Ett farväl

Min vän, hon sade mig sanningen och ur mig kom tomma, torra tårar. Hon sade "Inget blev som det skulle. Den du ville vara blev du inte och nu, nu har du glömt vem du vill vara. Det är som om du inte vill någonting alls. Den som du är nu, den älskar du inte... men jag älskar dig. Jag älskar dig för att du var min vän. En vän som knappt är längre. Jag hatar dig, för att du har bestämt dig för att du inte orkar med att inte älska dig själv längre och bryter dig loss nu från ditt vardagsfängelse. Du är på väg att förändras, utan att veta om det blir bättre, men ändå, du är på väg."

När hon sade det, visste jag inte vad jag skulle säga, men inom mig var det som om något tryckte en mörk, tung dunkudde runtom mitt hjärta. En känsla som hon såg och tydligen var det svar nog. Hon kramade mig och vände om för att gå och sade innan dörren stängdes, "Jag blir kvar".

I have confidence!

Nu spritter det i varje liten vrå och lem på och i mig! Jag är på åternytt boostad av underbar energi som ska få regna som glädjehagel i min vackra rådjursvärld. Jag har köpt böcker om Kambodja, jag har haft en underbar dag med underbara kollegor som är så underbara att jag inte kan hjälpa än att bara le, världen har skänkt mig varmt smekande sol som sakta slickar min kind när jag sitter i bilen, Madde har boxat på mig och allt detta gör hela min värld underbart underbar! Fasen vad jag är lycklig! COME ON YOU DAMN TO-DO-LIST! I WILL HIT YOU SO HARD THAT YOU WISH YOU WERE A STONE!

Jag är mycket medveten om att vissa människor har en tendens till att visa en aningens mer energisk entusiasm än andra, men likaså finns de människor som vissar det en stor aning mindre och därmed kanske mycket smått eller rent utav nästan omärkbart. Vissa gör det storslaget och imponerande samtidigt som andra gör det föga intressant även om ansträngningen är väl emotionellt likvärdig, men oavsett hur man blir sedd i en annans öga eller öra så är det fenomenet att leva med obehindrad glädje som jag nu vill göra och tänker likväl ämna min eftermiddag till. Låt mig skamligt älska glädjen!

Ps. Jag tycker att filmen är mycket talande för att jag känner... och vilket bör nämnas är att jag hittat filmen helt oväntat på nätet och har icke någon känd bekantskap med medverkande. Ds

Låta lätet komma

Tyst knarrande knän och sängvarma andetag, så känner jag mig nu när jag sitter här i ett rum fyllt av instängd luft, trött konverserande vänner och beatlesmusik. Jag har verkligen haft en underbar kväll ikväll.

Oavsett om aktiviteter har tröttnat mitt sinne så simmar saker sakta i cirklar och sår nyfikenhetslikande ånger i tankar om livet och tillhörighet. Vart hör jag hemma? Nu finns många vänner här i Norge och de kommer närmare och blir allt fler, men samtidigt så vet jag inte om det är de som är min tillhörighet. Dit jag tillhör är oerhört identitetsgrundande för mig och att inte veta vilka vänner eller ställe som är mitt nät, säte och läte förvillar mig så.

Nätet är för mig ett skydd utav kärlek och kontakt. Sätet är där jag sover som bäst och utifrån jag kan växa, t.ex. bostad eller tillhåll. Lätet är vilka kläder jag väljer, vilken musik som skrålar och delas, vilken klubb jag går till och hur jag har roligt med mina vänner.

Inför mig flashar bilder utav vad som en gång varit och fortfarande ibland som känns som att det är. Ställen där jag kunnat växa och låtits bli någon. Personer som givit guldkant i min vardag. Stunder då jag älskat. Namn som alltid kommer finnas.

Vart mår jag bäst? Vilka kommer vandra med mig livet ut? Vilka öppnar dörrarna till mina drömmar? Vilka är mina drömmar? Vem kan jag dela min dröm med... Frågorna blir fler.

Svidande hemlängtan

Nyss fick jag veta att mina vänner hemma i Karlstad blivit mordhotade. Mordhotade för att de öppet är just de som dem är, sig själva. De arrangerar Pride i Värmland i Juli och någon där ute i de Värmländska skogarna blev så rädd att den personen skulle leta upp ett telefonnummer och sedan ringa till min vän enbart för att få någon annan skrämd. Hotad till livet.

Är det så livsviktigt att trycka ner någon bara för att den personen råkar vara homosexuell, bisexuell eller transperson? Vad är det som är så farligt? Vad är det som är så fel? Jag tycker att man har all rätt att vara den man är och visa det öppet! Det ska fan mig vara en världslig, vardaglig, allomfattande, mänsklig rättighet!

Jag ska göra allt jag kan för att åka dit och stödja dem just då paraden går av stapeln. Just nu enligt mina planer så är det mitt i min semester, men fuck den! Inget är viktigare än mina vänner! Och då ska jag vara mer regnbågig än någonsin!

Jag hoppas ni där bortapå andra sidan gränsen förstår att den brinner en glöd inom mig just nu som är beredd att hjälpa er på alla sätt som jag någonsin kan! Ni är bäst och jag är stolt över er! Ni behövs!

