörde nyss min kombo kalla mig "Badhusälskling".

Men i själva verkligheten sade han "That's bothers me".

När Norge leker Newton

2010-05-24T19:41:00.005+02:00

Trött, tröttare, jag... så var det nog idag och klockan var bara klockan fem på eftermiddag då regnmolnen fortfarande bråkade med solen om en plats i himmelen. Jag hade helt pladask kolat i fotöljen framför televisionen, när mina kära kombos bestämde sig att det inte riktigt var normalt att kola på dagtid. Så de väckte mig och tvingade mig ut på promenad. Och vilken promenad säger jag!

Vacker grå himmel, massor av hus, en inburad underbar kanin, blommande fruktträd och en fet ekorre som knaprade nötter på ett fågelbord. Allt var gott.

Men in mot slutet av min eskapad fångades några ögonblick av intressant häpnad. Jag beskådade de nygröna trädkronorna medans jag gick där på den lilla vägen i kröken bara några få tiotal meter kvar till min brevlåda då det plötsligt blev jobbigt att gå. Stegena blev fasligt tröga och tunga som attan och en sekund kändes det som om jag blev helt inbromsad. Något höll på att hända. Jag blev lugnt skräckslagsliknande förvånad, men det gick ganska fort över när jag insåg vad som hänt. Min omedelbara fatigue och nästintill stillståendehet var nämligen ett osett fartgupp som jag hade börjat traska över...

Kolad fot

2010-05-24T00:51:00.004+02:00

Så hade man gått på glödande kol. Med lite förberedelse så går det ju fint och dessutom så kändes ju inte ens värmen. Stolt!

(Var god lägg på en ton av ironi för att få det korrekta meddelandet)

I rymden faller inte tårar, de flyger

2010-05-21T21:07:00.000+02:00

Kräfta inte våg

2010-05-19T23:31:00.002+02:00

Jag har somnat i solen, halvnaken. Behövs det sägas mer?

...continuess, my disbless

2010-05-19T03:29:00.002+02:00

Vaken mardröm

2010-05-19T02:21:00.002+02:00

Nu ligger jag vaken, tänker på mitt ex och har refrängen från Rysslands national hymn på hjärnan... och jag ska vakna för att gå till jobbet om en halvtimme.

Be & Svär

2010-05-19T01:28:00.002+02:00

Att glömma sorger och besvär är något jag nog har blivit bra på och den lilla effekten i mitt liv har gjort att jag lugnt kunna tuffa på utan att bry mig vad som sker på sidan om min lilla livsstig, men dagar kommer då ibland som om från ingenstans då en tanken sakta rör vid min medvetenhet. Är jag ytlig? Varför känner jag inte mer?

Ingenting är som då. Då kände jag i överflöd och varje känsla, oavsett vems gav tårar, kampglöd eller skratt. Nu är en väns besvär inte längre unikt. En vädjan till hjälp från en vän i nöd blir till ett tomt eko inom mig. Jag vet förmodligen direkt vad jag ska göra och vad som göras borde. Att ta initiativ är något som sker utan förvarning, men att det sker utan att vara helhjärtat är min stora ifrågasättning.

Just nu vill jag likna det med att gå till kyrkan för att man alltid har gjort det eller att gå til kyrkan för att man nyss fått en uppenbarelse och blivit frälst. Jag känner mig som den som bara går för att man alltid går... Bryr sig för att man ska bry sig, fast utan att känna.

Idag gick jag till kyrkan som jag verkligen inte gjort på länge. Allt var som vanligt och visst trivs man i goda vänner och människors lag, men det hände något när jag skulle be. Ett gammalt sår brast upp och istället för att blodet åter rann så började det rinna var. Härskna tankar och slagna känslor fyllde mig. Vemod, ånger, saknad, vrede och besvikelse rann i in i mina sinnen. Jag blev chockad... att jag inte kunnat släppa honom än. Fan!

Varför?! Jag vrålar "VARFÖR?!" inombords. Plötsligt ser jag som om det vore glasklart: mitt liv är i kras och inget är som det ska vara. Tillbaka då jag var i de mörka trakterna och vandrade med min vardag så hittade jag en väg ur det mörka och så var jag på väg till någonstans mycket bättre, men att vägen ledde mig hit kunde jag aldrig ha förstått. Vägen jag valde var att glömma och sluta känna. Snart kunde jag glömma vem som helst, till och med de jag nyss mött. Men det att sluta känna blev förmodligen min förbannelse... numer är det sällan jag kan lyssna och bry mig.

Nu lägger jag skulden för alla mina dåliga val på denna enda händelse och person, men faktum är att jag har aldrig varit riktigt lycklig sedan han sade "nej". Inte lycklig så som han gjorde mig.

Just nu hatar jag mig själv för att igen blåsa upp detta emotionella stormväder. Någonting säger mig att jag överreagerar och är alldeles för irrationell, men just den tanken känns som en fiende just nu. Jag vill känna! Jag vill inte vara rationell! För om jag är det så kanske jag för evigt fängslar mig utan att leva som jag en gång önskade att jag levde. Någonstans därinne ligger en oförstålig tanke som är högst ovälkommen och den tanken säger mig att jag vet att det inte är hans fel, utan bara mitt. Mitt fel att jag aldrig kommer att kunna leva som jag en gång önskade att leva.

Då nuet vart långt

2010-05-15T01:41:00.003+02:00

Jag har hunnit med så mycket idag. Jobbat. Åkt in till Oslo med Madde. Shoppat. Handlat mat. Städat. Lagat mango, ananas och rabarberpaj. Sett på film med vänner. Druckit varm choklad. Haft djupa diskussioner om Afrikas roll i världsekonomin och flygtransport.

Allt på en dag. Jag är riktigt imponerad av mig själv. Nu måste jag sova innan nästa dag börjar eftersom jag har lärt mig att tid är inte något som låter morgonen dröja bara för att man inte har lagt sig.

Men att hinna med så mycket och att dessutom hinna med att uppleva ett stillastående romantiskt ögonblick (i filmen) är otroligt! Tänk vad tid kan ge! Tänk vad tid kan kännas! Wow!

Hårresande resmål

2010-05-12T04:02:00.003+02:00

Till Dubai vill jag! Tänk att stå där med sin käresta, hålla om varandra, bara låta världen vara fantastisk och titta på den fontänen.

Baba Yetu - Den underbara fontänen i Dubai

Ps: Klicka på länken och se filmen för att förstå vad jag menar

Dagens (o)skrivna regel

2010-05-11T00:16:00.005+02:00

Hjältar har aldrig tandvärk.

När senast såg du en hjälte, i dröm, tanke eller verklighet, då hjälten led av gammeldags, hederlig tandvärk?

Att tänka ett steg in i mig själv

2010-05-09T23:04:00.001+02:00

Var god klicka på filmen för att se hela filmen...

Empty internet

2010-05-03T06:47:00.003+02:00

Nobody was online on my msn... it never ever happened before! Why?! I asked myself. It's only 11:35 in the evening.

...just in Houston, not in Scandinavia. Time thers's 6:35 in the morning.

To walk with the dead

2010-05-03T06:38:00.002+02:00

All americans thinks I'm a stud from Scandinavia due to my very sore throat. It sounds like am a shy, heterosexual bullfrog who spent my life drinking whisky, smoked tons of cigarettes and have been practicing my hobby which is imitating a bulldozer carrying gravel.

Now I've been awake for 24 bloody hours. Traveling in at least 19 of them. I feel like a zombie trying to be alive... which of course is impossible... or the sleeping beauty trying to be awake... which is a contradiction.

Anyway, I'm finally here in Houston, Texas. Not... ready to work in the moment. Hopefully tomorrow.

En god väns ord

2010-05-01T23:41:00.002+02:00

"I've got all my troussers from the pirate bay."

