Då hjärtat blev lugnt...

Under hela min jul har jag inte funnit någon ro. Varken min kropp eller mitt sinne kunde sluta vara som sovande lemmar, orkeslösa och kittlande av tusen konstiga nålar. Julafton och firandet med familjen blev precis så som det skulle bli, bra och kärleksfullt, men problemet med mig har inte varit utåt, det har varit inåt. Min familj älskar jag lika mycket oavsett hur trött, vresig eller disträ jag än kan bli, utan det är de stunderna då man har lite svårt att uppskatta sig själv jag tänker på. Av de två senaste åren som gott så har jag lärt mig om hur det är att dvala i mörker, avspänt och skönt där lyckans sken inte når. Ja, likt i en hängmatta har jag hängt över abyssen, glatt nynnande och rastlöst sovit, och jag har varit nöjd med det. Nu har jag märkt vad som skett de åren som smugit sig på och nu gillar jag inte längre det som jag gjorde. Mitt fumlande över ödets ruin har gett mig fina år men dock så tror jag att jag tappade något och självförakt fyllt dess kvarvarande tomrum.

Tänk att en liten sipp av gott, rött vin förlöste ett andetag likt slutet på min själs andhållning. Nu när jag sitter ensam i midnatttimmen med en glas rött i min hand och en bunke chokladpudding väntandes i kylskåpet så har jag äntligen börjat andats och tanken om vad som väntar skall blir mer klar. Kalla fötter eller inte, nu bär det iväg på min livs resa.

Om en månad drar jag till Kambodja. Där ska jag lära street kids engelska och arbeta med säkrare sex, men anledningen för att jag åker dit är för att vill se Kambodja med dess underbara folk. Jag tror att ju mer man lär sig om andra, desto mer vet man om sig själv. Samtidigt tror jag även att man enbart kan förstå omvärlden och andra genom att förstå själv. Denna resan är om mig. Jag ska hitta ljuset.

Ibland måste man bråka mot förnuft för att vinna. Jag åker halvvägs runt Jorden för att finna mig själv.

Nu tar jag mig ännu en sipp... Gudomligt vad gott det smakar. Nu är jag lugn. Nu har jag funnit ro. Nu har jag hopp.

Nu ska jag ska se en film.

SuperPretentiös Avslappning

Sitter på ett SPA och myser.

I have confidence!

Nu spritter det i varje liten vrå och lem på och i mig! Jag är på åternytt boostad av underbar energi som ska få regna som glädjehagel i min vackra rådjursvärld. Jag har köpt böcker om Kambodja, jag har haft en underbar dag med underbara kollegor som är så underbara att jag inte kan hjälpa än att bara le, världen har skänkt mig varmt smekande sol som sakta slickar min kind när jag sitter i bilen, Madde har boxat på mig och allt detta gör hela min värld underbart underbar! Fasen vad jag är lycklig! COME ON YOU DAMN TO-DO-LIST! I WILL HIT YOU SO HARD THAT YOU WISH YOU WERE A STONE!

Jag är mycket medveten om att vissa människor har en tendens till att visa en aningens mer energisk entusiasm än andra, men likaså finns de människor som vissar det en stor aning mindre och därmed kanske mycket smått eller rent utav nästan omärkbart. Vissa gör det storslaget och imponerande samtidigt som andra gör det föga intressant även om ansträngningen är väl emotionellt likvärdig, men oavsett hur man blir sedd i en annans öga eller öra så är det fenomenet att leva med obehindrad glädje som jag nu vill göra och tänker likväl ämna min eftermiddag till. Låt mig skamligt älska glädjen!

Ps. Jag tycker att filmen är mycket talande för att jag känner... och vilket bör nämnas är att jag hittat filmen helt oväntat på nätet och har icke någon känd bekantskap med medverkande. Ds

You have crab!

En förkärlek för felsägningar och misstolkningar, är ett litet personlighetsdrag som jag skulle vilja erkänna att jag har. Nu när jag sitter och tittar på den tecknade serien från Japan om min barndoms favorittv-spelsfigur, Megaman, så kan jag inte hjälpa att mungiporna fladdrar vilt i jakt efter öronsnibbarna.


*Doorbell* och en ljus förmodad kvinnoröst svarar vänligt frågande.


(...)


(Tänka sig, jag skulle också bli ytterst förvånad)


Bra där, jag skulle nog också hellre vilja ge någon en budleverans med krabba.

Tre små mangrisar

Just nu står jag i köket och plockar ur den tredje diskmaskinen full med disk. Att tre små pojkar som vi kan sammankalla så oerhörda mängder med disk? Det är på snudden att jag inte hänger med i det hela och förbaskat grisiga är vi också! Smuts, skräp, matrester, disk, mat, kläder, ostädade rum och kaotiska skrivbord finns det gott om i detta välsignade hus... men så slår det mig. Vi är lite som de tre små grisarna.


