Grym otro och glömd olycka

En sak är bra att veta om mig, att påstå att jag ljuger är för mig en av de grövsta förolämpningar som finns och det finns en grund till detta. I hela min ungdom har jag hört att mina kunskaper var smutsig fantasi och ren lögn, då jag påstått något som jag hört från en dokumentär, läst i en bok, hört från en vän eller rentutav bara visste. Om det var min fantastiska förmåga att hitta på slumpvis fakta och sedan blint tro på det eller om mina källor eller lyssnare som hade fel, det kunde jag inte bedöma då och idag så har jag nog ännu mindre möjlighet att varken bedöma eller se över den situationen som jag upplevde så långt tillbaka, men en sak är säker: jag satt i kläm och med mig satt skuld. Att inte bli trodd och bli dömd som lögnare är något som jag har burit inom mig och det har format en del av mig som jag är idag, kanske är det därför jag är lite för seriös emellanåt? Hursomhelst så är detta viktigt att veta för att förstå innebörden av det som jag nyss fått insikt om. För ungefär sex månader sedan skrev jag en inlägg i min dagbok, något som sker väldigt sällan, och bara en vecka sedan så läste jag det. Till min förundran så handlade det jag om känslor som jag helt hade glömt bort och till och med hade svårt att föreställa mig själv. Min nuvarande version av den tiden, ett halvår tillbaka, stämde inte överens med vad jag hade skrivit. Betyder detta att jag fabricerar min historia eller kanske skriver om den? Självklart får man alltid nya upplevelser, kunskaper och perspektiv som kan påverkar hur man ser sig själv och forna fakta om sitt liv, men kan det bli en sådan skillnad att historian skrivs om... eller kanske glöms? De romantiska dagarna jag hade när jag var femton, är de ett omskrivet minne? Blott en osanning som knappt liknar skuggan av det verkliga? Mina mörka nätter när jag var tolv, är de en önskan som aldrig skedde? En dagdröm så stark att de blev verklighet i retroperspektiv? Är mitt liv en lögn, vävd att likna sanningen... eller kommer jag till och med att glömma de år som passerat? Min ungdom för evigt förlorad eller tråkigt misstrodd som fiction. Att bli misstrodd av andra har alltid varit känsligt, men nu börjar jag misstro mig själv, och det känns mer jobbigt än något annat. Mitt i all fruktansvärd självskådning finns också en pöl av bitter ångest över frånvaron av dagböcker i mitt liv. En mindre lättsam kväll blev det minsann.

The war was forgotten

"What is war?" asked journalist the young boy while taking a sip of the hot black coffee. The café was filled with the lack of smell of newly baked bread and instead had a vague odour of tobacco smoke and by passing cars. They had met outside the royal air force recruiting facility and just of coincedence started to talk cause none of them knew what to do next. The journalist had been thrown out of the facility with the reason of not asking the right kind of questions, in other words, he did not ask the newly recruited how lucky, proud and important they felt now when they were going to the front somewhere far overseas. The young boy was one of those new recruits.