- Henrik

Att passa på

2010-04-29T19:52:00.003+02:00

En underbart vacker dag då solen sakta smeker varje kind som tar sitt steg utanför ytterdörren och den kalla vårvinden kastar omkring i krattans spår ute i trädgården, då är det ju alldeles operfekt att vara sjuk. Och när man är sjuk är det svårt att välja sina känslor. Som tur är är jag på väg att bli bättre så att jag snart slipper att längta efter andra känslor än de som jag vill ha.

Just idag har jag en liten oangenäm angelägenhet... vilket gör mig tragiskt dyster och alldeles otrevligt stressad, men eftersom min operfekta dag har givit mig insikten och känslan av att jag är sjuk så kan dessa två känslor inte till fullo kännas vid på grund av min sjukliga distans och upptagenhet av illamående och huvudvärk, vilket jag både är glad och ledsen för. Jag vill inte känna dem eftersom de inte är glada känslor, men om jag inte känner dem så kommer inte mitt initiativ kunna vakna upp och göra något åt det. Ack, ett magknipande dilemma som inte går att hämma.

Nu önskar jag råd. Kan jag inte bli lärd en ideal ideologi som löser mitt lösdrivande och skälper min sjukdom. Alla tänkbara tankesätt tackar jag för.

(Du som känner mig väldigt väl har väl redan listat ut vad mitt problem är... inte sant?)

Som om det var jag som sade det

2010-04-29T19:49:00.002+02:00

"Your like a brother to me. A hot, sexy brother in a dress."

- Jacques Clouseau

Oflyt i flytten

2010-04-25T20:32:00.004+02:00

Så där! Äntligen ska jag ta och flytta till ett bättre par väggar och ett mysigare tak, men att flytta har aldrig varit min bästa egenskap.

Att åka till det nya huset är jag bra på.

Att kratta den nya gräsmattan är jag bra på.

Att tvätta bilen vid det nya huset är jag bra på, även om fågelskiten mystiskt sitter kvar.

Att bli vän med de nya huskusar har jag redan gjort.

Att drömma om nya tapeter och fancy möblering är jag mycket bra på.

Att packa inför flytten... har jag ikke en pejling på hur man gör.

Jag sitter här i soffan och vet att jag har tusen saker att göra... men jag vet inte vad. Så jag har lite flyttpanik just nu eftersom jag flyttar ikväll.

Besynnerligt bombhot

2010-04-25T19:32:00.006+02:00

Gissa om jag blev förvånad? Spotify och bombhot är inte direkt två saker som jag associerar med varandra. Dessutom nu när jag jobbar på flygplatsen så hoppar jag lite extra när ser ordet bomb... så jag blev nog lite rädd.

Självklart har ni med tränat öga och en förkärlek för gamla pc-spel redan märkt att det är ett bombhot i Simtower som har hoppat upp framför Spotify ^^

(Klicka på bilden för att se den större så du kan se vad jag menar... )

Jobbskada

2010-04-25T11:48:00.003+02:00

Jag tänkte säga:
"Jag har redan sparat den på min externa hårddisk"

Ur min munn kom istället orden:
"It's already documented in the PNR"

Gränslöst grävande och gruvligt gränssättande

2010-04-24T01:39:00.002+02:00

Här sitter jag långt in på sena natten som jag egentligen inte borde. Jobbet påkallar en vaken och tidig pojk imorgon, men ändåså får jag inte mig själv till att maka mig till att besöka mina lakans boning (för jag skulle nog inte kalla det säng då det enbart är ett madrasser som slumpartat ligger kors och tvärs på golvet).

Istället funderar jag på om jag någonsin kommer få uppleva kärlek igen... en sådan där kärlek som verkligen kan såra. (Bara så ni vet så skrev jag en roman här om "att kräva och kväva kärlek" men jag är alldeles för trött för att den skulle bli läsbar)

Men nu vet jag inte vart jag ska dra gränsen! Vad är min ambition med detta blogginlägg? Hur mycket ska jag fila på det? När är det bra nog? Vad är nog? Kan man se ett underbart avsnitt av Junjou Romantica till? Eller ska jag lägga mig? Undrar vilket sorts flygplan det var som nyss flög över mig? Kommer jag vara sjuk imorgon? Var går gränsen mellan må illa och vara sjuk? Var går gränsen mellan att vara trött och må illa? Kan man lägga sig för tidigt? Kan man äta för lite? Borde man äta för mycket? Kan man köpa känslor? Borde man köpa känslor? När ska man släcka ett brinnande ljus? När ska man söva ett tänkande ego?

Vänligt vågade vänner

2010-04-23T21:32:00.004+02:00

Igår tog min väninna tillfället i akt och berättade en erotitisk novell för mig genom telefon när hon satt på trikken på väg hem från jobbet. Det var en mycket detaljerad och vågad bögkärlek som hon beskrev för mig och alla som tjuvlyssnade.

Hon är fantastiskt underbar!

När ljuset blir till aska

2010-04-19T23:52:00.004+02:00

Jag sitter här långt in på sena natten och vill varken sova eller vara vaken. Omgiven av en grå bubbla som bagatelliserar allt och alla skrafsar jag ned dessa små ord medans min tandvärk sakta sväller till olidliga propotioner.

Himlen är för mig en symbol förknippat med renhet, ljus och drömmar... nu är den fylld med aska. Aska som skulle kunna störta den svävande drömmen. Aska som skulle kunna skymma ljuset. Aska som skulle kunna lämna allt smutsigt... Askan som väller upp ur Eyjafallajökull är inte bara ett fysiskt fenomen som osynligt passerar på femtusen meter höjd, utan en högst passande bild för mitt liv och leverne just nu.

När det blir mörkt så tänder jag ofta ett ljus. När det blir kallt så kurar jag ofta ihop mig i en filt. När jag blir trött så går jag ofta och lägger mig. När jag tappat bort något så brukar jag leta efter det. När jag längre känner mig själv... så står jag bara på sidan och blundar.

Jag borde skriva mig ett brev och berätta om hur jag mår och vad som händer så att jag får reda på det.

Jag mår så illa

2010-04-14T17:07:00.004+02:00

Det började en kväll... sent igårkväll efter en underbar dag med nya människor, vänner, bio och opera. Det känns inte som det hemskaste i världen utan det är mer eller mindre en demi-sjuk-känsla som sitter i hela kroppen. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det och det är nog just det som gör mig orolig.

Att inte kunna beskriva eller sätta ord på det ger mig en överväldigande känsla av vanmakt och osäkerhet. Att vara i gränslandet mellan frisk och sjuk... en grå ofullbordad värld som kallas Limbo. Man är inte mätt och inte hungrig, men heller inte nöjd. Man är inte trött, inte pigg och inte heller något som finns därimellan. Man är inte något och ändåså är man inte inget...

Utan att kunna så måste jag ändå beskriva min känsla men ord saknas och innebörden är obefintlig. Det bästa som jag kan åstadkomma är: "Det känns som om jag har ätit för mycket modelllera, och varenda fiber i kroppen är förbytt till det.". Det är en fruktansvärd känsla som man inte kan lida utav.

En god väns ord

2010-04-14T10:38:00.002+02:00

"Det finns bara en sak som är dyrare än opera... krig."

- Ove

Linjärt felsteg

2010-04-05T22:56:00.004+02:00

Jag är en filmälskare. Att kunna uppslukas av en film är en rent nöje och drömma bort som om varje sekund på skärmen vore mitt eget verkliga liv är njutning för min själ. En bra film kan vara en god grund att bygga sitt estetiska sinne utifrån, ha som en grogrund till etik och moral eller helt enkelt vara en stöttepelare under livets mörkaste stunder.

Visst är film en underbar sak som historien har givit oss, men alla filmer är inte av mig lika uppskattade. Vissa har inte en god sensmoral och andra har en estetik som gör mig spyfärdig. Ibland kan man stöta på en film gör att man somnar eller i värsta fall får en sprängande huvudvärk. Men när ödet slår snett så hittar man en som man faktiskt tycker om men är fullt av klichéer.

