Ett farväl

Min vän, hon sade mig sanningen och ur mig kom tomma, torra tårar. Hon sade "Inget blev som det skulle. Den du ville vara blev du inte och nu, nu har du glömt vem du vill vara. Det är som om du inte vill någonting alls. Den som du är nu, den älskar du inte... men jag älskar dig. Jag älskar dig för att du var min vän. En vän som knappt är längre. Jag hatar dig, för att du har bestämt dig för att du inte orkar med att inte älska dig själv längre och bryter dig loss nu från ditt vardagsfängelse. Du är på väg att förändras, utan att veta om det blir bättre, men ändå, du är på väg."

När hon sade det, visste jag inte vad jag skulle säga, men inom mig var det som om något tryckte en mörk, tung dunkudde runtom mitt hjärta. En känsla som hon såg och tydligen var det svar nog. Hon kramade mig och vände om för att gå och sade innan dörren stängdes, "Jag blir kvar".

Ljuslöst stearin

Vad hjälper ett fint stearin ljus om en dator surrar i bakgrunden? Jag menar, stämningen som jag söker när inspiration har lagt ett mysigt ägg av hopp i min själs mörka kvistvrå, den, får inget liv om min omgivning inte låter mig andas och glömma. Där jag är nu spenderas mitt levande i en isolation från högljutt levande och inspirerande stunder. Överallt är det moderniserat, till den grad att det kostat det mysiga, och modernisering låter och ger mig inget annat än en påminnelse att jag inte är ensam. Tekniken här är ett behov och måste, snarare än ett tillskott. Jag känner mig lite som en flod, uppdämd och sjukt stilla bakom en betongdamm. Tysta, overkliga och saknadsmättade drömmar om att virvla i en fors. Att trippa på tå och se sig om lämnar inget rum för kreativa utlopp, förlösande vrål eller meditativa dvalor på köksgolvet. Mina massor står stilla.

Nu snart förlöser jag mig själv. Jag har satt min värld i gungning. Det är snöat i mina berg och nu snart kommer en vårflod, tjock och tung, lerig och stor, farandes från mina rötter. Nu ska jag iväg från mitt självskapade fängelse. Isolationscell med vackra kuddar och fläktljud, hej då. Nu vrålar snart min fors.

Dagens (o)skrivna regel

När man är arg så är det inte kul.

Då hjärtat blev lugnt...

Under hela min jul har jag inte funnit någon ro. Varken min kropp eller mitt sinne kunde sluta vara som sovande lemmar, orkeslösa och kittlande av tusen konstiga nålar. Julafton och firandet med familjen blev precis så som det skulle bli, bra och kärleksfullt, men problemet med mig har inte varit utåt, det har varit inåt. Min familj älskar jag lika mycket oavsett hur trött, vresig eller disträ jag än kan bli, utan det är de stunderna då man har lite svårt att uppskatta sig själv jag tänker på. Av de två senaste åren som gott så har jag lärt mig om hur det är att dvala i mörker, avspänt och skönt där lyckans sken inte når. Ja, likt i en hängmatta har jag hängt över abyssen, glatt nynnande och rastlöst sovit, och jag har varit nöjd med det. Nu har jag märkt vad som skett de åren som smugit sig på och nu gillar jag inte längre det som jag gjorde. Mitt fumlande över ödets ruin har gett mig fina år men dock så tror jag att jag tappade något och självförakt fyllt dess kvarvarande tomrum.

Tänk att en liten sipp av gott, rött vin förlöste ett andetag likt slutet på min själs andhållning. Nu när jag sitter ensam i midnatttimmen med en glas rött i min hand och en bunke chokladpudding väntandes i kylskåpet så har jag äntligen börjat andats och tanken om vad som väntar skall blir mer klar. Kalla fötter eller inte, nu bär det iväg på min livs resa.

Om en månad drar jag till Kambodja. Där ska jag lära street kids engelska och arbeta med säkrare sex, men anledningen för att jag åker dit är för att vill se Kambodja med dess underbara folk. Jag tror att ju mer man lär sig om andra, desto mer vet man om sig själv. Samtidigt tror jag även att man enbart kan förstå omvärlden och andra genom att förstå själv. Denna resan är om mig. Jag ska hitta ljuset.