The young boy looked at the journalist, opened his mouth but out came no words. He knew how speak and he knew how to understand questions, but now no answer came to mind and even less to his tongue. The journalist leaned back, not anymore waiting for a reply, lit an cigarette and just nonchalant looked at some vehicles passing by bumping on the uneven cobble street. "Isn't war a way to win?" said the boy. Immediately he regreted his answer. Why did he say it as question? Did this dirty, costume suit dressed snob made him unsure of himself and why did he feel like he put himself into submersive role? A silent, hot anger shoke his inner torso and he looked down in shame. Calmly the journalist raised his eyebrows with a faint smile and said "Indeed, it is." and casually blew a small puff of smoke. "But what to win?". The boy looked up and met the journalist's eyes. "To win respect, to earn safety and retain our prosperity!" he said with a fierce determination. Suprised of his sudden uprisen attitude, the journalist met the young boy's blue eyes, burning but still pure white as shimmering pearl and clear blue like summer skies. The boy's newfound heavy breath and shallow pumping pulse made made him glow. As blown away like a disapearing puff of smoke, the journalist saw this, just seconds ago, harmless and slightly lost boy becoming an angelic being spiting flaming words as if they were lumps of litten tar. The journalist admired the boy's passion but not the depth of his belief, he was convinced that war made noone happy, nor respected, safe or prosperous, but on the contrairy sad, feared, exposed and poor. "Have you been given this respect, safety or prosperity as you so eagerly talks about?" the journalist said harshly and brought his cup close to his lips. The boy's eyes went from burning spears to melting ice, cool and calm like lost pearls. Once again the answers seemed to have escaped his thoughts. "It is for everyone, not just me." he tried. The journalist still kept the cup close to his lips and asked "Is it for the people overseas?".

Nothing around them was silent, the traffic, the slowly turning fan in the ceiling, the few other guests in the café and even the building seemed to make it self heard in a nonrecognisable way. They sat there, looking at each other and time was turning a very long minute. Would it help the people overseas to bring war to their lands? Could you steal yourself some happyiness? The questions made loops inside the young boy's mind without coming to ease and settle with an answer. Thoughts was twisting, turning and burning in his eyes. The journalist, still keeping the cup close, took a sip and let his lips rest on the porseline, like a gentle kiss longing for more coffee, and he said "What kind of respect is earned by spreading fear? What kind of safety is earned by taking away other's? What kind of prosperity is earned by making people poor?". The boy looked up into the journalist's eyes. "What kind of peace is earned by waging war?" was the journalist's final words and let the porseline rest onto his lips as silent seal. Searching for something he did not know what it was, the boy let his sight run over the journalist face and he stopped, staring at the cup resting upon his lips, as it was waiting to be sipped, waiting to be gone, waiting to be loved. "I don't want to go to war. I want to be gone." the boy said and a tear ran down his cheek.

Later on, the boy was gone.

Found you... I mean myself!

Den här dagen har fått ett besynnerligt börjande. Vaknat har jag gjort och skjutsat Per till jobbet, men det hände en finurlig liten sak när jag var på min väg hem igen. När jag kom till vårt kvarter så står där en bil i korsningen och en man går sakta in, ut och runt. Lite smånyfiken stannade jag och vevade ner rutan. "Hei, er allting greit?". Min hälsningsfras som undrade om allting var okey och också den hälsningsfras som blev inledningen på en konstig konversation. Den gamle mannen hade jag aldrig sett förr, men han visste både att jag bodde här och att jag hette Robert... och han uttalade det på det korrekta svenska viset också. Det ställde mig helt i fulltgapläge och hade svårt att få upp hakan igen. Hur visste han vem jag var? Jag sade vänligt att jag inte kände igen honom, men då frågade han om jag inte bodde tillsammans med Dina (eller något) och det gör jag ju inte... sedan om jag inte kände Erik och det gjorde jag ju heller inte. Så frågetecknet blev mindre. Han måste ha trott att jag är någon annan Robert, som ser ut som mig, har en liknande röst och bor i samma kvarter...

Hursomhelst den gamle mannen log och jag drog, full av smått gnagande förvirring. Fanns där en dubbelgångare av mig här? Erik han nämde, kunde det möjligen vara den oerhört söta hundägaren? Eller kan det vara så att jag drömmer vaken?

Namninsamling

Jag vet att det kanske är lite tidigt i livet, men jag kan inte sluta tänka på det ändå. Mina läppar kan inte sluta le och de vill verkligen ha någon att prata med varje gång som tanken kommer upp. "Vad ska mina barn heta?"

Eftersom jag inte har någon att prata med här på mitt lilla hotellrum i det stora, måttligt överbefolkade, gråa London så vikarierar mina fingrar för min samtalssjuka stämma och internets tomma löfte om att detta någon gång kommer att bli läst får bli min tröst och ursäkt för min saknad av en lyssnande vän.