Låt mig förklara för er som inte känner till skillnaden av kliché och klyscha.

Kliché är när något högst osannolikt inträffar, något som verkligen bara kan hända i filmens värld.
Exempel: Eldlågor kan inte finnas i rymden eftersom det inte finns något syre men hur många gånger har man sett en rymdstation brinna i en film?

Klyscha är ett fenomen som jag bäst skulle beskriva som "så som det alltid sker". Något som du troligtvis kan hitta i många fler filmer, annars skulle det inte vara en klyscha.
Exempel: Hjälten får alltid sex på slutet, "Happy endings", skurken ska ödelägga världen, m.m..

Varför jag så gärna vill dela med mig av detta ämne är att jag sitter för tillfället och tittar på en mastodontfantasyfilm på nästan sju timmar som heter "The 10th kingdom" och ungefär fyra timmar in i filmen så förstörs den vackra illusionen av att den hemske The huntsman går förbi en telefonledning på jakten efter hjältarna i det magiskt MEDELTIDA kungadömmet!

Detta är en kliché... eftersom telefonledningar inte är något som i allmänhet inkluderas i en medeltid kontext.

En listig liten längtan

2010-04-04T00:37:00.003+02:00

Jag sitter nu ensam i mitt lilla kollektivvardagsrum i en av de sofforna som jag nog kommer sakna mest när denna lilla tillvaron blir en del av min historia och helt ute ur min närvarande nutid. Hela min värld skriker att jag måste hitta en ny sorts kvalitet i mitt liv. Ett nytt hem. Ett nytt hus.

Men när jag sitter här och bittrar mig över den oskyldiga värld som jag själv har skapat så kryper det något inom mig... en känsla jag inte kan sätta fingret på. Låt mig förklara. Jag borde gå och lägga mig för jag ska nämligen upp och jobba tidigt imorgon och behöver all den energi som jag någonsin kan få från min underbara skönhetssömn, men istället sitter jag och letar febrilt på min dator efter något att göra. Mina logiska hjärnceller har ett tydligt budskap: "GÅ OCH LÄGG DIG!" men just de hjärncellerna verkar vara bortglömda och istället dvalar den delen av mig likt en vintrig granskog som silkeslent smeks av silvrig dimma, sakta singlande ned från en frostlikt glimmande stjärnhimmel... Om ni missade min poäng så var den att jag känner inte känner för att lägga mig.

Men varför vill jag inte lägga mig? Det är mitt stora mysterium. Jag har ju inget annat att göra. Det känns som om det finns något jag borde göra. Något som kallar på mig. Ett klockslag som måste komma och... vadå? Det känns som mitt öde, och världen håller det dolt för mig. Jag har alltså en längtan som jag inte visste att jag hade efter något som jag inte vet vad det är...

Oh my god, kan jag bli mer övertrött flummig just nu? (Frågan är ställd till mig själv!)

Mycket svart estetik

2010-03-30T20:41:00.006+02:00

(Var god klicka på filmen för att åtnjuta hela bilden filmen har att erbjuda)

Svängi't äventyr

2010-03-30T15:11:00.003+02:00

Kära vänner... gör inte en genusanalys på denna.

(Var god att klicka på filmen för att få en större och "helt visad" film)

Hemsk godnatt saga

2010-03-30T00:47:00.003+02:00

Fick mig att tänka lite på vad jag är beredd att kriga för.

(Var god klicka på videon för att kunna se filmen, annars ser ni typ bara halva skärmen...)

Spår av smygbögeri

2010-03-26T23:22:00.004+01:00

Som de som hört mig spilla välvalda ord om mitt boende här i Norge vet att jag bor i hobernas Mordor, radikalfeministernas playboy mansion, aristokraternas fattigstuga... kanske lite överdrivet. Vad jag vill framhärda är att jag finner mig residera i ett kollektiv inhysande ett råggat mått heterosexuell machokultur. Med detta i åtanke så blev jag väldigt förbryllad nu när jag nyss kom innanför dörren och satte mig i soffan.

Jo, där på vardagsrumsbordet ligger Brüno (filmen om en gayfashionistas äventyr) och en liten ihopknycklad papperstuss som är ihopknycklad på det helt omissigenkänneliga post-kladdiga sättet. Vad hade hänt här?!

Interaktiv godnattsaga

2010-03-21T19:50:00.005+01:00

Ta en nypa Tim Burton, några droppar World of Goo och låt det sjuda i en svag buljong av internet. Det är mitt recept på en för mig annorlunda men oerhört vacker godnattsaga som jag har hittat på nätet.

Fäll en tår, vagga dig själv till musiken och sup in detaljrikedomen. Jag önskar bara att det fanns fler och längre.

Loondon

Godnatt

Blushing cheeks

2010-03-15T23:38:00.004+01:00

Ni vet ibland så råkar man göra oerhört pinsamma saker som förmodligen kommer spöka i bakhuvudet hela livet ut. Till allas tröst så kommer den stunden då man faller in i en dvalande och fridfull glömska då minnet inte längre är färskt och pinsamhetens pina sakta sinar, men det brukar finnas något som finns där ute i världen som kan brutalt liva upp pinsamhetens piskande pina och dess goda vänner de två röda kinderna. En påminnelse. En sådan fruktansvärd minnesnyckel kan t.ex. vara en person, en handling, ett ljud eller helt enkelt vilken liten sak som helst. För mig är ett American Expresskort en sådan sak...

Idag har jag återigen upplevt en underbar dag på utbildningscentret här i Horley strax utanför London där jag tar ännu ett steg upp i karriärstegen bland flygplansbolag och mitt i den underbara vårdagen som Londonhimlen hade att erbjuda så var det dags för en liten kafferast. När världen ler och himmelen är blå som nytvättade lakan så är det ju klart att man tar en nypa friskluft istället för att hänga över en unken kopp kaffe i ett instängt fikarum och ut bar det för att skutta lite på trottoarkanten. Samtalet tillsammans med den goda kurskamraten hoppar från ämne till ämne, skratt föder skratt och snart kan ingen av oss båda sluta le.

När jag mår som bäst så gror mitt självförtroende och den enormt stora reflekterande ytan med min spegelbild strax bredvid oss fick med stundens nyvunna glädje lite utav min uppmärksamhet. Jag tänkte för mig själv att jag inte alls var så ful som jag trodde i kostymbyxor och skjorta. Med ett stort leende undersökte jag varje vinkel jag kunde se migsjälv i, men den vinkel som fick mest uppmärksamhet var självklart den vinkel som jag fann mest kritisk, nämligen min bak. Så där står på trottoarkanten och putar rumpan i vidvinkel i denna nyfunna panoramaspegel... vilket självklart är ett fönster.

Med min otroliga otur så sitter det ju självklart folk därinne som får skåda mig när jag kritiskt betraktar min rumpa i deras fönster, pompöst putande och majestätiskt bred, påklätt moonande utanför American Exress's kontor i London...

Hårresande stillasittande

2010-03-15T23:15:00.003+01:00

Jag har gjort det igen. Ett nytt värdigt försök att inskaffa oss ett nobelpris i dumhet.

Jag har idag gjort något jag längtat efter i dar, veckor och månader till att få göra och idag har jag äntligen fått "tummen ur". Jag har färgat håret! Men nu när jag sitter och tittar migsjälv i spegeln så märker jag en besynnerlig liten sak. Jag har nämligen överaskat mig själv med att färgat håret till den hårfärgen som jag redan hade... alltså ingen skillnad. Och så gick åtta pund upp i rök.

Namninsamling

2010-03-14T17:49:00.003+01:00

Jag vet att det kanske är lite tidigt i livet, men jag kan inte sluta tänka på det ändå. Mina läppar kan inte sluta le och de vill verkligen ha någon att prata med varje gång som tanken kommer upp. "Vad ska mina barn heta?"

