Ett farväl

Min vän, hon sade mig sanningen och ur mig kom tomma, torra tårar. Hon sade "Inget blev som det skulle. Den du ville vara blev du inte och nu, nu har du glömt vem du vill vara. Det är som om du inte vill någonting alls. Den som du är nu, den älskar du inte... men jag älskar dig. Jag älskar dig för att du var min vän. En vän som knappt är längre. Jag hatar dig, för att du har bestämt dig för att du inte orkar med att inte älska dig själv längre och bryter dig loss nu från ditt vardagsfängelse. Du är på väg att förändras, utan att veta om det blir bättre, men ändå, du är på väg."

När hon sade det, visste jag inte vad jag skulle säga, men inom mig var det som om något tryckte en mörk, tung dunkudde runtom mitt hjärta. En känsla som hon såg och tydligen var det svar nog. Hon kramade mig och vände om för att gå och sade innan dörren stängdes, "Jag blir kvar".

Grym otro och glömd olycka

En sak är bra att veta om mig, att påstå att jag ljuger är för mig en av de grövsta förolämpningar som finns och det finns en grund till detta. I hela min ungdom har jag hört att mina kunskaper var smutsig fantasi och ren lögn, då jag påstått något som jag hört från en dokumentär, läst i en bok, hört från en vän eller rentutav bara visste. Om det var min fantastiska förmåga att hitta på slumpvis fakta och sedan blint tro på det eller om mina källor eller lyssnare som hade fel, det kunde jag inte bedöma då och idag så har jag nog ännu mindre möjlighet att varken bedöma eller se över den situationen som jag upplevde så långt tillbaka, men en sak är säker: jag satt i kläm och med mig satt skuld. Att inte bli trodd och bli dömd som lögnare är något som jag har burit inom mig och det har format en del av mig som jag är idag, kanske är det därför jag är lite för seriös emellanåt? Hursomhelst så är detta viktigt att veta för att förstå innebörden av det som jag nyss fått insikt om. För ungefär sex månader sedan skrev jag en inlägg i min dagbok, något som sker väldigt sällan, och bara en vecka sedan så läste jag det. Till min förundran så handlade det jag om känslor som jag helt hade glömt bort och till och med hade svårt att föreställa mig själv. Min nuvarande version av den tiden, ett halvår tillbaka, stämde inte överens med vad jag hade skrivit. Betyder detta att jag fabricerar min historia eller kanske skriver om den? Självklart får man alltid nya upplevelser, kunskaper och perspektiv som kan påverkar hur man ser sig själv och forna fakta om sitt liv, men kan det bli en sådan skillnad att historian skrivs om... eller kanske glöms? De romantiska dagarna jag hade när jag var femton, är de ett omskrivet minne? Blott en osanning som knappt liknar skuggan av det verkliga? Mina mörka nätter när jag var tolv, är de en önskan som aldrig skedde? En dagdröm så stark att de blev verklighet i retroperspektiv? Är mitt liv en lögn, vävd att likna sanningen... eller kommer jag till och med att glömma de år som passerat? Min ungdom för evigt förlorad eller tråkigt misstrodd som fiction. Att bli misstrodd av andra har alltid varit känsligt, men nu börjar jag misstro mig själv, och det känns mer jobbigt än något annat. Mitt i all fruktansvärd självskådning finns också en pöl av bitter ångest över frånvaron av dagböcker i mitt liv. En mindre lättsam kväll blev det minsann.

Tänka liv och leva tankar

På sistone har jag haft tusen bollar i luften. Stora, små, tunga och lätta. Fantastiska, sinnesgäckande och inspirerande projekt... på papper.

Mina idéer om vad som skulle vara kul att göra är fler än någonsin och ark efter ark hopar sig i hög i mitt rum med skisser, texter och mindmaps. Små och stora fragment av mina planer. Det är allt ifrån layouts och arkitektskisser på tågstationer till fullständiga planritningar av en modernisering av en traditionell norsk bod, teckningar på trädgårdsterasser i form av jättetrappsteg, story plots för animéserier och filmmanus, tyger som svämmar över i lådor som ska bli slipsar, kuddar, mobilfodral, väskor och halsdukar, garn som trasslat till sig, men är halvvägs till att bli en underbar halsduk. Ja, allt möjligt kan man hitta om man vänder lite på ting och tang här i mitt rum eller svansar efter där jag går. Tusen projekt och idéer som väntar på att bli gjorda, men mitt rummet hittade jag nyss det som beskriver min verklighet som bäst. En tom kalender.

En vacker asieninspirerad kalender, med fina ovita blad och ett finurligt magnetlås som ger den lilla bokliknande pappershäftet en modern touch men utan att störa den antika känslan, som av någon anledning jag tycker mig finna hos allt som är asieninspirerat. Fin, men tom. Precis som mitt liv just nu.

Jag verkar inte göra något mer än att tanka på att göra något.

I'm angry and google translate stinks!

