Ett farväl

Min vän, hon sade mig sanningen och ur mig kom tomma, torra tårar. Hon sade "Inget blev som det skulle. Den du ville vara blev du inte och nu, nu har du glömt vem du vill vara. Det är som om du inte vill någonting alls. Den som du är nu, den älskar du inte... men jag älskar dig. Jag älskar dig för att du var min vän. En vän som knappt är längre. Jag hatar dig, för att du har bestämt dig för att du inte orkar med att inte älska dig själv längre och bryter dig loss nu från ditt vardagsfängelse. Du är på väg att förändras, utan att veta om det blir bättre, men ändå, du är på väg."

När hon sade det, visste jag inte vad jag skulle säga, men inom mig var det som om något tryckte en mörk, tung dunkudde runtom mitt hjärta. En känsla som hon såg och tydligen var det svar nog. Hon kramade mig och vände om för att gå och sade innan dörren stängdes, "Jag blir kvar".

I have confidence!

Nu spritter det i varje liten vrå och lem på och i mig! Jag är på åternytt boostad av underbar energi som ska få regna som glädjehagel i min vackra rådjursvärld. Jag har köpt böcker om Kambodja, jag har haft en underbar dag med underbara kollegor som är så underbara att jag inte kan hjälpa än att bara le, världen har skänkt mig varmt smekande sol som sakta slickar min kind när jag sitter i bilen, Madde har boxat på mig och allt detta gör hela min värld underbart underbar! Fasen vad jag är lycklig! COME ON YOU DAMN TO-DO-LIST! I WILL HIT YOU SO HARD THAT YOU WISH YOU WERE A STONE!

Jag är mycket medveten om att vissa människor har en tendens till att visa en aningens mer energisk entusiasm än andra, men likaså finns de människor som vissar det en stor aning mindre och därmed kanske mycket smått eller rent utav nästan omärkbart. Vissa gör det storslaget och imponerande samtidigt som andra gör det föga intressant även om ansträngningen är väl emotionellt likvärdig, men oavsett hur man blir sedd i en annans öga eller öra så är det fenomenet att leva med obehindrad glädje som jag nu vill göra och tänker likväl ämna min eftermiddag till. Låt mig skamligt älska glädjen!

Ps. Jag tycker att filmen är mycket talande för att jag känner... och vilket bör nämnas är att jag hittat filmen helt oväntat på nätet och har icke någon känd bekantskap med medverkande. Ds

The war was forgotten

"What is war?" asked journalist the young boy while taking a sip of the hot black coffee. The café was filled with the lack of smell of newly baked bread and instead had a vague odour of tobacco smoke and by passing cars. They had met outside the royal air force recruiting facility and just of coincedence started to talk cause none of them knew what to do next. The journalist had been thrown out of the facility with the reason of not asking the right kind of questions, in other words, he did not ask the newly recruited how lucky, proud and important they felt now when they were going to the front somewhere far overseas. The young boy was one of those new recruits.

The young boy looked at the journalist, opened his mouth but out came no words. He knew how speak and he knew how to understand questions, but now no answer came to mind and even less to his tongue. The journalist leaned back, not anymore waiting for a reply, lit an cigarette and just nonchalant looked at some vehicles passing by bumping on the uneven cobble street. "Isn't war a way to win?" said the boy. Immediately he regreted his answer. Why did he say it as question? Did this dirty, costume suit dressed snob made him unsure of himself and why did he feel like he put himself into submersive role? A silent, hot anger shoke his inner torso and he looked down in shame. Calmly the journalist raised his eyebrows with a faint smile and said "Indeed, it is." and casually blew a small puff of smoke. "But what to win?". The boy looked up and met the journalist's eyes. "To win respect, to earn safety and retain our prosperity!" he said with a fierce determination. Suprised of his sudden uprisen attitude, the journalist met the young boy's blue eyes, burning but still pure white as shimmering pearl and clear blue like summer skies. The boy's newfound heavy breath and shallow pumping pulse made made him glow. As blown away like a disapearing puff of smoke, the journalist saw this, just seconds ago, harmless and slightly lost boy becoming an angelic being spiting flaming words as if they were lumps of litten tar. The journalist admired the boy's passion but not the depth of his belief, he was convinced that war made noone happy, nor respected, safe or prosperous, but on the contrairy sad, feared, exposed and poor. "Have you been given this respect, safety or prosperity as you so eagerly talks about?" the journalist said harshly and brought his cup close to his lips. The boy's eyes went from burning spears to melting ice, cool and calm like lost pearls. Once again the answers seemed to have escaped his thoughts. "It is for everyone, not just me." he tried. The journalist still kept the cup close to his lips and asked "Is it for the people overseas?".