Eftersom jag inte har någon att prata med här på mitt lilla hotellrum i det stora, måttligt överbefolkade, gråa London så vikarierar mina fingrar för min samtalssjuka stämma och internets tomma löfte om att detta någon gång kommer att bli läst får bli min tröst och ursäkt för min saknad av en lyssnande vän.

Nu när oräkneligt många gånger denna tanke ärat mig en visitation har jag samlat en herrans massa namn. Namn som enligt min önskan mitt förmodade framtidsbarn skall bära. Medans listan har vuxit så har också namn vittrat framför mina ögon och fallit ur led. Varsågod.

Balder, Bernard, Brel, Hera, Trift, Artemis, Tiffany, Truls, Freja, Elisabeth, Justus, Brícho, Ruth, Belle, Ariel...

Trippelt Trysiltrubbel

2010-02-03T10:26:00.006+01:00

Nu sitter jag i soffan och låter Spotify skråla i mina nyvaknade öron och jag tycker så fasanfullt synd om mig. Det känns som om någon har i smyg opererat in tennisbollar i mina handleder. Jag vet att det bara är träningsverk, men det gör inte att jag tycker mindre synd om mig själv.

Stugan jag och mina vänner har hyrt här är fantastisk. Den ligger bara 150m från den stora W liften så att vi kan i princip åka vart vi vill på hela fjället utan större problem, men just nu spelar avstånd ingen roll... för jag tycker synd om mig själv och föredrar att sitta still en stund.

P.S. Jag har för första gången åkt snowboard och därmed ska det förklara mina, i vissa ögons, mycket malplacerade träningsvåndor. Och trubbel hade jag redan på vägen hit... *suck*

Bortappad vän finnes

2010-01-30T20:43:00.002+01:00

En hel dag har tickat förbi och många leenden har seglat förbi, men även en och en annan näve i som blev bryskt bankad i bordet har jag sett. Efter allt det som den här dagen har bjudit på så är jag så fasanfullt trött och ner damp jag utmattad och utan det minsta gnutta lycka på Lost & Found för att leta efter min mobil.

Ett olyckligt letande efter min mobil blev till en upppiggande upptäckt av ny underbar människa, Louise (tusen ursäkter om det är felstavat). Hon blev en fantastisk avslutning på min dag.

Tusen tack för ditt varma leende och dina flitiga öron, Louise. Jag hoppas att den vännen som glömde dig på flyget snart kommer och hämtar upp dig, jag kan tänka mig att det kan vara svårt att hitta en försäkring som kan kompensera förlusten av dig.

Banalt besvär

2010-01-29T22:08:00.007+01:00

Tänk dig en dag när du har suttit i en bil hela natten, fått någon enstaka timme att sova på, nästan försov dig på morgonen, glömde att duscha, insåg att din enda varma jacka är i ett annat land, det snöar och din andedräkt verkar frysa strax innan den lämnar dina läppar, hann inte äta frukost och har en dålig hårdag. En sådan dag är en dag då du av någon anledning råkar gå in i allt för många saker och skorna fastnar i backen även om den inte finns någon mattkant just där du går... En sådan dag har jag haft idag.

Just denna dagen då inte något har fungerat som det ska så har jag på mitt arbete fått en vikarierande chef som ska vara det ett bra tag framöver. En vikarierande chef är inte någon som man vill komma i olag med, inte visa sig otillräcklig eller skämma ut sig för. Med min obefintliga tur var jag ju tvungen att göra något av dessa tre. På mitt jobb finns två ställen man kan vara på, nämligen i butiken och på lagret, och dessa två springer man mellan så fort en vara inte finns där den ska vara... d.v.s. ofta. Under dagens kaotiska oturmarsh så hade lagret blivit en fristad där man kunde andas mellan kundernas önskemål, spörsmål och klagomål, och just efter en kunds kungliga kungörande av krävande kunskapstörst, med andra ord en fråga om en vara eller inte vara på reparation, så kom jag invacklandes i 110km/h in på lagret och efter några meter slappnade jag av och vips så vibrerade skinkorna bekant. Jo, bakorkestern slog på stort och det var inte någon trevlig östanvind som fyllde seglena, en svår utmaning för vilket doftljus som helst. Det var inte planerat, eftersom jag var så trött att mina kroppsliga funktioner helt och hållet gick på autopilot med känslodämpande stötdämpare (förmodligen p.g.a. för att minska smärtan från alla sopkorgar som hade snubblat omkull). I lugn och ro suckade jag tröttsamt för min privata oläglighet och vände mig lugnt om för att dyka ut i kundhavet... och där strax innanför lagerdörren sitter min vikarierande chef med en laptop i sitt knä och låtsas som om han inte hade vittnat vad som just hade hänt. Paniken och pinsamheten slog mig i ansiktet som en frusen piska doppad i salt. Utan ord, röd som ett glas rött och med svansen så långt in mellan benen att Quasimodo skulle anses vara rakryggad gick jag ut i butiken igen.

Inte ett ord yttrades. Inte en blick kastades. Inte ett tecken blev tecknat. Bara stumt skrikande uppenbarhet och illa dolt kroppspråk förtäljde om att det som hade hänt inte var glömt. Jag önskar det ogjort för fy vad jag skämdes. Jag tror inte det går att beskriva ångesten... men den var högst otrevlig.

Nu när nerehållet nybörjas

2010-01-27T23:15:00.005+01:00

Om någon börjar berätta för mig en historia om hur det var att leva fyra månader utan internet så skulle omedelbart misstänka att poängen var den att utan internet får man ett nytt, härligt, fräscht och positivt perspektiv på livet. Det nya perspektivet ger livet små fina förändringar i vardagen som t.ex. plötsligt finner man sig mer fri utan tvång att leka på facebook, utan mail och msn så börjar man plötsligt ringa och får en helt ny och mer givande relation med sina kollegor och vänner, och istället för att dega framför datorn så tar man en promenad och mår riktigt bra utav den friska luften...

Jag har varit utan internet nu i fyra månader. Jag har inte blivit berikad med ett ljuvligt, litet, nytt perspektiv... jag önskar att så vore, men icke då.

P.g.a. min olägliga internetlöshet har denna blogg haft ett längre uppehåll då inga inlägg blev skrivna. Nu ska uppehållet upphöra och uppföljande upplägg på mina tidigare inlägg ska uppvisas här inom kort, vill uppriktigt påvisa.

Motoriskt felsteg

2009-11-24T13:01:00.003+01:00

Solen sken denna dag och världen var fantastiskt underbar med undantag för min kropp och dess tillstånd. Jag satt och myste i min fotölj med min dator i knät och ovanpå den en underbar tidning om tv-spel. Som de flesta erfarna tidningsläsare känner till så är det sedligt att vända blad när man läst klart de två sidorna uppslaget har att ge och i detta fall så var båda sidorna i uppslaget lästa och jag med gott humör och lugn stadig hand började vända blad... men ingenting hände. I början förstod jag inte vad som hände. Där satt jag ju och försökte vända blad, men inget nytt uppslag kom. Bladet verkade vägra att låta sig vändas. Jag blev lite purken och snart blev jag lite arg. Jag ville ju vända blad. Jag försökte om och om igen, men tidningen förblev densamma med samma uppslag.

Sedan fick jag mig en liten pinsam insikt. Jag satt och frenetiskt tryckte på högerpilen på min dators tagentbord i tron om att det skulle vända blad i min tidning.

Dagens (o)skrivna regel

2009-10-30T00:37:00.003+01:00

Alla burlösa djur inomhus som rubrisera som skadedjur ska elimineras eller om möjligt föras bort oavsett hur söta, gulliga eller oskadliga de är, även om de har tilltalande namn.

TV-spelsguldkorn

2009-10-30T00:26:00.004+01:00

Från mitt absoluta favoritspel Chrono Trigger när det stundar för strid med den mäktige magikern Flea, men istället börjar en liten diskussion om Flea är en hon eller en han. Flea som inte bryr sig om att han är en han replikerar alldeles underbart och striden är igång.

