Min vän, hon sade mig sanningen och ur mig kom tomma, torra tårar. Hon sade "Inget blev som det skulle. Den du ville vara blev du inte och nu, nu har du glömt vem du vill vara. Det är som om du inte vill någonting alls. Den som du är nu, den älskar du inte... men jag älskar dig. Jag älskar dig för att du var min vän. En vän som knappt är längre. Jag hatar dig, för att du har bestämt dig för att du inte orkar med att inte älska dig själv längre och bryter dig loss nu från ditt vardagsfängelse. Du är på väg att förändras, utan att veta om det blir bättre, men ändå, du är på väg."
När hon sade det, visste jag inte vad jag skulle säga, men inom mig var det som om något tryckte en mörk, tung dunkudde runtom mitt hjärta. En känsla som hon såg och tydligen var det svar nog. Hon kramade mig och vände om för att gå och sade innan dörren stängdes, "Jag blir kvar".
Vad hjälper ett fint stearin ljus om en dator surrar i bakgrunden? Jag menar, stämningen som jag söker när inspiration har lagt ett mysigt ägg av hopp i min själs mörka kvistvrå, den, får inget liv om min omgivning inte låter mig andas och glömma. Där jag är nu spenderas mitt levande i en isolation från högljutt levande och inspirerande stunder. Överallt är det moderniserat, till den grad att det kostat det mysiga, och modernisering låter och ger mig inget annat än en påminnelse att jag inte är ensam. Tekniken här är ett behov och måste, snarare än ett tillskott. Jag känner mig lite som en flod, uppdämd och sjukt stilla bakom en betongdamm. Tysta, overkliga och saknadsmättade drömmar om att virvla i en fors. Att trippa på tå och se sig om lämnar inget rum för kreativa utlopp, förlösande vrål eller meditativa dvalor på köksgolvet. Mina massor står stilla.
Nu snart förlöser jag mig själv. Jag har satt min värld i gungning. Det är snöat i mina berg och nu snart kommer en vårflod, tjock och tung, lerig och stor, farandes från mina rötter. Nu ska jag iväg från mitt självskapade fängelse. Isolationscell med vackra kuddar och fläktljud, hej då. Nu vrålar snart min fors.
Under hela min jul har jag inte funnit någon ro. Varken min kropp eller mitt sinne kunde sluta vara som sovande lemmar, orkeslösa och kittlande av tusen konstiga nålar. Julafton och firandet med familjen blev precis så som det skulle bli, bra och kärleksfullt, men problemet med mig har inte varit utåt, det har varit inåt. Min familj älskar jag lika mycket oavsett hur trött, vresig eller disträ jag än kan bli, utan det är de stunderna då man har lite svårt att uppskatta sig själv jag tänker på. Av de två senaste åren som gott så har jag lärt mig om hur det är att dvala i mörker, avspänt och skönt där lyckans sken inte når. Ja, likt i en hängmatta har jag hängt över abyssen, glatt nynnande och rastlöst sovit, och jag har varit nöjd med det. Nu har jag märkt vad som skett de åren som smugit sig på och nu gillar jag inte längre det som jag gjorde. Mitt fumlande över ödets ruin har gett mig fina år men dock så tror jag att jag tappade något och självförakt fyllt dess kvarvarande tomrum.
Tänk att en liten sipp av gott, rött vin förlöste ett andetag likt slutet på min själs andhållning. Nu när jag sitter ensam i midnatttimmen med en glas rött i min hand och en bunke chokladpudding väntandes i kylskåpet så har jag äntligen börjat andats och tanken om vad som väntar skall blir mer klar. Kalla fötter eller inte, nu bär det iväg på min livs resa.
Om en månad drar jag till Kambodja. Där ska jag lära street kids engelska och arbeta med säkrare sex, men anledningen för att jag åker dit är för att vill se Kambodja med dess underbara folk. Jag tror att ju mer man lär sig om andra, desto mer vet man om sig själv. Samtidigt tror jag även att man enbart kan förstå omvärlden och andra genom att förstå själv. Denna resan är om mig. Jag ska hitta ljuset.
Ibland måste man bråka mot förnuft för att vinna. Jag åker halvvägs runt Jorden för att finna mig själv.
Nu tar jag mig ännu en sipp... Gudomligt vad gott det smakar. Nu är jag lugn. Nu har jag funnit ro. Nu har jag hopp.