Nu när oräkneligt många gånger denna tanke ärat mig en visitation har jag samlat en herrans massa namn. Namn som enligt min önskan mitt förmodade framtidsbarn skall bära. Medans listan har vuxit så har också namn vittrat framför mina ögon och fallit ur led. Varsågod.

Balder, Bernard, Brel, Hera, Trift, Artemis, Tiffany, Truls, Freja, Elisabeth, Justus, Brícho, Ruth, Belle, Ariel...

Stjärnor från fjärde dimensionen

Just nu sitter jag på en madrass i mitt lilla rum nere i Göteborg och försöker med hela min kraft att inte tänka på vare sig tid, rum eller mening. Jag flyr varenda lilla glimt av verkligen. Det finns ingen studieskuld, ingen att-göra-lista, ingen värk i ryggen, det finns inga klibbiga svettningar och framförallt så finns ingen framtid som kräver mitt deltagande.

Jag är helt kapabel att klara av mitt eget liv. Jag har förmodligen kraft och ork att leva två liv till och med, men något saknas. Vad, vem, hur eller varför har jag ingen om... men de frågorna behöver, just nu, inget svar. Frågorna är som bleka moln i horizonten på en månskensklar natt där varje stjärna flackar och lyser på den evigt mörka himlen. Jag simmar lugnt i melankolins harmoniska hav, min rygg har vänt sig mot tyngdens eviga hemvist och jag ligger i vattnet som mjukt låter mig flyta. Min hud kan knappt skilja nattluftens stilla vind från vattnet som sakta strömmar längs min kind och smeker ljuvt min svank. Allting är perfekt precis som det var då...

Jo, för det är precis som jag känner, eller rättare sagt kände. För månen, stjärnorna och mörkret emellan bjuder mig på vackra skådespel från mitt liv som passerat. Minnen, drömmar och små speciella stunder vilar nu i mina ögon och fyller min andedräkt. Jag ler för mig själv och tänker "då var jag hel".

Flera av stjärnorna är som små bokmärken i min historia då någon speciell fanns i mitt liv. Någon som är en ovärderlig vän, någon som räddade dagen, någon som kastade sanningen upp i ansiktet på mig eller någon som jag älskade...

Nu är mitt brösthår alldeles glittrigt av tårar och jag slits i mellan minnen, kärlek och sorg, att bli hittad och att bli lämnad, men tragiskt nog så stagnerar alla mina djupa känslor för att av min rumpa har börjat få träsmak. Träsmak, hunger eller solbränna kan aldrig mäta sig med känslorna som spelar under ytan på mitt känslohav, men dock så är det just nu de enda känslorna som hör till nuet... Varför måste nuet och verkligenheten vara det som dominera hela tiden? Varför kan jag inte leva i min egna lilla värld. Den värld som var min verklighet när jag var tolv. Den värld som var min verklighet därinne i garderoben. Den värld som var min verklighet och fick mig att tro på kärlek, godhet och hopp.

Jag önskar jag kunde möta mig själv och gilla det jag ser. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och möta mig som ung och inte falla i gråt...

Ut i naturen!

Jag sitter här i min lilla storstadslägenhet och blickar då och då ut genom fönstret på tegelhuset på andra sidan vägen. Någonstans i utkanten kan man ana blå himmel men det känns knappt märkbart för mig. Jag har suttit nu en stund och tittat på gamla foton där jag är ute och springer på strandängarna i Mariebergsskogen i Karlstad. Bilderna är fulla med frost, blåa himlar, bländande solar, leende Robertar och kall luft. Jag överväldigas av en längtan att komma ut i kall natur och se på den vida himlen som inte begränsas av höga hus eller vars horisont är fylld av fabriker. Jag vill ut i naturen så som jag känner den uppe i Karlstad! Det lugnet och den rofylldhet som fyller mig när jag är i skogen eller vandrar på ängar är något som jag känner att jag verkligen behöver nu.