Jag älskar queera superbovar!

En god väns ord

2009-10-29T23:57:00.002+01:00

"Ta inte på dig någon annans ansvar då kanske det snart blir ditt."

- en förälder

TV-spel och transproblematik

2009-10-29T22:33:00.016+01:00

Nu när jag sitter i Norge, smått isolerad bortanför landningsbanan och väntar på att nattens mörka timmar ska bädda ner mig för att åter se en vacker arbetsdag, så bidar jag min tid så gott det går med vad jag tänkas kan. Jag spelar med andra ord rätt så mycket gamla rpg-spel (role playing game) från japan till min kära favorit konsol SNES alias Supernintendo. Jag fängslas av dessa storslagna eposer och fantastiska scener utav känslor, händelser och rädda-världen-action som kan försätta mig i njutningsfull trans i timmar och låter mig skapa små oförglömliga minnen i min lilla ensamhet. Det som mest fascinerar mig är att bland många fantasilösa, ooriginella, likartade och massproducerade spel så finns det undantag som sjunger till mitt stackars, svaga hjärta och får mig att le när jag ser karaktärerna får personlighetsdrag och verklighetsanknytning. Oftast händer detta genom att ta en liten paus i rädda-världen-actionen...

Låt mig presentera Final Fantasy V och karaktärerna: Butz, den blåklädda vandraren och spelets huvudperson. Lenna, princessa i kungariket Tycoon. Galuf, en gammal man som tappat minnet men egentligen är en legendarisk krigare och kung från en annan dimension. Faris, en fruktad piratkapten som nyss förlorat sitt skepp. Denna fantastiska lilla historia utspelar sig på en båtkyrkogård där de simmat mellan de gamla skeppen och äntligen hittat ett kryp-in där de kan vila.

Genomblöta kommer de in i ett av de övergivna skeppen och finner en säker plats att vila på.

Den sköna prinsessan är pryd och håller ständigt på etiketten och går undan för att torka sina kläder.

Männen beslutar att kläderna ska av.

Men Faris tvekar...

Butz och Galuf försöker övertyga Faris.

Grabbarna kan ju inte låta Faris bli sjuk! Kläderna ska av och där med basta om det så ska ske med skojsamt våld, men Faris säger ifrån.

De får en liten chock (Galufs och Butzs ansiktsuttryck uttrycker det väl).

Med all stoj och stim så blir Lenna orolig och kommer ut för att prata med grabbarna.

Galuf verkar inte kunna sätta ord på vad han känner.

Skandal! Herre min Jesus! Faris den fruktade piratkaptenen är en... flicka. (Undrar hur de märkte det?)

Faris blir defensiv.

Det här verkar vara ett mysterium som prinsessan och grabbarna inte verkar kunna förstå.

Faris blir tungsint, tittar in i flammorna och börjar berätta sin historia...

...tills Butz käckt fyller ut resten. Han verkar förstå.

Faris forsätter berätta klart.

Efter det kommer Galuf, den gamla mannen med minnesförlust, och släpper en liten gubbsjuk kommentar.

Då träder radikalfeminsten inne i Faris fram med suffragett-anda.

Den här kommentaren från Butz vet jag inte hur jag ska tolka. Ett respektfullt medhållande eller en sarkastisk kommentar för att bryta den följande tystnaden?

Faris kommer med initiativ när resten av hjältarna verkar tomma på handlingskraft efter samtalsämnet.

Faris hoppar i säng medan de andra sitter kvar runt brasan... tyst tittandes på varandra.

Sedan hoppar de i säng allesammans.

Redo, pepp och pigg hoppar Faris ur sängen och väcker de andra.

Dock så verkar Galuf vara en svårväckt och morgontrött sömntuta som lockar fram Faris stränga sida.

Obekväm i situationen viskar Galuf en kommentar till Butz...

...som svarar som en hjälte bör svara (enligt transfeministisk heroism).

Varav Lenna håller med och de fyra beger sig ut på äventyr bland vraken som ligger och guppar på de slöa saltvattenvågorna.

Sådana här underbara guldkorn kan man hitta om man har huvudet med sig när man sjunker in i den stora, fantastiska tv-spelsvärlden.

Färsk kyckling

2009-10-11T09:49:00.006+02:00

Min vän, Big M, har sedan ett bra tag tillbaka ett ganska unikt intresse. Unikt i mina ögon i alla fall. Nämligen höns.

Det började med att han hittade en låda med sex små kycklingar som tittade upp på honom med deras små sargade ögon och bad om att bli omhändertagna (hans egna ord). Han var tvungen att köpa dem och sedan var han fast. Nu har han ca 54 hönor och tuppar, och nu idag har han fått påökning med ytterligare 21 nykläckta kycklingar. Han har byggt ett hönshus med fyra separata hönskammare och inrett det med ostindiskt porslin från 1700talet och P3-personligheters autografer i antika guldramar. En heltids hobby som förmodligen slukar hela hans plånbok och stjäl alla tomma luckor i hans kalender.

Nu när en lugn, söt och vacker kyckling sover i min hand förstår jag lite utav hans tjusning. Denna söta lilla krabat låg inne i ett ägg knappt timmar sedan. Jag är förmodligen den första människan den någonsin sett, luktat och blivit hållen av. Fjäderdräkten är den mjukaste sensation som mina händer känt på evigheter och de små ögonen blundar lätt när den tryggt somnar in. Djupt inne i mitt inre vet jag att jag nog inte vill bli hönsfanatiker, men just nu är ögonblicket ljuvt oavsett tanken som ruvar innanför pannbenet.

Hur som helst är Big M smått galen, tycker jag, och jag hälsar honom de vänligaste tankarna och kongratulationerna till födelsen av hans alldeles pinfärska kycklingar. Jag sänder också en extra varm tanke till den frysande lilla kycklingen som jag såg bryta upp skalet och kravlade ut i världen utanför.

En god väns ord

2009-10-11T09:38:00.002+02:00

"Prinskorv! Prinskorv! Prinskorv!
Det låter nästan som peniskorv."

- Jean

Norsk utan torsk

2009-09-28T23:29:00.004+02:00

Min värld luktar lite skumt nu. Varför plötsligt hittade jag ett nytt bananskal? Nu har jag olidligt mycket tur igen och Norge är närmre än någonsin. Vakar någon över mig? Släpper ner bananskal från himlen?

Stressen slår mig gul och blå, nu när jag beger mig till ett blått, rött och vitt land. Jag hoppas det kommer ett bananskal snart som ger mig lite kärlek och kanske till och med massage.

Nu åker jag till Norge... be en bön för mig.

En god väns ord

2009-09-28T23:25:00.004+02:00

"En främling är bara en vän som du inte lärt känna än."

- Ellen Höber

Dagens (o)skrivna regel

2009-09-27T23:23:00.002+02:00

Det är strängt förbjudet att göra oljud ifrån sig när man går på toaletten då det finns folk i närheten.

En god väns ord

2009-09-27T23:02:00.002+02:00

"Det är ingen idé med att tycka om en persons goda sidor om man inte säger någonting till dem."

- Fredrik

Då då gör ont

2009-09-25T22:43:00.006+02:00

Man har alltid en historia som satt sina spår både på kropp och i sinne. Historien är en del av det som gör en till den man är. Resten är stundens gåva. Ens känslor, tankar och handlingar är det som man är just nu. Utan historien skulle inte nuet finnas, och inte heller utan en framtid. Tänk dig själv ett nu utan framtid. För mig är det en intressant fråga med ett väldigt svårt svar.

Alla tre är lika beroende av varandra men ändå så verkar det alltid vara nuet som ses som det viktigaste. Kanske det är eftersom att man inte vara i något annat än i nuet. Man är alltid i nuet.

Även om nuet alltid är vart man än vänder sig och när man än lever så kan både historia och framtid finnas i tanken. Nuet är även det en sak som man kan tänka på.