"What is war?" asked journalist the young boy while taking a sip of the hot black coffee. The café was filled with the lack of smell of newly baked bread and instead had a vague odour of tobacco smoke and by passing cars. They had met outside the royal air force recruiting facility and just of coincedence started to talk cause none of them knew what to do next. The journalist had been thrown out of the facility with the reason of not asking the right kind of questions, in other words, he did not ask the newly recruited how lucky, proud and important they felt now when they were going to the front somewhere far overseas. The young boy was one of those new recruits.
The young boy looked at the journalist, opened his mouth but out came no words. He knew how speak and he knew how to understand questions, but now no answer came to mind and even less to his tongue. The journalist leaned back, not anymore waiting for a reply, lit an cigarette and just nonchalant looked at some vehicles passing by bumping on the uneven cobble street. "Isn't war a way to win?" said the boy. Immediately he regreted his answer. Why did he say it as question? Did this dirty, costume suit dressed snob made him unsure of himself and why did he feel like he put himself into submersive role? A silent, hot anger shoke his inner torso and he looked down in shame. Calmly the journalist raised his eyebrows with a faint smile and said "Indeed, it is." and casually blew a small puff of smoke. "But what to win?". The boy looked up and met the journalist's eyes. "To win respect, to earn safety and retain our prosperity!" he said with a fierce determination. Suprised of his sudden uprisen attitude, the journalist met the young boy's blue eyes, burning but still pure white as shimmering pearl and clear blue like summer skies. The boy's newfound heavy breath and shallow pumping pulse made made him glow. As blown away like a disapearing puff of smoke, the journalist saw this, just seconds ago, harmless and slightly lost boy becoming an angelic being spiting flaming words as if they were lumps of litten tar. The journalist admired the boy's passion but not the depth of his belief, he was convinced that war made noone happy, nor respected, safe or prosperous, but on the contrairy sad, feared, exposed and poor. "Have you been given this respect, safety or prosperity as you so eagerly talks about?" the journalist said harshly and brought his cup close to his lips. The boy's eyes went from burning spears to melting ice, cool and calm like lost pearls. Once again the answers seemed to have escaped his thoughts. "It is for everyone, not just me." he tried. The journalist still kept the cup close to his lips and asked "Is it for the people overseas?".
Nothing around them was silent, the traffic, the slowly turning fan in the ceiling, the few other guests in the café and even the building seemed to make it self heard in a nonrecognisable way. They sat there, looking at each other and time was turning a very long minute. Would it help the people overseas to bring war to their lands? Could you steal yourself some happyiness? The questions made loops inside the young boy's mind without coming to ease and settle with an answer. Thoughts was twisting, turning and burning in his eyes. The journalist, still keeping the cup close, took a sip and let his lips rest on the porseline, like a gentle kiss longing for more coffee, and he said "What kind of respect is earned by spreading fear? What kind of safety is earned by taking away other's? What kind of prosperity is earned by making people poor?". The boy looked up into the journalist's eyes. "What kind of peace is earned by waging war?" was the journalist's final words and let the porseline rest onto his lips as silent seal. Searching for something he did not know what it was, the boy let his sight run over the journalist face and he stopped, staring at the cup resting upon his lips, as it was waiting to be sipped, waiting to be gone, waiting to be loved. "I don't want to go to war. I want to be gone." the boy said and a tear ran down his cheek.
Ta en nypa Tim Burton, några droppar World of Goo och låt det sjuda i en svag buljong av internet. Det är mitt recept på en för mig annorlunda men oerhört vacker godnattsaga som jag har hittat på nätet.
Fäll en tår, vagga dig själv till musiken och sup in detaljrikedomen. Jag önskar bara att det fanns fler och längre.
Man har alltid en historia som satt sina spår både på kropp och i sinne. Historien är en del av det som gör en till den man är. Resten är stundens gåva. Ens känslor, tankar och handlingar är det som man är just nu. Utan historien skulle inte nuet finnas, och inte heller utan en framtid. Tänk dig själv ett nu utan framtid. För mig är det en intressant fråga med ett väldigt svårt svar.
Alla tre är lika beroende av varandra men ändå så verkar det alltid vara nuet som ses som det viktigaste. Kanske det är eftersom att man inte vara i något annat än i nuet. Man är alltid i nuet.
Även om nuet alltid är vart man än vänder sig och när man än lever så kan både historia och framtid finnas i tanken. Nuet är även det en sak som man kan tänka på.