Ego meis valde in TONSTRINUS dirigitur. Illa rapta comis stupri! Ut puppis parti piger incidere crinem cruentis forcipe tenui et nihil aliud. Est stultissimus potes facere ut TONSTRINUS. No Glossarium. No dedicauit. No stupri honore. Quem cum interrogassem ei facere rectum coram usa aure tenui ferro cruenta imparibus dentium. Quaero quasi pilam feno ... confectus sicut pellis antiquo stupri feles molestatos beluam. Volo eam pugno suo tam dura cerebri vulnus accipiet eam tenent et et trahere uteri adeo durus quod sicut pendebit inter ubera vaccae crura. Sum pilos non data poscenti purganda et a stupri quadringentorum viginti coronas habui. In inferorum futuri data. Ut bos stupri cunni!

SuperPretentiös Avslappning

Sitter på ett SPA och myser.

I have confidence!

Nu spritter det i varje liten vrå och lem på och i mig! Jag är på åternytt boostad av underbar energi som ska få regna som glädjehagel i min vackra rådjursvärld. Jag har köpt böcker om Kambodja, jag har haft en underbar dag med underbara kollegor som är så underbara att jag inte kan hjälpa än att bara le, världen har skänkt mig varmt smekande sol som sakta slickar min kind när jag sitter i bilen, Madde har boxat på mig och allt detta gör hela min värld underbart underbar! Fasen vad jag är lycklig! COME ON YOU DAMN TO-DO-LIST! I WILL HIT YOU SO HARD THAT YOU WISH YOU WERE A STONE!

Jag är mycket medveten om att vissa människor har en tendens till att visa en aningens mer energisk entusiasm än andra, men likaså finns de människor som vissar det en stor aning mindre och därmed kanske mycket smått eller rent utav nästan omärkbart. Vissa gör det storslaget och imponerande samtidigt som andra gör det föga intressant även om ansträngningen är väl emotionellt likvärdig, men oavsett hur man blir sedd i en annans öga eller öra så är det fenomenet att leva med obehindrad glädje som jag nu vill göra och tänker likväl ämna min eftermiddag till. Låt mig skamligt älska glädjen!

Ps. Jag tycker att filmen är mycket talande för att jag känner... och vilket bör nämnas är att jag hittat filmen helt oväntat på nätet och har icke någon känd bekantskap med medverkande. Ds

Pinsam öppenhet

Så där, då hade man träffat en statsminister när man hade öppen gylf.

*Check!*

Jag erkänner ett problem

När man har något att göra kanske man tänker "det där ska jag göra". Om samma tanke om samma sak tänks nästa dag och senare nästa dag igen, då har det som skulle göras inte gjorts.

Underligt nog får jag väldigt många deja vu-upplevelser när jag tänker "det där borde jag göra". Varför de aldrig blir gjorda har jag ingen aning om. Det är för mig ett mysterium. Att förstå en så enkel sak som sina egna handlingar, vad man gör och inte gör, kan vara oförståligt svårt och att handskas med någon oförståligt svårt är inte något enkelt.

You have crab!

En förkärlek för felsägningar och misstolkningar, är ett litet personlighetsdrag som jag skulle vilja erkänna att jag har. Nu när jag sitter och tittar på den tecknade serien från Japan om min barndoms favorittv-spelsfigur, Megaman, så kan jag inte hjälpa att mungiporna fladdrar vilt i jakt efter öronsnibbarna.


*Doorbell* och en ljus förmodad kvinnoröst svarar vänligt frågande.


(...)


(Tänka sig, jag skulle också bli ytterst förvånad)


Bra där, jag skulle nog också hellre vilja ge någon en budleverans med krabba.

Vänliga problem

"Hur luktar en varm kopp?" sade Jean och luktade på en kall kopp.

Found you... I mean myself!

Den här dagen har fått ett besynnerligt börjande. Vaknat har jag gjort och skjutsat Per till jobbet, men det hände en finurlig liten sak när jag var på min väg hem igen. När jag kom till vårt kvarter så står där en bil i korsningen och en man går sakta in, ut och runt. Lite smånyfiken stannade jag och vevade ner rutan. "Hei, er allting greit?". Min hälsningsfras som undrade om allting var okey och också den hälsningsfras som blev inledningen på en konstig konversation. Den gamle mannen hade jag aldrig sett förr, men han visste både att jag bodde här och att jag hette Robert... och han uttalade det på det korrekta svenska viset också. Det ställde mig helt i fulltgapläge och hade svårt att få upp hakan igen. Hur visste han vem jag var? Jag sade vänligt att jag inte kände igen honom, men då frågade han om jag inte bodde tillsammans med Dina (eller något) och det gör jag ju inte... sedan om jag inte kände Erik och det gjorde jag ju heller inte. Så frågetecknet blev mindre. Han måste ha trott att jag är någon annan Robert, som ser ut som mig, har en liknande röst och bor i samma kvarter...

Hursomhelst den gamle mannen log och jag drog, full av smått gnagande förvirring. Fanns där en dubbelgångare av mig här? Erik han nämde, kunde det möjligen vara den oerhört söta hundägaren? Eller kan det vara så att jag drömmer vaken?

När monstret blev jag

Jag har alltid undrat hur disk magiskt försvinner och sedan återfinns i diskmaskinen. Nu vet jag...