Jag saknar klarälven, skogen, fältet och någon att hålla i handen.

Vad har jag gjort?

Inatt hade jag en mardröm... den ligger som en molnig himmel över mina tankar och gör mitt humör väldigt grått. Jag känner mig lite rädd, faktiskt, även om jag vet att det inte är något att vara rädd för och jag mår illa, även om jag vet att den dumma tanken som får mig att må illa är en tanke som jag redan förklarat irrationell... men den känns ändåså inte irrelevant.

Vad har jag gjort? Har jag verkligen gjort en skillnad i världen? Tanken slår mig att alla mina utfall bland människor och alla mina utflykter in i det okända kanske har gjort någon där ute lika ont som det gjort någon annan gott. Vem har jag berövat kärleken? Har jag nekat någon tillträde till kärleken när jag själv tagit plats och roffat åt mig det som jag behagat? Har jag hållt kärleken som ett köttstycke framför näsan på hen men inte låtit hen få något? Har jag lovat någon hela världen och sedan brutit mitt löfte? Hur många tårar har fallit därför att jag gjorde som jag gjorde?

I min dröm så fick jag chansen att ändra på hela mitt liv, att åka tillbaka till de kritiska sekunderna då man verkligen kunde göra skillnad och styra livet åt ett helt annat håll... så att man kunde kämpa för att behålla någon. Någon man älskade.

Igår var jag stolt över mitt liv... nu är jag fylld med ångest.

Sitter och njuter

Den här musiken passar verkligen som ett pussel till mitt hjärta.

Jag sitter nu långt inne på de sena timmarna och lyssnar på musik, bloggar, kokar ägg och snart ska jag återigen läsa lite mer läxa. Jag njuter och känner mig skönt tung i en varm säng och är ganska nöjd över livet som det är. Jag anar fortfarande den svarta kosmoskatten krängande kring min strupe (se blogginlägg "Det som alltid ligger i luften") fast jag känner mig riktigt kraftfull i mitt sätt att leva livet nu.

Mirakel

På sista tiden har det hänt mycket värt att skriva ner, men det har aldrig blivit av, men nu har det hänt något som jag bara inte kan hålla käft om!

10:30 idag pep min mobil i sitt ovärdiga försök att väcka mig, men strax efter det rusade en hojtande mor in i mitt rum och sade glatt att jag skulle sätta på mig en morgonrock och komma ner så skulle jag få se något vackert. Jag blev lite nyfiken och direkt blev jag lite skeptisk. Det är väl inget april redan, tänkte jag för mig själv, för min kära mor teknik var densamma som alltid används på just första april. Jag skuffade ner för trappan och ner i vardagsrummet och fick se en ljusbadande himmel... inte så impressiv. Då sade min mor att jag fick gå ut för att se... väl ute badade i himlens gudomliga skönhet... ett mirakel. Jag har aldrig sett något liknande. Det var så vackert.

Den stora gula cirkeln i mitten längst ner är solen. De andra gula cirklarna är olika solreflextioner, lika starka som solen, lika stora som solen, som bildats i högt uppe i himlen (fråga mig inte hur). Varje sol gör en egna regnbåge, varav solens regnbåge är liten och stark och intensiv som ini helvete och den översta solen regnbåge är stor och vid. De solarna på sidorna har också regnbågar fast små och lite vaga. (Regnbågarna är det de halvcirkulära svarta linjerna på bilden.) Den övre solen lyser som ett stort "V" i luften och de två på sidorna smälter samman men det vågräta, smala molnet som ligger starkt upplyst som silveraktigt silke strax över horizonten och den mittersta solen regnbåge. Fattar ni hur himla mycket ljus det fanns på himlen. Det gick knappt att titta på! Och det är inte slut än! Hela luften var fylld av små singlande, glittrande kristaller, inte snö, men de allra finaste små kristallerna, som alla speglade det skarpa ljuset och spelade med himlen alla färger... små miniregnbågar. Det var som att vara i en annan värld...