Tankar på sådant som har hänt kan locka fram glädje och sorg, känslor som finns i nuet. Tankar på sådant som kan komma att hända kan locka fram lycka och tragedi, känslor som föder och dödar tro och hopp. Minnet och fantasin är två mycket starka krafter inom oss.

Nu leder mitt minne mig in en lustlös sömn och välsignar mig med en blöt kudde och min fantasi smyger i min medvetenhets yttersta gränser och visslar en ordlös visa om hjärtats djupa önskan.

Fängslande flytt

2009-09-24T23:36:00.002+02:00

Flott är det när man har en kristallkrona, dock så tryter finheten när man ska flytta på den. Nu har jag ju ingen kristallkrona men ack för mycket av allt i mina fina lägenhet. Stressen bultar och molar innanför mina revben och jag tycker riktigt synd om mig själv. Det verkar aldrig finnas ett slut på saker som ska packas! Jag önskar att flytten skulle kunna flyta på lite bättre. Flytten äger rum nu och just nu känns det som flytten även äger mig.

Dagens (o)skrivna regel

2009-09-24T11:53:00.003+02:00

Ursäkta alltid för en ostädad lägenhet.

Bananskal, räkmackor och chi

2009-09-18T23:09:00.004+02:00

Jag har ofta tänkt på mig själv som en lycklig människa med några undantag. Jag har haft något av en solskensuppväxt, nästan alltid varit omringad med människor fulla av kärlek och vänskap och upplevt riktig kärlek.

Nästan alla jobb jag någonsin sökt har jag fått, med några undantag som bekräftar regeln. Nästan alla utbildningar jag någonsin sökt och velat komma in på har jag kommit in på, förutom en eller två då det var ömsesidig brist på intresse. Kort sagt så ser jag mig själv som en "pojken med guldbyxorna" som mamma brukar beskriva mig.

Ur mitt perspektiv har jag "glidit runt på bananskal" och världen verkar vara full av dessa bananskal. En Göteborgare skulle säga "glidit runt på räkmackor" och detta finner som ett väldigt lokalt uttryck för det västkustska Bohus- och Göteborgsregionen. Visst verkar de stolta över sina räkor men har någon någonsin glidit på en räkmacka? Jag menar bokstavligt talat. Finner detta som ett mycket konstigt uttryck.

Men min stora fråga är "Vad är tur?". Som den moderna generationen jag tillhör så har jag googlat det och bums hittat svar. Enligt wikipedia är tur något bra som händer utanför personens kontroll, men samtidigt verkar det finnas ett gammalt ordspråk som lyder "Tur är den skickliges belöning". Jag kan inte rikigt bestämma mig om jag tror att tur är något man fixar sig eller något man får slumpmässigt. Min livliga fantasi vill att tro att tur är en energi som löper genom universum som en kosmisk vind som påverkar folk känslor och kanske ibland öden. Faktiskt så finns liknande tankar redan sedan otaligt många år tillbaka i Kina, fast de kallar fenomenet "chi" och finns i både bra och dåliga "flöden". Min mor håller faktiskt på med feng shui som är en inredningsfilosofi som går ut på att styra dessa flöden av kosmisk energi. Fast då väcks nya funderingar i mitt lilla huvud. Kan verkligen en stols placering i rummet eller en prisma i fönstret påverka hur mycket tur man har?

Kan man framkalla tur? Om en kreation med en stol och en prisma lyckas locka till sig tur så kanske det är möjligt att skapa någon superduperlyckolockare. I många myter och sagor finns det liknande saker och självklart tänker jag då på Joakim von Ankas lyckokrona och Alexander Lukas i egen hög person, men även fyrklövrar, hartassar, hästskor, amuletter och stenar. Fast i dessa fall känner jag mig lite skeptisk men samtidigt trevande.

Nu befinner jag mig i en storm och mina segel flaxar vilt i vindens nyckfullhet, men om det blir tur eller otur vet jag inte än.

Ett konstigt hälsande

2009-09-18T22:51:00.004+02:00

Igår kom hade jag varit och köpt några syndigt goda kakor på Seven Eleven nere på hörnet vid Vasaplatsen. Lite generad utav de tankar om kakor som svindlade innanför pannbenet på mig, var jag nog inte tillräckligt uppmärksam på vad som hände framför ögonen på mig för då hoppar en underbart vacker människa framför nosen på mig och säger glatt "Hej!". Superchockad som jag var blinkade jag många gånger så som en chockad människa gör. Förmodligen såg jag lite konstig ut för just då visste jag varken upp eller ner. Människan som hade hoppat fram skrattade, log och sprang iväg med en vän ner för Aschebergsgatan. Kvar stod jag.

Något som fördjupade mitt förvirringsrus var att personen visste vem jag var. Hur skulle den annars kunna veta mitt namn? Skulle jag springa efter och fråga vem personen var? Jag hade ju ingen aning vem det var! Det kändes som om jag gick fram och baklänges samtidigt, fast jag stod nog still och sen blev det för sent att följa efter så då gick jag hem med mina kakor.

Men vem var denna underbart vackra, glada människa som kände mig?!

Dagens (o)skrivna regel

2009-09-18T22:49:00.001+02:00

Skriv aldrig kärvänliga avslut som "kram" eller "puss" i slutet på ett meddelande, sms eller mail till din arbetsgivare.

Livet är inte dagar som passerar - Det är dagar du finns

2009-09-15T11:37:00.004+02:00

citerat från en semesterreklam på tv.

Jag sitter just nu med en obehaglig känsla i hela kroppen. Solen strålar från en vacker himmel och minuterna som seglar fram genom ljuset bara skriker i glädje ut deras möjlighet att bli nyttiga, men istället sitter jag här och mår lite illa.

Faktum är att jag inte är så omotiverad eller låg i sinnet. I morse vaknade jag med en stelhet som inte kunde betyda något gott. Min rygg är helt inkapabel att svanka det allra minsta utan att ge upphov till tankar om nerver i kläm, diskbråck, trasiga kotor och ett livslångt medlemskap i PRO. På sista tiden har jag varit väldigt spänd och mycket rädd (kan vara en anledning till mina fikitiva plågor).

Jag hoppas att jag kommer på bättre tankar och att kroppen också blir lite gladare.

Jag föder mig paradoxalt

2009-09-13T15:43:00.003+02:00

Nyss åt jag en lunch så fattig på kolhydrat att det nästan enbart bestod av protein och cellulosa. En måltid med en idé om nyttighet och ett önskat mål.

En knapp halvtimme efteråt satt jag och fikade med mängder av krämig glass, smet utav rent socker. Det blev en fyllnad i min mage full av kolhydrat och inget där utöver. En stund för umgängets sötma.

Två helt skilda idéer om vad som ska passera min strupe. Idéerna säger emot varandra om vad som borde vara rätt och fel. Asketism med gastronomiskt martyrskap och hedonism med socialt frosseri. I den ena idén är maten ett medel att nå ett mål och i den andra är maten målet. Dock så efterlever jag dem båda.

Världen är varken svart eller vit, har inte en ände och ett slut. Det hela är lite som att föda sig själv.

Vad som kommer sen

2009-09-12T22:22:00.005+02:00

Jag sitter här ensam i huset med min stickade ylletröja våt och glittrande av tårar. Tystnaden från allt runtomkring verkar varm och mörk, precis så som jag gillar att världen runt mig känns, men tankarna vandrar från minne till tanke och från tanke till minne. Det finns en fråga allting kretsar runt och den gör så att mina hjärtslag slår lite tyngre och lite tröttare.

Om jag dör. Hur kommer folk minnas mig? Vem kommer att sörja och vem kommer att glömma?