Ibland måste man bråka mot förnuft för att vinna. Jag åker halvvägs runt Jorden för att finna mig själv.

Nu tar jag mig ännu en sipp... Gudomligt vad gott det smakar. Nu är jag lugn. Nu har jag funnit ro. Nu har jag hopp.

Nu ska jag ska se en film.

Grym otro och glömd olycka

En sak är bra att veta om mig, att påstå att jag ljuger är för mig en av de grövsta förolämpningar som finns och det finns en grund till detta. I hela min ungdom har jag hört att mina kunskaper var smutsig fantasi och ren lögn, då jag påstått något som jag hört från en dokumentär, läst i en bok, hört från en vän eller rentutav bara visste. Om det var min fantastiska förmåga att hitta på slumpvis fakta och sedan blint tro på det eller om mina källor eller lyssnare som hade fel, det kunde jag inte bedöma då och idag så har jag nog ännu mindre möjlighet att varken bedöma eller se över den situationen som jag upplevde så långt tillbaka, men en sak är säker: jag satt i kläm och med mig satt skuld. Att inte bli trodd och bli dömd som lögnare är något som jag har burit inom mig och det har format en del av mig som jag är idag, kanske är det därför jag är lite för seriös emellanåt? Hursomhelst så är detta viktigt att veta för att förstå innebörden av det som jag nyss fått insikt om. För ungefär sex månader sedan skrev jag en inlägg i min dagbok, något som sker väldigt sällan, och bara en vecka sedan så läste jag det. Till min förundran så handlade det jag om känslor som jag helt hade glömt bort och till och med hade svårt att föreställa mig själv. Min nuvarande version av den tiden, ett halvår tillbaka, stämde inte överens med vad jag hade skrivit. Betyder detta att jag fabricerar min historia eller kanske skriver om den? Självklart får man alltid nya upplevelser, kunskaper och perspektiv som kan påverkar hur man ser sig själv och forna fakta om sitt liv, men kan det bli en sådan skillnad att historian skrivs om... eller kanske glöms? De romantiska dagarna jag hade när jag var femton, är de ett omskrivet minne? Blott en osanning som knappt liknar skuggan av det verkliga? Mina mörka nätter när jag var tolv, är de en önskan som aldrig skedde? En dagdröm så stark att de blev verklighet i retroperspektiv? Är mitt liv en lögn, vävd att likna sanningen... eller kommer jag till och med att glömma de år som passerat? Min ungdom för evigt förlorad eller tråkigt misstrodd som fiction. Att bli misstrodd av andra har alltid varit känsligt, men nu börjar jag misstro mig själv, och det känns mer jobbigt än något annat. Mitt i all fruktansvärd självskådning finns också en pöl av bitter ångest över frånvaron av dagböcker i mitt liv. En mindre lättsam kväll blev det minsann.

Tänka liv och leva tankar

På sistone har jag haft tusen bollar i luften. Stora, små, tunga och lätta. Fantastiska, sinnesgäckande och inspirerande projekt... på papper.

Mina idéer om vad som skulle vara kul att göra är fler än någonsin och ark efter ark hopar sig i hög i mitt rum med skisser, texter och mindmaps. Små och stora fragment av mina planer. Det är allt ifrån layouts och arkitektskisser på tågstationer till fullständiga planritningar av en modernisering av en traditionell norsk bod, teckningar på trädgårdsterasser i form av jättetrappsteg, story plots för animéserier och filmmanus, tyger som svämmar över i lådor som ska bli slipsar, kuddar, mobilfodral, väskor och halsdukar, garn som trasslat till sig, men är halvvägs till att bli en underbar halsduk. Ja, allt möjligt kan man hitta om man vänder lite på ting och tang här i mitt rum eller svansar efter där jag går. Tusen projekt och idéer som väntar på att bli gjorda, men mitt rummet hittade jag nyss det som beskriver min verklighet som bäst. En tom kalender.

En vacker asieninspirerad kalender, med fina ovita blad och ett finurligt magnetlås som ger den lilla bokliknande pappershäftet en modern touch men utan att störa den antika känslan, som av någon anledning jag tycker mig finna hos allt som är asieninspirerat. Fin, men tom. Precis som mitt liv just nu.