Vad är mitt "hus"?

Jag såg på "Livsverket" (Life as a house) nyss på tv.

Det gav mig en hel del sköna tankar. Om man bygger sig ett liv? Vad har jag byggt mig? Bor jag bra i mitt liv?... Det var lite fler frågor än så men alldeles för många för att bli skrivna här. Jag kände direkt när jag hoppade in i min lilla tankevärld och började granska mitt liv: "Aj! Oj! Nu kommer jag bli depp och missnöjd". Men icke då! Jag blev glad och harmonisk... Kanske för att det var ett sånt bra soundtrack till eftertexten men ändå. Jag fann mig tänkandes på det som jag vill bli. Det jag vill bygga. Allt det där som är grått, slitet och så skavt att man skymtar torkat blod i kanterna, det fanns inte där. Det var bara visioner och mjuka tankar som svepte genom tankarna.

Sen nu när jag sitter här vid datorn... vilken stark känsla jag fick att bygga mitt eget hus!

Men inget hus imorgon. Då blir det fart och fläkt. Godnatt!

Nu gör det ont igen

Nu är det mycket... Alldeles för mycket.

Nu sitter jag och klämmer fram en bråkdel av klumpen i mitt bröst, sakta sipprande ur mina ögon. Klumpen känns inte som en klump, utan något som verkligen vill ut ur mitt bröst, fly ut i den mörka natten och gömma sig tryggt på ett moln... någonstans ovanför regnbågen.

Jag har nyss sett en film som heter Bamako. Det är en film som utspelar sig på bakgården i ett hushåll i Malibu i Afrika. Där med vardagen runtom hålls en rättegång mellan det Afrikanska folket och Världsbanken tillsammans med Internationella valutafonden. Jag grips av dramat i slowmotion och skäms för att jag är trött och nästan somnar. Strax efter filmen så börjar ett nytt program, Genusmaskineriet, ett program om normer. Jag får gigantiska osynlig örfilar om och om igen när jag får reprimand efter reprimand kastat i ansiktet för att jag kategoriserar människor och dömer enväldigt från min höga stol. Och där sitter jag med djupt insutten i min mjuka säng och sakta drunkar i ångest. Jag skäms till och med för att jag måste röra på mig för att min bak inte får tillräckligt mycket blod.

Jag tänker tillbaks och letar i mitt minne efter gånger då jag klart handlat fel p.g.a. föreställningar och alldeles för mycket "höga stolsittande", men sen slår tanken tillbaka. Hur många gånger har jag inte önskat att jag själv inte blivit och ska bli kategoriserad, dömd och ignorerad? Vem är jag att gå fri från orättvisa som jag så blint delar ut till alla andra? Då brast något och det ville bort ifrån mig... det enda problemet var att det satt i mitt bröst.

När jag satt där och fick ångesten sköljd över mig så flydde jag in mig själv för att nå något som hopp. Där satt jag slitandes jag för att jag inte räcker till. Inte ens till mig själv. Med "Somewhere over the rainbow" i mina öron söker jag mig bort mot något... rent och oskuldsfullt, nyfött... långt bort i en dröm om en klar natt med glittrande stjärnor som vittnar om en skönhet bortom mänskliga ögat, en regnbåge.

Jag kommer aldrig nå dit upp. Jag kommer aldrig ge upp att nå dit upp. Jag vet att jag inte räcker till... Snart brister jag. Nu klarar jag inte skriva längre.