Låta lätet komma

Tyst knarrande knän och sängvarma andetag, så känner jag mig nu när jag sitter här i ett rum fyllt av instängd luft, trött konverserande vänner och beatlesmusik. Jag har verkligen haft en underbar kväll ikväll.

Oavsett om aktiviteter har tröttnat mitt sinne så simmar saker sakta i cirklar och sår nyfikenhetslikande ånger i tankar om livet och tillhörighet. Vart hör jag hemma? Nu finns många vänner här i Norge och de kommer närmare och blir allt fler, men samtidigt så vet jag inte om det är de som är min tillhörighet. Dit jag tillhör är oerhört identitetsgrundande för mig och att inte veta vilka vänner eller ställe som är mitt nät, säte och läte förvillar mig så.

Nätet är för mig ett skydd utav kärlek och kontakt. Sätet är där jag sover som bäst och utifrån jag kan växa, t.ex. bostad eller tillhåll. Lätet är vilka kläder jag väljer, vilken musik som skrålar och delas, vilken klubb jag går till och hur jag har roligt med mina vänner.

Inför mig flashar bilder utav vad som en gång varit och fortfarande ibland som känns som att det är. Ställen där jag kunnat växa och låtits bli någon. Personer som givit guldkant i min vardag. Stunder då jag älskat. Namn som alltid kommer finnas.

Vart mår jag bäst? Vilka kommer vandra med mig livet ut? Vilka öppnar dörrarna till mina drömmar? Vilka är mina drömmar? Vem kan jag dela min dröm med... Frågorna blir fler.

Tre små mangrisar

Just nu står jag i köket och plockar ur den tredje diskmaskinen full med disk. Att tre små pojkar som vi kan sammankalla så oerhörda mängder med disk? Det är på snudden att jag inte hänger med i det hela och förbaskat grisiga är vi också! Smuts, skräp, matrester, disk, mat, kläder, ostädade rum och kaotiska skrivbord finns det gott om i detta välsignade hus... men så slår det mig. Vi är lite som de tre små grisarna.


Henrik är stenhusgrisen, Per är kvisthusgrisen och jag är utan tvekan höhusgrisen. Jag lever flyktigt, har kul och visslar (istället för att spela flöjt) vart jag än går. Man kan nog säga att jag nog inte är den bästa på att bygga bo...

(Notera att min gris har en fin sjömanshatt ^^)

Villovägar i Norge

En oerhört vacker, norsk solskensdag så kände jag att det bara var tvunget att hända något. Jag ville att det skulle hända något så jag tog cykeln och drog iväg på upptäcktsfärd. Jag bestämde mig för att jag skulle bara se om den där sjön fanns runt hörnet...


En glad överaskning längs vägen. (Undrar vad som växer på dem fälten...?)


Att cykla längs gröna fält och norska skyltar var gudomligt härligt!



Men vänta lite... vad är det här? Mitt ute i skogen?


Wow, det känns som man står i en film och Hulken har stormat igenom här...


Coolt!


Har inte en pejling på vad det kan vara, men militärt och hemligt känns det.


Men så cyklade man vidare.


Så jag fick direktioner...


Och förbud.


Men till slut fann jag min lilla tjärn.


Letade upp en undangömd liten strand längre bort.


Och tog ett bendopp ^^

Starkt handlingskraftlös

Idag har jag gått igenom en matbutik och inte köpt godis. Jag är väldigt stolt över mig själv!

Hushörande

Jag hörde nyss min kombo kalla mig "Badhusälskling".

Men i själva verkligheten sade han "That's bothers me".

När Norge leker Newton

Trött, tröttare, jag... så var det nog idag och klockan var bara klockan fem på eftermiddag då regnmolnen fortfarande bråkade med solen om en plats i himmelen. Jag hade helt pladask kolat i fotöljen framför televisionen, när mina kära kombos bestämde sig att det inte riktigt var normalt att kola på dagtid. Så de väckte mig och tvingade mig ut på promenad. Och vilken promenad säger jag!

Vacker grå himmel, massor av hus, en inburad underbar kanin, blommande fruktträd och en fet ekorre som knaprade nötter på ett fågelbord. Allt var gott.

Men in mot slutet av min eskapad fångades några ögonblick av intressant häpnad. Jag beskådade de nygröna trädkronorna medans jag gick där på den lilla vägen i kröken bara några få tiotal meter kvar till min brevlåda då det plötsligt blev jobbigt att gå. Stegena blev fasligt tröga och tunga som attan och en sekund kändes det som om jag blev helt inbromsad. Något höll på att hända. Jag blev lugnt skräckslagsliknande förvånad, men det gick ganska fort över när jag insåg vad som hänt. Min omedelbara fatigue och nästintill stillståendehet var nämligen ett osett fartgupp som jag hade börjat traska över...

Kolad fot

Så hade man gått på glödande kol. Med lite förberedelse så går det ju fint och dessutom så kändes ju inte ens värmen. Stolt!

(Var god lägg på en ton av ironi för att få det korrekta meddelandet)

Kräfta inte våg

Jag har somnat i solen, halvnaken. Behövs det sägas mer?