Jag verkar inte göra något mer än att tanka på att göra något.

När livet handlar om en kliande armhåla

Min armhåla kliar och jag kliar tillbaka. Jag sitter i den sköna blå fåtöljen hemma hos föräldrar. Det är sent och någon av dem snarkar ett par meter och en vägg bort. Månen försöker lysa igenom några vitt spridda men ändå ganska massiva regnmoln och jag är lite småarg, tillsammans med min tunga, på mina krokiga tänder. Livet kunde inte se mer lika ut så som det gjorde för fyra år sedan. När jag vaknar i morgon är livet sju helvetes annorlunda, likaså var livet det innan det blev mörkt, men ändå den här sortens minut känns ändå tidlös.

Det är väldigt mörkt. Mörka har alltid mina bästa stunder varit, mörka och sena. Jag vet inte varför jag älskar mörker så, men en gång i tiden vet jag att jag inte gillade mörker alls. Då var jag rädd för det tills den där dagen... men det är en annan och en något mer privat historia. Min poäng är att mörkret länge haft min gunst och min gnista. Det är då jag ser livet så som jag vill se det mest. Man kan nästan säga att jag gillar mitt liv som en dröm.

Drömmens värld har sina egna regler. Vad som är viktigast nu och hur världen fungerar saker som kan ändras från dröm till dröm, men i drömmen själv så ger det mig en ram om hur jag ser världen. Ibland är jag evig, ibland är jag kort. Ibland är jag borta och ibland är jag här... Det påminner mig om att det finns regler, om vad som är viktigast i världen och hur den fungerar, i min vakna verklighet också. De här regler är oftast lika, men jag har lärt mig att de kan ändras de med.

Just nu, här i min blå fåtölj finns inte tid... bara en döende natt, liksom där ute på himlen. Runtom mig finns inte upp, ner , hit och dit, utan bara lite mörker som vanligt simmar omkring mig. Just nu kliar det och det är nog det ända som det gör, så jag kliar tillbaka. Sjukt vad skönt det kan vara att klia tillbaka, som en känsla jag nog aldrig känt förut.

Throw out the Swedes

En vacker solig dag surfade jag lite på nätet och kom över en liten film som jag trodde var utav norsk härkomst...



Tänka sig, lite sällskap.



...



Nu blev det väldigt många männ på samma ställe. Mysigt, eller hur?



WHERE DID HIS HAND GO?!! Man kanske borde skaffa sig en "swede"...

Massa mango och tomt tittande

Massa mango i magen och två underbara vänner som lapar chips framför teven, en bättre kväll kan man nog inte ha, men ändå är det någonting som inte stämmer. En dokumentär om prostitution tar upp det mesta av vår uppmärksamhet, men uppmärksamheten är inte så uppmärksam. Någonting sitter och gnager på mitt medvetande och det jobbiga är att jag inte vet vad det är.

Behöver jag veta vad det är? Eller behöver jag endast veta hur det påverkar mig? Jag menar, behöver jag veta varför jag känner som jag känner för att kunna hantera mina egna känslor? Jag tror jag biter mig själv i svansen...

Djup, djup, djup och djup. Det är lite åt det hållet jag sakta lutar nu, men jag är inte ledsen, bara på något sätt tom eller uppmärksamhetssvag.

Ro & replik

Nu har jag varit inbäddad i tysthet och ro sen några månader tillbaks, iallfall när det gäller mitt bloggskrivande, men ikväll fick jag mig åter äran att läsa mina egna minnen och tankar. Resultatet var att jag kände svidande längtan efter att skriva igen.

Nog var det inte bara längtan, men också en sorg och saknad över att jag inte forsatt när jag haft så många upplevelser och idéer. En självdisciplinerande örfil likt en rättfram replik till mitt tigande författarskap.

Nu ska fingrarna återigen få tungans tanke.

I'm angry and google translate stinks!