På tå över tunn kristall

Jag ser mig själv långt uppe i himlen. En nästan molnfri himmel. Jag står som på en gigantisk glasskiva mellan mig och jorden, fast det är inte glas. Jag ser ner på på jorden under mina fötter. Allt verkar så smått. Jag håller andan. Glaset under mina fötter är som tunn is på en sjö och världen under är den iskalla sjön. Isen är som kristall, klar och slät, men det knakar precis som tunn is och det viskar små skärande, krasande, knäppande ljud till mig. Små hintar om glas som krossas, is som vajar och kristall splittras. Kristallen under mina fötter känns tunnare. Tunnare för varje ny tanke jag tänker. Tunnare för varje fler andetag som jag inte tar. Tunnare för varje andetag jag tar.


Jag håller andan i den obefintliga och iskalla luften. Hela min kropp vill trippa på tå därifrån men en röst långt inne i huvudet säger att oavsett åt vilket håll jag går åt och oavsett vilket vackert moln jag flyr till så har jag samma tunna hinna inunder mig och jag vet att det stämmer. Rispor och skärvor kommer ändå lika fort att hitta mina fötter när jag springer därifrån som om jag står still.


Jag vill fly, sakta trippa bort i flykt från rädslan och paniken som spretar ut sig inom mig, men jag kan inte. Min kropp lyder inte. En tung känsla i bröstkorgen förlamar min handling. Det känns som en varm klump mjukt bly sakta växer inuti mig och tyngden över mina fötter långsamt blir tyngre. Jag vill hyperventilera, springa därifrån, strypa mig innan det är för sent, men klumpen tillåter det inte. Jag har inte kontroll över mig själv längre.


Jag är rädd.

Finding Neverland

...vilken vacker film. Jag älskar den. Jag kunde inte förmå mig att gråta men det kändes som om tårarna fyllde mitt inre öga. Mina ögon tårades inte men en liten rörelse kunde få floder att forsa. Det kändes som om jag hade osynliga lock över ögonen som tätade minsta springa. Jag kallade locket för kontroll. Men trycket ökade och det kändes som om jag skulle tappa kontrollen nu så skulle mina ögon fara med i strömmen och lämna mig ögonlös. Sannerligen säger jag, tårarna kom inifrån.

Vart tog mitt Neverland vägen, det jag en gång drömde om? Var vilar min fantasi? Hur väcker jag den längtan som jag en gång hade? Kan jag någon gång få känna det jag kände i min dröm utan att gå igenom det jag fick gå igenom då?

Är min fantasi i dess dödsbed? Eller ligger den bara och sjusover?

Snön faller här... Hur är det i Japan?

Jag vet inte om jag drömde eller dagdrömde men det var i alla fall i de sista ögonblicken innan jag vaknade. Efter att jag vaknat fortsatte drömmen fast i mina tankar.

Hur är Japan? Jag menar hur är HBT-klimatet där? Min dröm sade att det inte ens fanns en organisation som bekvakade de mänskliga rättigheterna för HBT-personer och ännu mindre fanns det en organisation som kämpade. Jag fick en olidlig vilja att åka dit och starta upp allting. Fixa till lite så att Japan blev ett bättre ställe.

Men i verkligheten så vet jag faktiskt inget om Japans HBT-kultur och hur situationen ser ut för HBT-individer där borta.

Det lilla roliga med min dröm var nog att kondomerna var skitdyra där borta och ingen vågade köpa dem för att det var tabu. Alla mina nya japanvänner blev helt hysteriska när de hörde om Sverige och bad mig importera lite. Jag vet inte direkt varför det var kul, men det kändes kul i drömmen. Egentligen är det lite tragiskt också.

Nu tänker jag göra lite efterforskningar... om jag har tid.