Nothing around them was silent, the traffic, the slowly turning fan in the ceiling, the few other guests in the café and even the building seemed to make it self heard in a nonrecognisable way. They sat there, looking at each other and time was turning a very long minute. Would it help the people overseas to bring war to their lands? Could you steal yourself some happyiness? The questions made loops inside the young boy's mind without coming to ease and settle with an answer. Thoughts was twisting, turning and burning in his eyes. The journalist, still keeping the cup close, took a sip and let his lips rest on the porseline, like a gentle kiss longing for more coffee, and he said "What kind of respect is earned by spreading fear? What kind of safety is earned by taking away other's? What kind of prosperity is earned by making people poor?". The boy looked up into the journalist's eyes. "What kind of peace is earned by waging war?" was the journalist's final words and let the porseline rest onto his lips as silent seal. Searching for something he did not know what it was, the boy let his sight run over the journalist face and he stopped, staring at the cup resting upon his lips, as it was waiting to be sipped, waiting to be gone, waiting to be loved. "I don't want to go to war. I want to be gone." the boy said and a tear ran down his cheek.

Later on, the boy was gone.

Svidande hemlängtan

Nyss fick jag veta att mina vänner hemma i Karlstad blivit mordhotade. Mordhotade för att de öppet är just de som dem är, sig själva. De arrangerar Pride i Värmland i Juli och någon där ute i de Värmländska skogarna blev så rädd att den personen skulle leta upp ett telefonnummer och sedan ringa till min vän enbart för att få någon annan skrämd. Hotad till livet.

Är det så livsviktigt att trycka ner någon bara för att den personen råkar vara homosexuell, bisexuell eller transperson? Vad är det som är så farligt? Vad är det som är så fel? Jag tycker att man har all rätt att vara den man är och visa det öppet! Det ska fan mig vara en världslig, vardaglig, allomfattande, mänsklig rättighet!

Jag ska göra allt jag kan för att åka dit och stödja dem just då paraden går av stapeln. Just nu enligt mina planer så är det mitt i min semester, men fuck den! Inget är viktigare än mina vänner! Och då ska jag vara mer regnbågig än någonsin!

Jag hoppas ni där bortapå andra sidan gränsen förstår att den brinner en glöd inom mig just nu som är beredd att hjälpa er på alla sätt som jag någonsin kan! Ni är bäst och jag är stolt över er! Ni behövs!

Be & Svär

Att glömma sorger och besvär är något jag nog har blivit bra på och den lilla effekten i mitt liv har gjort att jag lugnt kunna tuffa på utan att bry mig vad som sker på sidan om min lilla livsstig, men dagar kommer då ibland som om från ingenstans då en tanken sakta rör vid min medvetenhet. Är jag ytlig? Varför känner jag inte mer?

Ingenting är som då. Då kände jag i överflöd och varje känsla, oavsett vems gav tårar, kampglöd eller skratt. Nu är en väns besvär inte längre unikt. En vädjan till hjälp från en vän i nöd blir till ett tomt eko inom mig. Jag vet förmodligen direkt vad jag ska göra och vad som göras borde. Att ta initiativ är något som sker utan förvarning, men att det sker utan att vara helhjärtat är min stora ifrågasättning.

Just nu vill jag likna det med att gå till kyrkan för att man alltid har gjort det eller att gå til kyrkan för att man nyss fått en uppenbarelse och blivit frälst. Jag känner mig som den som bara går för att man alltid går... Bryr sig för att man ska bry sig, fast utan att känna.