Jag finner tanken på att alla kommer sörja mig som en aningens egenkär tanke. Varför känns det bäst om folk gråter på min begravning och varför är tanken på ett brinnande ljus i kyrkogårdens fridfulla natt som något önskvärt? För länge sen tänkte jag hur ett avsked bäst skulle kunna gå till. Då grät jag floder. I efterhand insåg jag att alla mina avsked till nära och kära bara resulterade i att jag såg ut som ett helgon. Allt jag gjorde fick dem att älska mig lite till, på ett väldigt fint sätt. När jag insåg detta väcktes en helt ny tanke hos mig och jag var rädd för att detta var den största av all fåfänga.

Varför vill jag så gärna bli älskad? Är det inte jobbigare att förlora någon som man älskar?

Då förändrades alla mina planer. Allt jag planerade att göra och alla avsked som skulle bli sagda fick sluta i att någon aldrig skulle sakna mig och att då jag försvann skulle ingen bli sårad. Min begravning ändrades från vackra sånger med gripande pianosolon och hjärtslitande fiolackompanjemang till tal efter tal med förolämpningar och elakt skvaller. Ingen skulle bli sårad för livet, bara få sig en liten knuff bort.

Nu sitter jag återigen och tänker på döden, som om den väntade mig imorgon. Jag tänker på det igen för att jag nyss såg en film om en döende mor som tävlade mot den nya, unga, blonda styvmodern om sina barns kärlek. En kamp om att bli älskad och vilja det bästa möjliga för dem man älskar. Tårarna ligger nu och glänser likt den första frosten under min haka.

Filmen har återigen fått mig att tänka och jag tror den har fått mig att tänka om. Nyss pushade jag ifrån alla som kan tänkas såras med anledning av mig, även fast jag hela mitt hjärta viskade en önskan att igen få träffa dem. Nu frågar jag mig om vem som blir lyckligare när de inte får tillåtelse att komma nära mig.

Jag ser ner på mig själv, för denna fåfänga som jag ser i både när jag försöker helgonförklara mig själv och när jag planerar mitt martyrskap för de som betyder någonting för mig. Det finns ingenting annat i världen jag vill än att bli lycklig i någons armar och älskad av nära och kära, men när man själv har ett sår som svider så finns vetskapen att någon kan få ett sår av mig.

När man ställer "att älska" mot "att vara rädd" så vinner ena sidan lätt över den andra, men när det inte längre är ord utan verklighet så verkar hjärtat ha svårt att välja. Fortfarande ligger tystnaden i rummet mörk och varm, precis så där så att tankarna hellre vilar och är dunkla än att de är rakt rationella och klarskådande i kunskap. Känslorna knådar mitt bröst och jag våndas över att allt som jag tänker på inte kan komma ut i ord och snart borde jag lägga mig. Jag hoppas att tankarna får tänkas klart en annan dag.

Till dig som jag tänker på just nu. Jag är ledsen att jag pushat iväg dig. Det är för att jag är rädd och att jag älskar dig. Du vet nog vem du är och jag hoppas att du förstår.

Så var Arvika inte längre under

2009-07-06T16:03:00.002+02:00

Arvika är över och livet har börjat lunka sin gilla gång återigen, eller rättare sagt så har det rivstartat och nu springer för allt vad det är värt.

Nu väntar gamla utvärderingar och sammanställningar som jag inte ännu kunnat göra och allt ska bli klart nu eller så snart som möjligt som det någonsin kan tänka bli. Och jobb måste sökas! Pride måste planeras! Plugg måste tänkas över! ...och med en ytterst orealistisk tidsplan för inom en eller två dagar drar jag till Hultsfred för att återigen jobb på en festival.

Arvika var en succé! Det kunde inte ha gått bättre! Musiken och festivalen kunde ha varit bättre men inte Colour of Love. Colour of Love som jag arbetade med var så lyckat att jag inte på något sätt kunnat föreställa mig det som bättre. Jag är riktigt nöjd och lycklig.

Olugnhet

2009-06-30T22:56:00.003+02:00

Nu roterar mycket i mitt huvud, mage och lunga. Tankarna vägrar lugna sig, magkänslan löper amok och andningen känns jobbig, tung och hindrad.

Imorgon bitti åker jag till arvikafestivalen och jag har inte packat, jag vet inte vad jag ska packa, jag har förmodligen de flesta sakerna jag ska packa i Göteborg och inte i Karlstad som där jag sitter nu och jag har ingenting att packa i... en väska skulle vara bra, men icke då. Jag kan inte heller packa eftersom det ligger en liten bebis hennes mor i det rummet jag har mina kläder. Att inte kunna göra något och förlita mig på morgonens korta timmar gör mig nervös... mycket nervös.

Min mage gör uppror. Jag mår illa och den gör ont och jag har ingen aning om den fungerar överhuvudtaget. Jag kanske överdriver, men det är så jag ser på livet och det är det som ackompanjerar mina ihärdiga svettningar.

Mitt liv verkar bara vara... lite jobbigt just nu.

Tänkta intentioner

2009-06-28T13:51:00.002+02:00

Jag är så glad över att jag vaknade helt på egen hand idag klockan 8:45 utan ens att ringklockan hjälpte till, dock är jag grymt oglad över att jag kom upp ur sängen klockan 13:45. Dagens kamp har börjat. Ris och ros regnar över mina handlingar som ska fylla måttet av dagensförväntningar. Verkligheten ska bli bra idag för en gångs skull!

Verkligenhet skulle dock vara någon av den bästa om jag fick tummen ur röven och gjorde allt jag önskade att jag gjorde. I tanken ämnar jag att göra underverk och klara av dagen, men intentionerna stannar i tanken och mina händer verkar famla vettlöst från förströelse till förstörelse.

Nu kommer små, starka citat flygandes i mitt huvud som säger mig att ta kontroll över livet, världen och mig själv... vi får se om det fungerar.

Kallskuret eller omskuret?

2009-06-28T02:47:00.005+02:00

Jag har nu hittat en film på internet och det är [trumpetfanfar] en musikal, men jag har inte sett den än förutom några enstaka scener. Den heter "Naked boys singing". Den handlar om naked boys och de sjunger. Den innehåller nästan enbart naked boys singing... och den är seriös.

När vitt är svart

2009-06-28T00:44:00.006+02:00

Om det är en modern myt eller ett klart faktum har jag ingen aning om, men det sägs att folk ofta kan få vinterdepressioner. Att världen under vintern och hösten är så mörk, kall och tom på liv att man i sinnet blir mörk, kall och tom på liv. På andra sidan av samma mynt, myt eller faktum, hittar jag vårförälskelsen och sommarlovet. Att världen under våren och sommaren är så ljus, varm och sprudlar av liv att man i sinnet blir ljus, varm och sprudlande av liv. Jag har inte riktigt känt mig hemma i dessa mönster som det verkar vara så vanligt att man lever i.

Jag känner mig ljus, varm och levande när frosten biter i den mörkaste midnatten och vinterbrisarna svider runt fotknölarna och jag känner mig lite mörk, kall och tom på liv de dygn som aldrig visar stjärnhimlens fulla prakt.

Jag känner mig nästan jagad av ljuset och jag känner mig trygg i mörkret. Vittrar i solens hetta och vaggas i nattens lugna skugga.

Jag tror att det mesta inte går att förklaras som vitt och svart, det gäller även mina känslor nu och likaså när det handlar om vilken årstid som är mig snällast. Nu är det sommar och natt...

LN ä tebax

2009-06-27T01:55:00.002+02:00

Nu sitter Ellen inne på min toa igen och ordnar sig fint för natten i godan ro medans jag sitter framför datorn i min svagt upplysta lägenhet. Vissa vänner verkar man aldrig bli av med och samtliga vänner verkar man aldrig vilja bli av med, en synnerlig god kombination skulle jag ödmjukt vilja påstå. Ellen är en sådan vän och det gör mig väldans glad.