Henrik är stenhusgrisen, Per är kvisthusgrisen och jag är utan tvekan höhusgrisen. Jag lever flyktigt, har kul och visslar (istället för att spela flöjt) vart jag än går. Man kan nog säga att jag nog inte är den bästa på att bygga bo...

(Notera att min gris har en fin sjömanshatt ^^)

Villovägar i Norge

En oerhört vacker, norsk solskensdag så kände jag att det bara var tvunget att hända något. Jag ville att det skulle hända något så jag tog cykeln och drog iväg på upptäcktsfärd. Jag bestämde mig för att jag skulle bara se om den där sjön fanns runt hörnet...


En glad överaskning längs vägen. (Undrar vad som växer på dem fälten...?)


Att cykla längs gröna fält och norska skyltar var gudomligt härligt!



Men vänta lite... vad är det här? Mitt ute i skogen?


Wow, det känns som man står i en film och Hulken har stormat igenom här...


Coolt!


Har inte en pejling på vad det kan vara, men militärt och hemligt känns det.


Men så cyklade man vidare.


Så jag fick direktioner...


Och förbud.


Men till slut fann jag min lilla tjärn.


Letade upp en undangömd liten strand längre bort.


Och tog ett bendopp ^^

Då nuet vart långt

Jag har hunnit med så mycket idag. Jobbat. Åkt in till Oslo med Madde. Shoppat. Handlat mat. Städat. Lagat mango, ananas och rabarberpaj. Sett på film med vänner. Druckit varm choklad. Haft djupa diskussioner om Afrikas roll i världsekonomin och flygtransport.

Allt på en dag. Jag är riktigt imponerad av mig själv. Nu måste jag sova innan nästa dag börjar eftersom jag har lärt mig att tid är inte något som låter morgonen dröja bara för att man inte har lagt sig.

Men att hinna med så mycket och att dessutom hinna med att uppleva ett stillastående romantiskt ögonblick (i filmen) är otroligt! Tänk vad tid kan ge! Tänk vad tid kan kännas! Wow!

Hårresande resmål

Till Dubai vill jag! Tänk att stå där med sin käresta, hålla om varandra, bara låta världen vara fantastisk och titta på den fontänen.

Baba Yetu - Den underbara fontänen i Dubai

Ps: Klicka på länken och se filmen för att förstå vad jag menar

Trippelt Trysiltrubbel

Nu sitter jag i soffan och låter Spotify skråla i mina nyvaknade öron och jag tycker så fasanfullt synd om mig. Det känns som om någon har i smyg opererat in tennisbollar i mina handleder. Jag vet att det bara är träningsverk, men det gör inte att jag tycker mindre synd om mig själv.


Stugan jag och mina vänner har hyrt här är fantastisk. Den ligger bara 150m från den stora W liften så att vi kan i princip åka vart vi vill på hela fjället utan större problem, men just nu spelar avstånd ingen roll... för jag tycker synd om mig själv och föredrar att sitta still en stund.

P.S. Jag har för första gången åkt snowboard och därmed ska det förklara mina, i vissa ögons, mycket malplacerade träningsvåndor. Och trubbel hade jag redan på vägen hit... *suck*

Bortappad vän finnes

En hel dag har tickat förbi och många leenden har seglat förbi, men även en och en annan näve i som blev bryskt bankad i bordet har jag sett. Efter allt det som den här dagen har bjudit på så är jag så fasanfullt trött och ner damp jag utmattad och utan det minsta gnutta lycka på Lost & Found för att leta efter min mobil.

Ett olyckligt letande efter min mobil blev till en upppiggande upptäckt av ny underbar människa, Louise (tusen ursäkter om det är felstavat). Hon blev en fantastisk avslutning på min dag.

Tusen tack för ditt varma leende och dina flitiga öron, Louise. Jag hoppas att den vännen som glömde dig på flyget snart kommer och hämtar upp dig, jag kan tänka mig att det kan vara svårt att hitta en försäkring som kan kompensera förlusten av dig.

Färsk kyckling

Min vän, Big M, har sedan ett bra tag tillbaka ett ganska unikt intresse. Unikt i mina ögon i alla fall. Nämligen höns.

Det började med att han hittade en låda med sex små kycklingar som tittade upp på honom med deras små sargade ögon och bad om att bli omhändertagna (hans egna ord). Han var tvungen att köpa dem och sedan var han fast. Nu har han ca 54 hönor och tuppar, och nu idag har han fått påökning med ytterligare 21 nykläckta kycklingar. Han har byggt ett hönshus med fyra separata hönskammare och inrett det med ostindiskt porslin från 1700talet och P3-personligheters autografer i antika guldramar. En heltids hobby som förmodligen slukar hela hans plånbok och stjäl alla tomma luckor i hans kalender.