Idag gick jag till kyrkan som jag verkligen inte gjort på länge. Allt var som vanligt och visst trivs man i goda vänner och människors lag, men det hände något när jag skulle be. Ett gammalt sår brast upp och istället för att blodet åter rann så började det rinna var. Härskna tankar och slagna känslor fyllde mig. Vemod, ånger, saknad, vrede och besvikelse rann i in i mina sinnen. Jag blev chockad... att jag inte kunnat släppa honom än. Fan!

Varför?! Jag vrålar "VARFÖR?!" inombords. Plötsligt ser jag som om det vore glasklart: mitt liv är i kras och inget är som det ska vara. Tillbaka då jag var i de mörka trakterna och vandrade med min vardag så hittade jag en väg ur det mörka och så var jag på väg till någonstans mycket bättre, men att vägen ledde mig hit kunde jag aldrig ha förstått. Vägen jag valde var att glömma och sluta känna. Snart kunde jag glömma vem som helst, till och med de jag nyss mött. Men det att sluta känna blev förmodligen min förbannelse... numer är det sällan jag kan lyssna och bry mig.

Nu lägger jag skulden för alla mina dåliga val på denna enda händelse och person, men faktum är att jag har aldrig varit riktigt lycklig sedan han sade "nej". Inte lycklig så som han gjorde mig.

Just nu hatar jag mig själv för att igen blåsa upp detta emotionella stormväder. Någonting säger mig att jag överreagerar och är alldeles för irrationell, men just den tanken känns som en fiende just nu. Jag vill känna! Jag vill inte vara rationell! För om jag är det så kanske jag för evigt fängslar mig utan att leva som jag en gång önskade att jag levde. Någonstans därinne ligger en oförstålig tanke som är högst ovälkommen och den tanken säger mig att jag vet att det inte är hans fel, utan bara mitt. Mitt fel att jag aldrig kommer att kunna leva som jag en gång önskade att leva.

Hårresande resmål

Till Dubai vill jag! Tänk att stå där med sin käresta, hålla om varandra, bara låta världen vara fantastisk och titta på den fontänen.

Baba Yetu - Den underbara fontänen i Dubai

Ps: Klicka på länken och se filmen för att förstå vad jag menar

Vänligt vågade vänner

Igår tog min väninna tillfället i akt och berättade en erotitisk novell för mig genom telefon när hon satt på trikken på väg hem från jobbet. Det var en mycket detaljerad och vågad bögkärlek som hon beskrev för mig och alla som tjuvlyssnade.

Hon är fantastiskt underbar!

Mycket svart estetik

(Var god klicka på filmen för att åtnjuta hela bilden filmen har att erbjuda)

Namninsamling

Jag vet att det kanske är lite tidigt i livet, men jag kan inte sluta tänka på det ändå. Mina läppar kan inte sluta le och de vill verkligen ha någon att prata med varje gång som tanken kommer upp. "Vad ska mina barn heta?"

Eftersom jag inte har någon att prata med här på mitt lilla hotellrum i det stora, måttligt överbefolkade, gråa London så vikarierar mina fingrar för min samtalssjuka stämma och internets tomma löfte om att detta någon gång kommer att bli läst får bli min tröst och ursäkt för min saknad av en lyssnande vän.

Nu när oräkneligt många gånger denna tanke ärat mig en visitation har jag samlat en herrans massa namn. Namn som enligt min önskan mitt förmodade framtidsbarn skall bära. Medans listan har vuxit så har också namn vittrat framför mina ögon och fallit ur led. Varsågod.

Balder, Bernard, Brel, Hera, Trift, Artemis, Tiffany, Truls, Freja, Elisabeth, Justus, Brícho, Ruth, Belle, Ariel...

Då då gör ont

Man har alltid en historia som satt sina spår både på kropp och i sinne. Historien är en del av det som gör en till den man är. Resten är stundens gåva. Ens känslor, tankar och handlingar är det som man är just nu. Utan historien skulle inte nuet finnas, och inte heller utan en framtid. Tänk dig själv ett nu utan framtid. För mig är det en intressant fråga med ett väldigt svårt svar.