Tankar på sådant som har hänt kan locka fram glädje och sorg, känslor som finns i nuet. Tankar på sådant som kan komma att hända kan locka fram lycka och tragedi, känslor som föder och dödar tro och hopp. Minnet och fantasin är två mycket starka krafter inom oss.
Nu leder mitt minne mig in en lustlös sömn och välsignar mig med en blöt kudde och min fantasi smyger i min medvetenhets yttersta gränser och visslar en ordlös visa om hjärtats djupa önskan.
Om det är en modern myt eller ett klart faktum har jag ingen aning om, men det sägs att folk ofta kan få vinterdepressioner. Att världen under vintern och hösten är så mörk, kall och tom på liv att man i sinnet blir mörk, kall och tom på liv. På andra sidan av samma mynt, myt eller faktum, hittar jag vårförälskelsen och sommarlovet. Att världen under våren och sommaren är så ljus, varm och sprudlar av liv att man i sinnet blir ljus, varm och sprudlande av liv. Jag har inte riktigt känt mig hemma i dessa mönster som det verkar vara så vanligt att man lever i.
Jag känner mig ljus, varm och levande när frosten biter i den mörkaste midnatten och vinterbrisarna svider runt fotknölarna och jag känner mig lite mörk, kall och tom på liv de dygn som aldrig visar stjärnhimlens fulla prakt.
Jag känner mig nästan jagad av ljuset och jag känner mig trygg i mörkret. Vittrar i solens hetta och vaggas i nattens lugna skugga.
Jag tror att det mesta inte går att förklaras som vitt och svart, det gäller även mina känslor nu och likaså när det handlar om vilken årstid som är mig snällast. Nu är det sommar och natt...
Just nu sitter jag på en madrass i mitt lilla rum nere i Göteborg och försöker med hela min kraft att inte tänka på vare sig tid, rum eller mening. Jag flyr varenda lilla glimt av verkligen. Det finns ingen studieskuld, ingen att-göra-lista, ingen värk i ryggen, det finns inga klibbiga svettningar och framförallt så finns ingen framtid som kräver mitt deltagande.
Jag är helt kapabel att klara av mitt eget liv. Jag har förmodligen kraft och ork att leva två liv till och med, men något saknas. Vad, vem, hur eller varför har jag ingen om... men de frågorna behöver, just nu, inget svar. Frågorna är som bleka moln i horizonten på en månskensklar natt där varje stjärna flackar och lyser på den evigt mörka himlen. Jag simmar lugnt i melankolins harmoniska hav, min rygg har vänt sig mot tyngdens eviga hemvist och jag ligger i vattnet som mjukt låter mig flyta. Min hud kan knappt skilja nattluftens stilla vind från vattnet som sakta strömmar längs min kind och smeker ljuvt min svank. Allting är perfekt precis som det var då...
Jo, för det är precis som jag känner, eller rättare sagt kände. För månen, stjärnorna och mörkret emellan bjuder mig på vackra skådespel från mitt liv som passerat. Minnen, drömmar och små speciella stunder vilar nu i mina ögon och fyller min andedräkt. Jag ler för mig själv och tänker "då var jag hel".
Flera av stjärnorna är som små bokmärken i min historia då någon speciell fanns i mitt liv. Någon som är en ovärderlig vän, någon som räddade dagen, någon som kastade sanningen upp i ansiktet på mig eller någon som jag älskade...
Nu är mitt brösthår alldeles glittrigt av tårar och jag slits i mellan minnen, kärlek och sorg, att bli hittad och att bli lämnad, men tragiskt nog så stagnerar alla mina djupa känslor för att av min rumpa har börjat få träsmak. Träsmak, hunger eller solbränna kan aldrig mäta sig med känslorna som spelar under ytan på mitt känslohav, men dock så är det just nu de enda känslorna som hör till nuet... Varför måste nuet och verkligenheten vara det som dominera hela tiden? Varför kan jag inte leva i min egna lilla värld. Den värld som var min verklighet när jag var tolv. Den värld som var min verklighet därinne i garderoben. Den värld som var min verklighet och fick mig att tro på kärlek, godhet och hopp.
Jag önskar jag kunde möta mig själv och gilla det jag ser. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och möta mig som ung och inte falla i gråt...