Nu när en lugn, söt och vacker kyckling sover i min hand förstår jag lite utav hans tjusning. Denna söta lilla krabat låg inne i ett ägg knappt timmar sedan. Jag är förmodligen den första människan den någonsin sett, luktat och blivit hållen av. Fjäderdräkten är den mjukaste sensation som mina händer känt på evigheter och de små ögonen blundar lätt när den tryggt somnar in. Djupt inne i mitt inre vet jag att jag nog inte vill bli hönsfanatiker, men just nu är ögonblicket ljuvt oavsett tanken som ruvar innanför pannbenet.

Hur som helst är Big M smått galen, tycker jag, och jag hälsar honom de vänligaste tankarna och kongratulationerna till födelsen av hans alldeles pinfärska kycklingar. Jag sänder också en extra varm tanke till den frysande lilla kycklingen som jag såg bryta upp skalet och kravlade ut i världen utanför.

Bananskal, räkmackor och chi

Jag har ofta tänkt på mig själv som en lycklig människa med några undantag. Jag har haft något av en solskensuppväxt, nästan alltid varit omringad med människor fulla av kärlek och vänskap och upplevt riktig kärlek.

Nästan alla jobb jag någonsin sökt har jag fått, med några undantag som bekräftar regeln. Nästan alla utbildningar jag någonsin sökt och velat komma in på har jag kommit in på, förutom en eller två då det var ömsesidig brist på intresse. Kort sagt så ser jag mig själv som en "pojken med guldbyxorna" som mamma brukar beskriva mig.


Ur mitt perspektiv har jag "glidit runt på bananskal" och världen verkar vara full av dessa bananskal. En Göteborgare skulle säga "glidit runt på räkmackor" och detta finner som ett väldigt lokalt uttryck för det västkustska Bohus- och Göteborgsregionen. Visst verkar de stolta över sina räkor men har någon någonsin glidit på en räkmacka? Jag menar bokstavligt talat. Finner detta som ett mycket konstigt uttryck.


Men min stora fråga är "Vad är tur?". Som den moderna generationen jag tillhör så har jag googlat det och bums hittat svar. Enligt wikipedia är tur något bra som händer utanför personens kontroll, men samtidigt verkar det finnas ett gammalt ordspråk som lyder "Tur är den skickliges belöning". Jag kan inte rikigt bestämma mig om jag tror att tur är något man fixar sig eller något man får slumpmässigt. Min livliga fantasi vill att tro att tur är en energi som löper genom universum som en kosmisk vind som påverkar folk känslor och kanske ibland öden. Faktiskt så finns liknande tankar redan sedan otaligt många år tillbaka i Kina, fast de kallar fenomenet "chi" och finns i både bra och dåliga "flöden". Min mor håller faktiskt på med feng shui som är en inredningsfilosofi som går ut på att styra dessa flöden av kosmisk energi. Fast då väcks nya funderingar i mitt lilla huvud. Kan verkligen en stols placering i rummet eller en prisma i fönstret påverka hur mycket tur man har?


Kan man framkalla tur? Om en kreation med en stol och en prisma lyckas locka till sig tur så kanske det är möjligt att skapa någon superduperlyckolockare. I många myter och sagor finns det liknande saker och självklart tänker jag då på Joakim von Ankas lyckokrona och Alexander Lukas i egen hög person, men även fyrklövrar, hartassar, hästskor, amuletter och stenar. Fast i dessa fall känner jag mig lite skeptisk men samtidigt trevande.

Nu befinner jag mig i en storm och mina segel flaxar vilt i vindens nyckfullhet, men om det blir tur eller otur vet jag inte än.

Ett konstigt hälsande

Igår kom hade jag varit och köpt några syndigt goda kakor på Seven Eleven nere på hörnet vid Vasaplatsen. Lite generad utav de tankar om kakor som svindlade innanför pannbenet på mig, var jag nog inte tillräckligt uppmärksam på vad som hände framför ögonen på mig för då hoppar en underbart vacker människa framför nosen på mig och säger glatt "Hej!". Superchockad som jag var blinkade jag många gånger så som en chockad människa gör. Förmodligen såg jag lite konstig ut för just då visste jag varken upp eller ner. Människan som hade hoppat fram skrattade, log och sprang iväg med en vän ner för Aschebergsgatan. Kvar stod jag.

Något som fördjupade mitt förvirringsrus var att personen visste vem jag var. Hur skulle den annars kunna veta mitt namn? Skulle jag springa efter och fråga vem personen var? Jag hade ju ingen aning vem det var! Det kändes som om jag gick fram och baklänges samtidigt, fast jag stod nog still och sen blev det för sent att följa efter så då gick jag hem med mina kakor.

Men vem var denna underbart vackra, glada människa som kände mig?!