Alla tre är lika beroende av varandra men ändå så verkar det alltid vara nuet som ses som det viktigaste. Kanske det är eftersom att man inte vara i något annat än i nuet. Man är alltid i nuet.

Även om nuet alltid är vart man än vänder sig och när man än lever så kan både historia och framtid finnas i tanken. Nuet är även det en sak som man kan tänka på.

Tankar på sådant som har hänt kan locka fram glädje och sorg, känslor som finns i nuet. Tankar på sådant som kan komma att hända kan locka fram lycka och tragedi, känslor som föder och dödar tro och hopp. Minnet och fantasin är två mycket starka krafter inom oss.

Nu leder mitt minne mig in en lustlös sömn och välsignar mig med en blöt kudde och min fantasi smyger i min medvetenhets yttersta gränser och visslar en ordlös visa om hjärtats djupa önskan.

Vad som kommer sen

Jag sitter här ensam i huset med min stickade ylletröja våt och glittrande av tårar. Tystnaden från allt runtomkring verkar varm och mörk, precis så som jag gillar att världen runt mig känns, men tankarna vandrar från minne till tanke och från tanke till minne. Det finns en fråga allting kretsar runt och den gör så att mina hjärtslag slår lite tyngre och lite tröttare.

Om jag dör. Hur kommer folk minnas mig? Vem kommer att sörja och vem kommer att glömma?

Jag finner tanken på att alla kommer sörja mig som en aningens egenkär tanke. Varför känns det bäst om folk gråter på min begravning och varför är tanken på ett brinnande ljus i kyrkogårdens fridfulla natt som något önskvärt? För länge sen tänkte jag hur ett avsked bäst skulle kunna gå till. Då grät jag floder. I efterhand insåg jag att alla mina avsked till nära och kära bara resulterade i att jag såg ut som ett helgon. Allt jag gjorde fick dem att älska mig lite till, på ett väldigt fint sätt. När jag insåg detta väcktes en helt ny tanke hos mig och jag var rädd för att detta var den största av all fåfänga.

Varför vill jag så gärna bli älskad? Är det inte jobbigare att förlora någon som man älskar?

Då förändrades alla mina planer. Allt jag planerade att göra och alla avsked som skulle bli sagda fick sluta i att någon aldrig skulle sakna mig och att då jag försvann skulle ingen bli sårad. Min begravning ändrades från vackra sånger med gripande pianosolon och hjärtslitande fiolackompanjemang till tal efter tal med förolämpningar och elakt skvaller. Ingen skulle bli sårad för livet, bara få sig en liten knuff bort.

Nu sitter jag återigen och tänker på döden, som om den väntade mig imorgon. Jag tänker på det igen för att jag nyss såg en film om en döende mor som tävlade mot den nya, unga, blonda styvmodern om sina barns kärlek. En kamp om att bli älskad och vilja det bästa möjliga för dem man älskar. Tårarna ligger nu och glänser likt den första frosten under min haka.

Filmen har återigen fått mig att tänka och jag tror den har fått mig att tänka om. Nyss pushade jag ifrån alla som kan tänkas såras med anledning av mig, även fast jag hela mitt hjärta viskade en önskan att igen få träffa dem. Nu frågar jag mig om vem som blir lyckligare när de inte får tillåtelse att komma nära mig.

Jag ser ner på mig själv, för denna fåfänga som jag ser i både när jag försöker helgonförklara mig själv och när jag planerar mitt martyrskap för de som betyder någonting för mig. Det finns ingenting annat i världen jag vill än att bli lycklig i någons armar och älskad av nära och kära, men när man själv har ett sår som svider så finns vetskapen att någon kan få ett sår av mig.