Idag vaknade jag segt och trött i mitt rum fyllt av det klassiska grå morgonljuset som jag lärt mig vara väldigt typiskt för mulna dagar. Jag låg och vred och vrängde på mig men hittade inte det där läget i sängen som bjöd in till att somna om. Mobilen ringde i gladan ro sin vaknamelodi och allt var nog som det skulle. Då tittade jag på mina gigantiska rullgardiner och till min förtjusning märker jag att på den vänstra finns ett fint mönster. Tyget är så perforerat på ett speciellt ställe så att med fönstermönstret bakom så är det en perfekt bild ett fönster med alldeles klar stjärnhimmel. Det ser till och med ut som om stjärnhimlen har djup. Mycket vackert säger jag.
Igår när jag upplevde en minsann ybertrevlig kväll med goda mats så stapplade jag hem från vasaplatsen efter ett kort farväl. När jag kom in på min gata kom det sig att jag tittade upp mot den bäcksvarta himlen och där såg jag några stjärnor trotsa gatlyktorna. Det var alldeles stjärnklart. Då fylldes jag med den största längtan i världen att stå med någon på observationsberget i slottskogen och blicka ut i himlen och insupa den stjärnglittrande skönheten ovan oss. Kanske någon speciell...
Om tänker tillbaka så finns det faktiskt flertalet minnen jag bär på med starka känslor och stjärnhimlar. Stjärnhimlar är för mig något av det vackraste jag vet och jag bär en ständig förundran över skönheten som tagit sin boning där.
Nu forsar Alan Silvestri's vackra musik in i mitt dystra liv. Den underbara låten till Forrest Gump fyller verkligen mitt tredje öga med regnbågens frostiga färger och fiolers sagolika melodier hälls som klart vatten i en lugn strilande bäck brevid mitt hjärtas kammare där jag fängslat mina djupaste och käraste hemligheter.
Värkar letar sig fram och smakar försiktigt på min kalla världs frostiga luft. Solen tittar fram och mitt inre ler. Värkarna ler också. Allt genomsyras av en härlig doft, en känsla av frihet och lycka, som jag så väl känner igen. Känslan hoppar, for fram och skrattar medans det varma solskenet glittrar lekandes i minsta lilla snöflinga i mitt nordpolslandskap med magiska granar. Känslan lever. Känslan finns överallt och springer lekandes in och ut i luft, is och land, ger allt en chans att andas. Han ser mig i ögonen och jag är fullbordad. Musiken som en gång hyllade skönheten i universums alla kanter växer till en fanfar och livet är som för evigt i detta lilla ögonblick. Ömt lade doften sina mjuka händer på min själ och jag är fullbordad... jag behöver inte leva mer för jag har nått mitt livs mål. Min dröm är uppfylld och många kvällars bön är hörd och besvarad. Jag är fullbordad... jag behöver inget mer.
Snälla låt mig leva i detta ögonblick för evigt... låt mig hålla doftens lena händer på mitt hjärta och se honom i ögonen och säga: "Jag älskar dig"
På sista tiden har det hänt mycket värt att skriva ner, men det har aldrig blivit av, men nu har det hänt något som jag bara inte kan hålla käft om!
10:30 idag pep min mobil i sitt ovärdiga försök att väcka mig, men strax efter det rusade en hojtande mor in i mitt rum och sade glatt att jag skulle sätta på mig en morgonrock och komma ner så skulle jag få se något vackert. Jag blev lite nyfiken och direkt blev jag lite skeptisk. Det är väl inget april redan, tänkte jag för mig själv, för min kära mor teknik var densamma som alltid används på just första april. Jag skuffade ner för trappan och ner i vardagsrummet och fick se en ljusbadande himmel... inte så impressiv. Då sade min mor att jag fick gå ut för att se... väl ute badade i himlens gudomliga skönhet... ett mirakel. Jag har aldrig sett något liknande. Det var så vackert.
Den stora gula cirkeln i mitten längst ner är solen. De andra gula cirklarna är olika solreflextioner, lika starka som solen, lika stora som solen, som bildats i högt uppe i himlen (fråga mig inte hur). Varje sol gör en egna regnbåge, varav solens regnbåge är liten och stark och intensiv som ini helvete och den översta solen regnbåge är stor och vid. De solarna på sidorna har också regnbågar fast små och lite vaga. (Regnbågarna är det de halvcirkulära svarta linjerna på bilden.) Den övre solen lyser som ett stort "V" i luften och de två på sidorna smälter samman men det vågräta, smala molnet som ligger starkt upplyst som silveraktigt silke strax över horizonten och den mittersta solen regnbåge. Fattar ni hur himla mycket ljus det fanns på himlen. Det gick knappt att titta på! Och det är inte slut än! Hela luften var fylld av små singlande, glittrande kristaller, inte snö, men de allra finaste små kristallerna, som alla speglade det skarpa ljuset och spelade med himlen alla färger... små miniregnbågar. Det var som att vara i en annan värld...