Ego meis valde in TONSTRINUS dirigitur. Illa rapta comis stupri! Ut puppis parti piger incidere crinem cruentis forcipe tenui et nihil aliud. Est stultissimus potes facere ut TONSTRINUS. No Glossarium. No dedicauit. No stupri honore. Quem cum interrogassem ei facere rectum coram usa aure tenui ferro cruenta imparibus dentium. Quaero quasi pilam feno ... confectus sicut pellis antiquo stupri feles molestatos beluam. Volo eam pugno suo tam dura cerebri vulnus accipiet eam tenent et et trahere uteri adeo durus quod sicut pendebit inter ubera vaccae crura. Sum pilos non data poscenti purganda et a stupri quadringentorum viginti coronas habui. In inferorum futuri data. Ut bos stupri cunni!

SuperPretentiös Avslappning

Sitter på ett SPA och myser.

I have confidence!

Nu spritter det i varje liten vrå och lem på och i mig! Jag är på åternytt boostad av underbar energi som ska få regna som glädjehagel i min vackra rådjursvärld. Jag har köpt böcker om Kambodja, jag har haft en underbar dag med underbara kollegor som är så underbara att jag inte kan hjälpa än att bara le, världen har skänkt mig varmt smekande sol som sakta slickar min kind när jag sitter i bilen, Madde har boxat på mig och allt detta gör hela min värld underbart underbar! Fasen vad jag är lycklig! COME ON YOU DAMN TO-DO-LIST! I WILL HIT YOU SO HARD THAT YOU WISH YOU WERE A STONE!

Jag är mycket medveten om att vissa människor har en tendens till att visa en aningens mer energisk entusiasm än andra, men likaså finns de människor som vissar det en stor aning mindre och därmed kanske mycket smått eller rent utav nästan omärkbart. Vissa gör det storslaget och imponerande samtidigt som andra gör det föga intressant även om ansträngningen är väl emotionellt likvärdig, men oavsett hur man blir sedd i en annans öga eller öra så är det fenomenet att leva med obehindrad glädje som jag nu vill göra och tänker likväl ämna min eftermiddag till. Låt mig skamligt älska glädjen!

Ps. Jag tycker att filmen är mycket talande för att jag känner... och vilket bör nämnas är att jag hittat filmen helt oväntat på nätet och har icke någon känd bekantskap med medverkande. Ds

WTF!

WTF!!!!

Sjukt! Det är helt sjukt! Förstår ni om jag blev paff när jag såg detta i animéserien jag tittar på nu? Den heter Fairy Tail, men jag menar... ändå!

Pinsam öppenhet

Så där, då hade man träffat en statsminister när man hade öppen gylf.

*Check!*

Jag erkänner ett problem

När man har något att göra kanske man tänker "det där ska jag göra". Om samma tanke om samma sak tänks nästa dag och senare nästa dag igen, då har det som skulle göras inte gjorts.

Underligt nog får jag väldigt många deja vu-upplevelser när jag tänker "det där borde jag göra". Varför de aldrig blir gjorda har jag ingen aning om. Det är för mig ett mysterium. Att förstå en så enkel sak som sina egna handlingar, vad man gör och inte gör, kan vara oförståligt svårt och att handskas med någon oförståligt svårt är inte något enkelt.

The war was forgotten

"What is war?" asked journalist the young boy while taking a sip of the hot black coffee. The café was filled with the lack of smell of newly baked bread and instead had a vague odour of tobacco smoke and by passing cars. They had met outside the royal air force recruiting facility and just of coincedence started to talk cause none of them knew what to do next. The journalist had been thrown out of the facility with the reason of not asking the right kind of questions, in other words, he did not ask the newly recruited how lucky, proud and important they felt now when they were going to the front somewhere far overseas. The young boy was one of those new recruits.