När man ställer "att älska" mot "att vara rädd" så vinner ena sidan lätt över den andra, men när det inte längre är ord utan verklighet så verkar hjärtat ha svårt att välja. Fortfarande ligger tystnaden i rummet mörk och varm, precis så där så att tankarna hellre vilar och är dunkla än att de är rakt rationella och klarskådande i kunskap. Känslorna knådar mitt bröst och jag våndas över att allt som jag tänker på inte kan komma ut i ord och snart borde jag lägga mig. Jag hoppas att tankarna får tänkas klart en annan dag.

Till dig som jag tänker på just nu. Jag är ledsen att jag pushat iväg dig. Det är för att jag är rädd och att jag älskar dig. Du vet nog vem du är och jag hoppas att du förstår.

LN ä tebax

Nu sitter Ellen inne på min toa igen och ordnar sig fint för natten i godan ro medans jag sitter framför datorn i min svagt upplysta lägenhet. Vissa vänner verkar man aldrig bli av med och samtliga vänner verkar man aldrig vilja bli av med, en synnerlig god kombination skulle jag ödmjukt vilja påstå. Ellen är en sådan vän och det gör mig väldans glad.

Stjärnor från fjärde dimensionen

Just nu sitter jag på en madrass i mitt lilla rum nere i Göteborg och försöker med hela min kraft att inte tänka på vare sig tid, rum eller mening. Jag flyr varenda lilla glimt av verkligen. Det finns ingen studieskuld, ingen att-göra-lista, ingen värk i ryggen, det finns inga klibbiga svettningar och framförallt så finns ingen framtid som kräver mitt deltagande.

Jag är helt kapabel att klara av mitt eget liv. Jag har förmodligen kraft och ork att leva två liv till och med, men något saknas. Vad, vem, hur eller varför har jag ingen om... men de frågorna behöver, just nu, inget svar. Frågorna är som bleka moln i horizonten på en månskensklar natt där varje stjärna flackar och lyser på den evigt mörka himlen. Jag simmar lugnt i melankolins harmoniska hav, min rygg har vänt sig mot tyngdens eviga hemvist och jag ligger i vattnet som mjukt låter mig flyta. Min hud kan knappt skilja nattluftens stilla vind från vattnet som sakta strömmar längs min kind och smeker ljuvt min svank. Allting är perfekt precis som det var då...

Jo, för det är precis som jag känner, eller rättare sagt kände. För månen, stjärnorna och mörkret emellan bjuder mig på vackra skådespel från mitt liv som passerat. Minnen, drömmar och små speciella stunder vilar nu i mina ögon och fyller min andedräkt. Jag ler för mig själv och tänker "då var jag hel".

Flera av stjärnorna är som små bokmärken i min historia då någon speciell fanns i mitt liv. Någon som är en ovärderlig vän, någon som räddade dagen, någon som kastade sanningen upp i ansiktet på mig eller någon som jag älskade...

Nu är mitt brösthår alldeles glittrigt av tårar och jag slits i mellan minnen, kärlek och sorg, att bli hittad och att bli lämnad, men tragiskt nog så stagnerar alla mina djupa känslor för att av min rumpa har börjat få träsmak. Träsmak, hunger eller solbränna kan aldrig mäta sig med känslorna som spelar under ytan på mitt känslohav, men dock så är det just nu de enda känslorna som hör till nuet... Varför måste nuet och verkligenheten vara det som dominera hela tiden? Varför kan jag inte leva i min egna lilla värld. Den värld som var min verklighet när jag var tolv. Den värld som var min verklighet därinne i garderoben. Den värld som var min verklighet och fick mig att tro på kärlek, godhet och hopp.

Jag önskar jag kunde möta mig själv och gilla det jag ser. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och möta mig som ung och inte falla i gråt...

Mr Flod

Nu sitter jag och tittar på BOLT (filmen om superhunden) och gråter igen. Scenen som fick mig att brista ut i spöregn var när Bolt efter en hel, lång resa kommer fram till Hollywood där han ska hitta sin kära matte, men när han hittar henne så har hon en annan hund i knät som hon uttrycker alla sina känslor för. Han tänker: "Hon älskar inte mig... "

Gud vad jag bölar!

Vad är värt?