Låtar som får dig att frysa och sticka till över hela huden, ana ljuset i mörkret, känna känslan av ett löv som dör, drömma dig bort till det oskyldigaste, renaste och heligaste av alla skrömslen i vår värld... ja, fly flygande bort på iskalla vindar... uppåt.
Min musik skriker VINTER! Visst är det nästan vinter, men det är fortfarande höst. Nu längtar jag tills frosten biter i mina kinder och det färgar inte minst min musiksmak. Två exempel som ger er en smakbit...
Jag kom tillbaks från ett iskallt och grått Stockholm. Jag möttes av ett underbart vitt landskap av frost frost frost och frost!
Gud vad frost är vackert. Här ligger frosten så tjock att det ser ut som snö på långt håll men om man dyker ner i gräset får man en underbar känsla av att ha hamnat i kristallandet långt bort i mina drömmar.
Jo, förresten nu är jag tillbaks igen så nu börjar bloggen rulla på igen. Långsamt, krispande, krasande, rullande över frosten i mitt hjärta.
Min biologiska klocka sade till min litterära klocka att det var på tiden att skaffa en blogg.
Vad min litterära klockan egentligen gjorde var att snabbt rusa över till min semantiska klocka som visade sig vara sjuk. Ack så sjuk. Något virus måste det ha varit tänkte min litterära klocka och vek sig på tvären och bad en stilla bön om Motvitz motsats, sneglade bakåt på min biologiska klocka som klumpigt hade försökt följa efter och kommit fram flåsande och utan några som helst problem började "oskyldigt" vissla som rådjur i parningsakten. Min litterära klocka lyfte skeptiskt ett luftigt ögonbryn skrämmande i misstro. Min biologiska klocka verkade få rådjuren i halsen och ivrigt viftade något om Greenwichförbannelsen och min datorklocka. Min litterära klocka lyfte bestört på axeln och nickade sedan vänligt. De for sedan för att titta in hos min alltför upptagna datorklocka och insåg att det behövdes en eller två kaffekoppar. Till kaffet ljöd en hymn av sakta suckande njutning och vilda frågor och svar som far som rabiessmittade får över det lilla kaffebordet. Men de alla lättades i lösningen. Det var min dator klocka som hade gett min semantiska klocka ett virus för att inte internet skulle springa och gömma sig för min annars väldigt vresiga och petiga semantiska klocka som nu inte ens visste vad upp och ner var och än mindre om var internet sprang och gömde sig. Min datorklocka lugnade alla andra och sade att det snart skulle gå över och att friskheten snart skulle dimpa ner. Lycka och krykan som min semantiska klocka fick som stöd av den mer träiga delen av min biologiska klocka lockade fram ett leende skratt och de alla sammanförde alla tillgängliga visare och glädjeligen lade avbön att de skulle försöka förstå en blogg som nu ligger föreliggande alla klockors lycka och iliggande.
Så blev sådden av en långt ingrodd tanke, en blogg precis som grodan ingick en liten söt metamorfos... och jag hoppas det blir en prins.
Den stora gula cirkeln i mitten längst ner är solen. De andra gula cirklarna är olika solreflextioner, lika starka som solen, lika stora som solen, som bildats i högt uppe i himlen (fråga mig inte hur). Varje sol gör en egna regnbåge, varav solens regnbåge är liten och stark och intensiv som ini helvete och den översta solen regnbåge är stor och vid. De solarna på sidorna har också regnbågar fast små och lite vaga. (Regnbågarna är det de halvcirkulära svarta linjerna på bilden.) Den övre solen lyser som ett stort "V" i luften och de två på sidorna smälter samman men det vågräta, smala molnet som ligger starkt upplyst som silveraktigt silke strax över horizonten och den mittersta solen regnbåge. Fattar ni hur himla mycket ljus det fanns på himlen. Det gick knappt att titta på! Och det är inte slut än! Hela luften var fylld av små singlande, glittrande kristaller, inte snö, men de allra finaste små kristallerna, som alla speglade det skarpa ljuset och spelade med himlen alla färger... små miniregnbågar. Det var som att vara i en annan värld...