Det känns som ett måste

Att jag någon gång i livet måste kombinera kaffe och sex. Jag satt hos min vän i Göteborg och småpratade medans jag tänkte ut min kommande frukost. En stor cappucino från 7-eleven och några varma croissanter. Plötsligt gled konversationen över till sex. Jag vet inte varför men jag tror det hade något att göra med några sms min vän fick. Men jag kunde inte sluta tänka på kaffe... en stor latte eller en smooth cappucino. Jag fann mig helt andlös när jag upplevde att de båda tankarna gled samman och passade perfekt ihop. KAFFE & SEX! Min vän tyckte att ”Nej! Usch! Det går ju inte! Men okey, jag anser att alla fantasier är okey så länge de inte handlar om Starwars”. Jag hörde så klart fel och trodde att min vän menade att en fantasi var tvungen att handla om Starwars för att vara okey så jag utbrister ”Åh! Tänk dig att hälla en stor latte över rumpan på Luke Skywalker”.

(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare)

Drömlik ångest?

Imorse drömde jag en dröm som jag älskade att drömma. En sorts dröm jag inte ofta drömmer. En sexdröm. Att bli så uppskattad, bekräftad och... älskad på samma gång är verkligen något speciellt. Speciellt och det berör verkligen. Det berörde verkligen mig. Han som jag i drömmen hade sex med känner jag i verkliga livet. Det är inte ofta numer jag springer in i honom på torget men det händer ibland. Ibland är alldeles för sällan. Han är helt och hållet underbar. Hans ögon lyser och jag älskar hans ögon. Men... han är hetero, fast det vet lyckligt nog inte min dröm om. Imorse mådde jag bättre än en sagoprins.

Men allting får inte vara perfekt... verkar det som. Mitt i akten ringer min väckarklocka och jag blir så arg att jag stänger av min mobil (som för tillfället fungerade som väckarklocka). Jag återvänder snabbt till sängen och försöker intensivt komma tillbaks in i drömmen, men förjäves. Min dröm frös. Jag kunde inte se vad som hade hänt innan och inte heller förmå mig att se vad som skulle komma härnäst. Jag försökte så hårt, men bilden jag såg av min dröm blev allt mer suddig och snart kunde jag inte se några ansikten och inte heller skilja kroppar från väggen i bakgrunden.

Ångesten sköljer över mig. Nu var det borta. Borta för alltid och jag var återigen fast i verkligheten. Han var borta. Jag insåg att det jag drömde om var något jag verkligen saknade. Bekräftan av någon man älskade, uppskattad på det speciella sättet av någon särskild... ja bara att känna sig älskad av någon man älskar.

Jag insåg att mina tre senaste förälskelser hade varit i tre olika heterokillar. Jag började snyfta för mig själv och kroppen darrade som om den var på randen till att bara hejdlöst gråta. Med tanke på de andra förälskelserna så insåg jag att jag fortfarande inte hade släppt dem heller och ville så jäkla gärna... bli tillåten att älska dem. Speciellt han jag så ofta möter på torget och i bussen. På fem minuter är det så svårt att ens ge en hint för att visa hur man känner och inte heller är det enkelt att inleda ett vettigt samtal.

Men till slut så somnade jag om och sjönk in i drömlandet igen. Men när jag vaknade insåg till min stora bitterhet att jag hade inte fortsatt drömma min morgonsexdröm. Jag hade drömt om Stargate Atlantis.


Direkt då kände jag en lust att börja arbeta. Sen upptäckte jag att klockan var 13:20 och jag skulle träffa Josefin klockan 11:00. Varför hade hon inte ring mig på mobilen?

En dröm...

Jag träffar mitt ex ute på stan utanför arkaden i Karlstad. Jag är så full att jag knappt kan gå och han börjar stöta på mig. Han drar med mig hem till sig för ett one-night-stand. På morgonen vaknar jag och i kallingar stapplar in i vardagsrummet och dimper ner i en fotölj så kommer han efter. Jag ställer mig upp och han faller ner på knä och friar till mig med en diamant ring. Då får jag en hjärtattack. Och jag vet att det är en hjärtattack. Kanske för att det gör så jävla ont...

Då vaknade jag.