Guld, kol, trä, sten, tandborstar, tänder, möbler, kläder, husrum, en fin bordsduk, doftljus, värme, frukt, bönor, tavlor, böcker, vin, vatten, skägg, värktabletter, knark, socker, diamanter, utbildning, jobb, regnbågen, månresor, rostfritt stål, kaffe, snäckor...

Vad är värt vad? Hur mycket är det värt? Vad är värde? En av kapitalismens motto är "Det är värt så mycket som någon vill betala", men om man då vill ha någoting som man inte kan betala för? Har det inget värde då? Är det man vill ha då värdelöst?

Ödet vs Kampen

På den senaste tiden har jag bråkat väldigt mycket med mig själv och det är inte över någon småsak som den odiskade disken eller något annat i den stilen, utan det handlar om något så stort som hur jag ska leva mitt liv. Djupt inne i ryggraden sitter min kära mors ord "Det som är menat att vara det kommer att bli" och efter dem orden har jag levat efter tills nu när jag i min stillsamhet har börjat tänka på några ord som studsar mot pannbenet, "Inget händer av sig själv!". Nu när jag sitter här och skriver detta så känns det inte som om de två behöver säga emot varandra, men i verkliga livet så gör de det i allra högsta grad.

Tänk att du är kär i någon och du vill ha honom så mycket att du skulle kunna gå i graven för att ens få uppleva några sekunder av hans närhet när han ömt uttalar orden "Jag älskar dig" men av någon anledning verkar din kärlek helt obesvarad. Med orden "Det som är menat att vara det kommer att bli" så menas det då att du inte kan påverka hans känslor och att få honom till att älska dig är omöjligt och med orden "Inget händer av sig själv!" så blir det hela som en kamp för ditt mål och det ligger ett underliggande argument i det hela att någon måste göra honom kär i dig.

Att kämpa eller att hoppas? Vad är rätt och vad är fel?

Vad har jag gjort?

Inatt hade jag en mardröm... den ligger som en molnig himmel över mina tankar och gör mitt humör väldigt grått. Jag känner mig lite rädd, faktiskt, även om jag vet att det inte är något att vara rädd för och jag mår illa, även om jag vet att den dumma tanken som får mig att må illa är en tanke som jag redan förklarat irrationell... men den känns ändåså inte irrelevant.

Vad har jag gjort? Har jag verkligen gjort en skillnad i världen? Tanken slår mig att alla mina utfall bland människor och alla mina utflykter in i det okända kanske har gjort någon där ute lika ont som det gjort någon annan gott. Vem har jag berövat kärleken? Har jag nekat någon tillträde till kärleken när jag själv tagit plats och roffat åt mig det som jag behagat? Har jag hållt kärleken som ett köttstycke framför näsan på hen men inte låtit hen få något? Har jag lovat någon hela världen och sedan brutit mitt löfte? Hur många tårar har fallit därför att jag gjorde som jag gjorde?

I min dröm så fick jag chansen att ändra på hela mitt liv, att åka tillbaka till de kritiska sekunderna då man verkligen kunde göra skillnad och styra livet åt ett helt annat håll... så att man kunde kämpa för att behålla någon. Någon man älskade.

Igår var jag stolt över mitt liv... nu är jag fylld med ångest.

Som Cliffs of Moher men istället en bassäng och trampolin

Jag är bortskämd. Mer än många tror. Jag har aldrig varit utan mat, alltid haft mina föräldrars kärlek, fått känna riktig kärlek, fått resa i världen, haft vänner som ställt upp långt över deras egna gränser av ork, haft vänner som unikt ger mig en känsla av jag behövs och att jag faktiskt gör skillnad, haft tid och rum för utsvävningar och haft en väldigt kravlös tillvaro... Jag är nöjd med mitt liv och jag är nöjd med min värld så den ser ut nu.