The young boy looked at the journalist, opened his mouth but out came no words. He knew how speak and he knew how to understand questions, but now no answer came to mind and even less to his tongue. The journalist leaned back, not anymore waiting for a reply, lit an cigarette and just nonchalant looked at some vehicles passing by bumping on the uneven cobble street. "Isn't war a way to win?" said the boy. Immediately he regreted his answer. Why did he say it as question? Did this dirty, costume suit dressed snob made him unsure of himself and why did he feel like he put himself into submersive role? A silent, hot anger shoke his inner torso and he looked down in shame. Calmly the journalist raised his eyebrows with a faint smile and said "Indeed, it is." and casually blew a small puff of smoke. "But what to win?". The boy looked up and met the journalist's eyes. "To win respect, to earn safety and retain our prosperity!" he said with a fierce determination. Suprised of his sudden uprisen attitude, the journalist met the young boy's blue eyes, burning but still pure white as shimmering pearl and clear blue like summer skies. The boy's newfound heavy breath and shallow pumping pulse made made him glow. As blown away like a disapearing puff of smoke, the journalist saw this, just seconds ago, harmless and slightly lost boy becoming an angelic being spiting flaming words as if they were lumps of litten tar. The journalist admired the boy's passion but not the depth of his belief, he was convinced that war made noone happy, nor respected, safe or prosperous, but on the contrairy sad, feared, exposed and poor. "Have you been given this respect, safety or prosperity as you so eagerly talks about?" the journalist said harshly and brought his cup close to his lips. The boy's eyes went from burning spears to melting ice, cool and calm like lost pearls. Once again the answers seemed to have escaped his thoughts. "It is for everyone, not just me." he tried. The journalist still kept the cup close to his lips and asked "Is it for the people overseas?".

Nothing around them was silent, the traffic, the slowly turning fan in the ceiling, the few other guests in the café and even the building seemed to make it self heard in a nonrecognisable way. They sat there, looking at each other and time was turning a very long minute. Would it help the people overseas to bring war to their lands? Could you steal yourself some happyiness? The questions made loops inside the young boy's mind without coming to ease and settle with an answer. Thoughts was twisting, turning and burning in his eyes. The journalist, still keeping the cup close, took a sip and let his lips rest on the porseline, like a gentle kiss longing for more coffee, and he said "What kind of respect is earned by spreading fear? What kind of safety is earned by taking away other's? What kind of prosperity is earned by making people poor?". The boy looked up into the journalist's eyes. "What kind of peace is earned by waging war?" was the journalist's final words and let the porseline rest onto his lips as silent seal. Searching for something he did not know what it was, the boy let his sight run over the journalist face and he stopped, staring at the cup resting upon his lips, as it was waiting to be sipped, waiting to be gone, waiting to be loved. "I don't want to go to war. I want to be gone." the boy said and a tear ran down his cheek.

Later on, the boy was gone.

You have crab!

En förkärlek för felsägningar och misstolkningar, är ett litet personlighetsdrag som jag skulle vilja erkänna att jag har. Nu när jag sitter och tittar på den tecknade serien från Japan om min barndoms favorittv-spelsfigur, Megaman, så kan jag inte hjälpa att mungiporna fladdrar vilt i jakt efter öronsnibbarna.


*Doorbell* och en ljus förmodad kvinnoröst svarar vänligt frågande.


(...)


(Tänka sig, jag skulle också bli ytterst förvånad)


Bra där, jag skulle nog också hellre vilja ge någon en budleverans med krabba.

Vänliga problem

"Hur luktar en varm kopp?" sade Jean och luktade på en kall kopp.

Found you... I mean myself!

Den här dagen har fått ett besynnerligt börjande. Vaknat har jag gjort och skjutsat Per till jobbet, men det hände en finurlig liten sak när jag var på min väg hem igen. När jag kom till vårt kvarter så står där en bil i korsningen och en man går sakta in, ut och runt. Lite smånyfiken stannade jag och vevade ner rutan. "Hei, er allting greit?". Min hälsningsfras som undrade om allting var okey och också den hälsningsfras som blev inledningen på en konstig konversation. Den gamle mannen hade jag aldrig sett förr, men han visste både att jag bodde här och att jag hette Robert... och han uttalade det på det korrekta svenska viset också. Det ställde mig helt i fulltgapläge och hade svårt att få upp hakan igen. Hur visste han vem jag var? Jag sade vänligt att jag inte kände igen honom, men då frågade han om jag inte bodde tillsammans med Dina (eller något) och det gör jag ju inte... sedan om jag inte kände Erik och det gjorde jag ju heller inte. Så frågetecknet blev mindre. Han måste ha trott att jag är någon annan Robert, som ser ut som mig, har en liknande röst och bor i samma kvarter...

Hursomhelst den gamle mannen log och jag drog, full av smått gnagande förvirring. Fanns där en dubbelgångare av mig här? Erik han nämde, kunde det möjligen vara den oerhört söta hundägaren? Eller kan det vara så att jag drömmer vaken?