Så var Arvika inte längre under

Arvika är över och livet har börjat lunka sin gilla gång återigen, eller rättare sagt så har det rivstartat och nu springer för allt vad det är värt.

Nu väntar gamla utvärderingar och sammanställningar som jag inte ännu kunnat göra och allt ska bli klart nu eller så snart som möjligt som det någonsin kan tänka bli. Och jobb måste sökas! Pride måste planeras! Plugg måste tänkas över! ...och med en ytterst orealistisk tidsplan för inom en eller två dagar drar jag till Hultsfred för att återigen jobb på en festival.

Arvika var en succé! Det kunde inte ha gått bättre! Musiken och festivalen kunde ha varit bättre men inte Colour of Love. Colour of Love som jag arbetade med var så lyckat att jag inte på något sätt kunnat föreställa mig det som bättre. Jag är riktigt nöjd och lycklig.

Kallskuret eller omskuret?

Jag har nu hittat en film på internet och det är [trumpetfanfar] en musikal, men jag har inte sett den än förutom några enstaka scener. Den heter "Naked boys singing". Den handlar om naked boys och de sjunger. Den innehåller nästan enbart naked boys singing... och den är seriös.

Mail på posten

Idag läste jag ett mail från en undebar person som jag ganska mycket ser som min mentor. Hon skrev att hon hade läst min blogg och tyckte om den. Då begavs sig mungiporna till mitt leendes perferi. Det fanns en fin beskrivning om vad hon tänkte om den också och den träffade mig verkligen rätt, för skrivarkölden som satt i fingrarna for iväg som om det vore en frisk höstvind som blåste iväg en fint ihopkrattad hög med löv.

Tack kära vän!

Tjocka kinder som finns i familjen

Idag har jag besökt min lilla systerdotter igen. Det är hennes en månadsdag och vi firade den men blåbärsglass tårta och kaffe ute i sommarsolen som stekte och svedda oss alla. Hon har så fina runda kinder. Ja, hon är alldeles bedårande. Jag visste inte att bebisar kunde vara så fina.

Idag känner jag mig produktiv, lugn (nästan lite melankolisk), glad och uppsväld. Jag tror det är pollen som virvlar runt i luften och gör mig groggy och fet. Svettningarna från solvärmen hjälper inte det minsta för mig, som den vinter och höst-älskare jag är.

Nu ska jag äta ^^

Nu brinner det i knutarna!

Nu står jag i eld och lågor, påtänd utav den sprakande engagemangets gnista som fräser inom mig. Ena projektet är knappt över förräns jag sitter med ett nytt. Jag sitter nu och spånar om vad som jag skulle kunna göra härnäst för att peta och påta så att folk blir glad, nöjda och positivt inställda till livet och allt gott det har att ge.

(Är det någon som märker humörsvängarna i idag?)

Jag önskar bara att det jag har disiplin nog att göra det jag borde göra och inte famla runt i drömmarnas värld utav idéer och framtidsvisioner.

URIX

Nu har jag nyss kommit hem! Klockan är midnatt och det är först nu jag har fått tid att pusta ut från väskbärande, kollektivt bortasovande och workshops i överflöd. Nu är jag återigen i min lilla oas att andas i.

Jag har varit på URIX i helgen! D.v.s. en åsiktsfestival för ungdomar och det har varit så kul och lärorikt. Jag har lärt mig massor och jag känner mig så grymt stolt och nöjd över vår egna insats! Jag var där och koordinerade lite för RFSL Ungdoms, Ungdomsförbundet för homosexuella, bisexuella och transpersoners rättigheter, och allt gick som en dans. Mina söta vänner spred sina underbara leenden och gjorde att jag hade grymt skoj hela tiden. Fast ibland hade de lite knaserier för sig. "Gled runt utav lycka", "matade gräsmattor" och "fänglsade folk med pins" är bara några saker som de sprang runt och gjorde.

Sedan så har jag mött så många underbara nya människor som inspirerat mig och gjort mig så glad! Bland andra PUF:arna från Åmål! Till och med gamla underbara människor från min ljuva ungdom ploppade upp och sade "hej!".

URIX är för mig just nu tusentals små underbara upplevelser som inte får sina rätta propotioner när jag sitter och skriver i iver mitt i natten. Godnatt...

Bulle och bång!

Sorry, sorry, sorry... men jag har upplevt ihärdig stagnation i mitt bloggande och skrivande. Denna kanal till er med hungriga ögon är inte det enda projektet som lidit utav min brist på tid och engagemang, även bokskriveriet och min ihärdiga mailkontakt har varit ack så vek.

Men nu blir det andra bullar och dessa ska inte hamna i magen utan här i text och hymn för min kreativa bekräftansvagga. Min nya livsengeri jag nu upplever bångar i de bullriga kyrkklockorna i lustens kyrktorn, skapandets dagar har återkommit till att sköta mig.