Jag lever livet gott och faktiskt så gör jag det utan att veta mycket om det. Jag menar... jag har aldrig varit så ledsen som många mina vänner har varit och inte heller haft anledningen till det. Därför vet jag inte så mycket om depressioner. Jag har många gånger varit berusad av lyckokänslor och det har sprudlat av varmaimpulser inom mig, men de tillfällena har jag faktiskt inte analyserat så värst mycket. Jag har konstaterat att jag var glad och att det var kul och skönt att vara glad, men inte tänkt så mycket mer på det än så. Det har aldrig varit ett problem att lösa.

Men ibland kan lycka och varma känslor spela världen ett spratt. Kärleken kan vara en ful fillur. Varma känslor fyller just nu min värld och de kastas vilt runtom mig till personer som verkligen är värda att älskas, men jag har inte den blekaste aning om vad som händer. Jag har ingen översikt, ingen kontroll och ingen nödbroms att rycka i om det skulle hända något och det känns lite konstigt. Det är nu man ska släppa taget om alla visioner om världen och idéer om bra och dålig och bara kasta sig ut i det solskensdränkta havet av bubblande, lekande vågor av kärlek, lycka, närhet och leenden under min trampolin. Vi får se om jag kan hoppa... jag hoppas det.

Pöntrace

Igår kväll hade jag så himla kul! Klockan 21:00 så satte Jag, Björn, Axel, Ellen och Majjo iväg till Bryngfjordsbacken med pulkorna i högsta hugg. Bryngfjordsbacken är kanske inte den största skidbacken jag har sett, men det är iallafall en skidbacke och någon liten kulle med ynka 6 meters sluttning. Vi hade kanske en 100-300 meter lång, brant sluttning att kasta oss utför!

Det var vansinnigt jobbigt att ta sig hela vägen upp. Alla pustade, grymtade och stönade av mjölksyra... alla förutom Björn som faktiskt hurtigt sprang upp för stora bitar och hann med att kasta snö oss andra. Han uppfann till och med en alternativ gångstil som gjorde det lättare att gå i en halkig och snöig uppförbacke. Vilket energiknippe han är! Det är helt otroligt!

Väl uppe så fanns bara välförtjänt nerförbacke och alla satte sig till rätta för att kasta sig ut i tävlingen! PÖNTRACE! Reglerna är få! Man ska bara pönta (knuffa av) alla andra på vägen ner och för varje person man pöntar får man en poäng! Man måste dock sitta kvar i sin "färdkost" själv för att få poängen. Det var så himla roligt. Efter en lång kamp satt vi oss ner i snön och tog oss lite varm choklad.

Ellen blev mästarinnan av kvällens kamp och midnatt passerade. Vi trötta och lyckliga deltagare tog oss hem till Ellen och inkvarterade oss i hennes sovrum med te, massage, musik och Ellens underbara nya visor. Då var jag lycklig.

Jag fick se min egen säng strax efter tre tiden och lade mig nöjd och trött under två varma stora täcken... för att vakna två timmar senare för att hinna med tåget till Göteborg. Men jag var väldigt lycklig.

Upp och ner! Hit och dit!

...Gör att Jorden snurrar runt...

Så sjunger Merlin när han simmar runt i vallgraven och jag håller med. Just nu känner jag mig så orkeslös som om något väldigt stal all kraft från mig. Kanske har all min ork gått åt till att snurra på Jorden.

"Upp och ner!" Mitt liv var solsken bara några timmar sedan och min tillvaro var ljuvlig och trygg så som ett foster trivs i en livmoder. Men nu har jag åkt kana raka vägen ut och *SNAP* så är navelsträngen avklippt.

"Hit och dit!" Ansvar här, ansvar där. Intresse här, intresse där. Tid... ingenstans. Det låter tungt, men det är det inte. Det är faktiskt väldigt upplyftande med saker att göra, dock är det inte lika upplyftande att ha en liten svacka på sidan av. Svackan i sig är ett direkt resultat utav ett litet klavertramp av mig. Klavertrampet var inte gjort av lättja, girighet, avund, frosseri, högmod, vrede eller vällust... utan att rädsla för mina kära och rädslan för att bli missförstådd bland mina vänner, alltså för kärlek och önskad vänskap.

Men allt kanske kommer att bli bättre... hoppas jag.