Attraherande klädsel repellerar glädje

2009-06-26T17:24:00.009+02:00

Jag är het. Jag är väldigt het. Jag så vansinnigt het... därför att det är hett. Solen är inte snäll mot mig idag. Det är alldeles för varmt ute för att jag ska tycka om det. Hela min kropp är som en brûléepudding, slutar aldrig dallra och klibbar fast i minsta lilla sak. Jag är säkert så klibbig att jag kan klättra på glastäkta skyskrapor utan sugproppar. Kanske har jag blivit utsatt för någon radioaktiv strålning och muterat så att jag har fått superklibbiga superhjältekrafter? ...eller inte.

Seriöst! Allting verkar fastna i mig! Inte minst mina kläder! De har aldrig var så närgångna förut.

Mina innanlår är svullna efter att ha fastnat i varandra i varenda steg under min helvetespromenad hem från tågstationen. Sådana gnid- och skavsår är inte till för att göra folk glada...

Just nu kan jag åtminstone hitta minst fem olika objekt i min lägenhet som jag kan lyfta genom att enbart råka nudda vid dem och minst tio olika anledningar till varför ett raseriutbrott helt och hållet skulle vara det mest vettiga att göra just nu. Jag kokar av utmattad frusteration och det gör mig grymt IRRITERAD!!!

Mail på posten

2009-06-26T02:48:00.005+02:00

Idag läste jag ett mail från en undebar person som jag ganska mycket ser som min mentor. Hon skrev att hon hade läst min blogg och tyckte om den. Då begavs sig mungiporna till mitt leendes perferi. Det fanns en fin beskrivning om vad hon tänkte om den också och den träffade mig verkligen rätt, för skrivarkölden som satt i fingrarna for iväg som om det vore en frisk höstvind som blåste iväg en fint ihopkrattad hög med löv.

Tack kära vän!

Stjärnor från fjärde dimensionen

2009-06-26T01:41:00.010+02:00

Just nu sitter jag på en madrass i mitt lilla rum nere i Göteborg och försöker med hela min kraft att inte tänka på vare sig tid, rum eller mening. Jag flyr varenda lilla glimt av verkligen. Det finns ingen studieskuld, ingen att-göra-lista, ingen värk i ryggen, det finns inga klibbiga svettningar och framförallt så finns ingen framtid som kräver mitt deltagande.

Jag är helt kapabel att klara av mitt eget liv. Jag har förmodligen kraft och ork att leva två liv till och med, men något saknas. Vad, vem, hur eller varför har jag ingen om... men de frågorna behöver, just nu, inget svar. Frågorna är som bleka moln i horizonten på en månskensklar natt där varje stjärna flackar och lyser på den evigt mörka himlen. Jag simmar lugnt i melankolins harmoniska hav, min rygg har vänt sig mot tyngdens eviga hemvist och jag ligger i vattnet som mjukt låter mig flyta. Min hud kan knappt skilja nattluftens stilla vind från vattnet som sakta strömmar längs min kind och smeker ljuvt min svank. Allting är perfekt precis som det var då...

Jo, för det är precis som jag känner, eller rättare sagt kände. För månen, stjärnorna och mörkret emellan bjuder mig på vackra skådespel från mitt liv som passerat. Minnen, drömmar och små speciella stunder vilar nu i mina ögon och fyller min andedräkt. Jag ler för mig själv och tänker "då var jag hel".

Flera av stjärnorna är som små bokmärken i min historia då någon speciell fanns i mitt liv. Någon som är en ovärderlig vän, någon som räddade dagen, någon som kastade sanningen upp i ansiktet på mig eller någon som jag älskade...

Nu är mitt brösthår alldeles glittrigt av tårar och jag slits i mellan minnen, kärlek och sorg, att bli hittad och att bli lämnad, men tragiskt nog så stagnerar alla mina djupa känslor för att av min rumpa har börjat få träsmak. Träsmak, hunger eller solbränna kan aldrig mäta sig med känslorna som spelar under ytan på mitt känslohav, men dock så är det just nu de enda känslorna som hör till nuet... Varför måste nuet och verkligenheten vara det som dominera hela tiden? Varför kan jag inte leva i min egna lilla värld. Den värld som var min verklighet när jag var tolv. Den värld som var min verklighet därinne i garderoben. Den värld som var min verklighet och fick mig att tro på kärlek, godhet och hopp.

Jag önskar jag kunde möta mig själv och gilla det jag ser. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och möta mig som ung och inte falla i gråt...

Fint...

2009-06-04T15:13:00.000+02:00

...mamma har köpt en skruvad fikus.

Tjocka kinder som finns i familjen

2009-05-30T16:41:00.002+02:00

Idag har jag besökt min lilla systerdotter igen. Det är hennes en månadsdag och vi firade den men blåbärsglass tårta och kaffe ute i sommarsolen som stekte och svedda oss alla. Hon har så fina runda kinder. Ja, hon är alldeles bedårande. Jag visste inte att bebisar kunde vara så fina.

Idag känner jag mig produktiv, lugn (nästan lite melankolisk), glad och uppsväld. Jag tror det är pollen som virvlar runt i luften och gör mig groggy och fet. Svettningarna från solvärmen hjälper inte det minsta för mig, som den vinter och höst-älskare jag är.

Nu ska jag äta ^^

Nu brinner det i knutarna!

2009-05-28T20:14:00.003+02:00

Nu står jag i eld och lågor, påtänd utav den sprakande engagemangets gnista som fräser inom mig. Ena projektet är knappt över förräns jag sitter med ett nytt. Jag sitter nu och spånar om vad som jag skulle kunna göra härnäst för att peta och påta så att folk blir glad, nöjda och positivt inställda till livet och allt gott det har att ge.

(Är det någon som märker humörsvängarna i idag?)

Jag önskar bara att det jag har disiplin nog att göra det jag borde göra och inte famla runt i drömmarnas värld utav idéer och framtidsvisioner.

Nu är jag smått arg...

2009-05-28T16:26:00.003+02:00

Just nu upplever jag den ökända klyschan när allt hemskt händer just mig. Ingeting händer just nu (och kanske är det det som har utlöst det hela) men det känns som om allt tidigare kommer tillbaka och påminner mig vilken looser jag är.

Jag är så arg att jag vill kasta det vackra porslinet i golvet, men jag gör det inte för jag skulle bli så ledsen då och jag skulle inte kunna se pappa i ögonen när han skulle få reda på att jag hade förstört farmors servis som jag ärvt. Jag är så förbannad att jag vill slå stålbunken med den intorkade chokladbollssmeten i väggen, men jag gör det inte för det skulle garanterat bli ett djupt märke i väggen som jag inte skulle kunna förklara för hyresvärden och mina grannar skulle med all säkerhet höra mig och undra om vad som försigår och ge mig misstänksamma blickar i trapphuset. Jag är så ledsen och jag vill vara så glad att jag inte orkar någonting... Jag tror jag är inne i en känslomässig berg-och-dalbana. En liten ond cirkel med g-kraft och adrenalinförhöjande effekt.

Jag känner mig misslyckad för att jag känner mig hämmad.

Mr Flod har ont i magen

2009-05-28T01:18:00.004+02:00

Nu har jag återigen fällt tårar till Bolt den underbara hunden. Samma scen och samma känsla... alltid slutar det i floder, men den här gången regnade samtidigt min mage skrek en hymn om lidande och outhärdlig smärta. Chokladbollssmeten som jag gjorde och "trollade bort" gjorde sig påmind. Aj, aj, aj, aj och fy tusan vad ont det gör! Smeten älskar mig verkligen inte tillbaka.

Trettonde natten

2009-05-27T01:23:00.004+02:00

Nu har jag inte sovit själv på tolv nätter. Den trettonde natten stundar... Jag fick tyvärr neka min älskade grannes närhet då nattens mörker skulle bjuda oss båda till sömn i snällt och ömt sällskap, men nu doftar mitt trygga mörker av ljuvt lugn och ihålig tystnad. Jag njuter faktiskt och min själ suckar inför den stillhet som tomma och ensamma lakan förtäljer om.

Godnatt kära granne, du är älskad av mig!