Då nuet vart långt

Jag har hunnit med så mycket idag. Jobbat. Åkt in till Oslo med Madde. Shoppat. Handlat mat. Städat. Lagat mango, ananas och rabarberpaj. Sett på film med vänner. Druckit varm choklad. Haft djupa diskussioner om Afrikas roll i världsekonomin och flygtransport.

Allt på en dag. Jag är riktigt imponerad av mig själv. Nu måste jag sova innan nästa dag börjar eftersom jag har lärt mig att tid är inte något som låter morgonen dröja bara för att man inte har lagt sig.

Men att hinna med så mycket och att dessutom hinna med att uppleva ett stillastående romantiskt ögonblick (i filmen) är otroligt! Tänk vad tid kan ge! Tänk vad tid kan kännas! Wow!

Vänligt vågade vänner

Igår tog min väninna tillfället i akt och berättade en erotitisk novell för mig genom telefon när hon satt på trikken på väg hem från jobbet. Det var en mycket detaljerad och vågad bögkärlek som hon beskrev för mig och alla som tjuvlyssnade.

Hon är fantastiskt underbar!

Bortappad vän finnes

En hel dag har tickat förbi och många leenden har seglat förbi, men även en och en annan näve i som blev bryskt bankad i bordet har jag sett. Efter allt det som den här dagen har bjudit på så är jag så fasanfullt trött och ner damp jag utmattad och utan det minsta gnutta lycka på Lost & Found för att leta efter min mobil.

Ett olyckligt letande efter min mobil blev till en upppiggande upptäckt av ny underbar människa, Louise (tusen ursäkter om det är felstavat). Hon blev en fantastisk avslutning på min dag.

Tusen tack för ditt varma leende och dina flitiga öron, Louise. Jag hoppas att den vännen som glömde dig på flyget snart kommer och hämtar upp dig, jag kan tänka mig att det kan vara svårt att hitta en försäkring som kan kompensera förlusten av dig.

TV-spel och transproblematik

Nu när jag sitter i Norge, smått isolerad bortanför landningsbanan och väntar på att nattens mörka timmar ska bädda ner mig för att åter se en vacker arbetsdag, så bidar jag min tid så gott det går med vad jag tänkas kan. Jag spelar med andra ord rätt så mycket gamla rpg-spel (role playing game) från japan till min kära favorit konsol SNES alias Supernintendo. Jag fängslas av dessa storslagna eposer och fantastiska scener utav känslor, händelser och rädda-världen-action som kan försätta mig i njutningsfull trans i timmar och låter mig skapa små oförglömliga minnen i min lilla ensamhet. Det som mest fascinerar mig är att bland många fantasilösa, ooriginella, likartade och massproducerade spel så finns det undantag som sjunger till mitt stackars, svaga hjärta och får mig att le när jag ser karaktärerna får personlighetsdrag och verklighetsanknytning. Oftast händer detta genom att ta en liten paus i rädda-världen-actionen...

Låt mig presentera Final Fantasy V och karaktärerna: Butz, den blåklädda vandraren och spelets huvudperson. Lenna, princessa i kungariket Tycoon. Galuf, en gammal man som tappat minnet men egentligen är en legendarisk krigare och kung från en annan dimension. Faris, en fruktad piratkapten som nyss förlorat sitt skepp. Denna fantastiska lilla historia utspelar sig på en båtkyrkogård där de simmat mellan de gamla skeppen och äntligen hittat ett kryp-in där de kan vila.


Genomblöta kommer de in i ett av de övergivna skeppen och finner en säker plats att vila på.


Den sköna prinsessan är pryd och håller ständigt på etiketten och går undan för att torka sina kläder.


Männen beslutar att kläderna ska av.


Men Faris tvekar...


Butz och Galuf försöker övertyga Faris.


Grabbarna kan ju inte låta Faris bli sjuk! Kläderna ska av och där med basta om det så ska ske med skojsamt våld, men Faris säger ifrån.


De får en liten chock (Galufs och Butzs ansiktsuttryck uttrycker det väl).


Med all stoj och stim så blir Lenna orolig och kommer ut för att prata med grabbarna.


Galuf verkar inte kunna sätta ord på vad han känner.


Skandal! Herre min Jesus! Faris den fruktade piratkaptenen är en... flicka. (Undrar hur de märkte det?)


Faris blir defensiv.


Det här verkar vara ett mysterium som prinsessan och grabbarna inte verkar kunna förstå.


Faris blir tungsint, tittar in i flammorna och börjar berätta sin historia...


...tills Butz käckt fyller ut resten. Han verkar förstå.


Faris forsätter berätta klart.


Efter det kommer Galuf, den gamla mannen med minnesförlust, och släpper en liten gubbsjuk kommentar.


Då träder radikalfeminsten inne i Faris fram med suffragett-anda.


Den här kommentaren från Butz vet jag inte hur jag ska tolka. Ett respektfullt medhållande eller en sarkastisk kommentar för att bryta den följande tystnaden?


Faris kommer med initiativ när resten av hjältarna verkar tomma på handlingskraft efter samtalsämnet.


Faris hoppar i säng medan de andra sitter kvar runt brasan... tyst tittandes på varandra.


Sedan hoppar de i säng allesammans.


Redo, pepp och pigg hoppar Faris ur sängen och väcker de andra.


Dock så verkar Galuf vara en svårväckt och morgontrött sömntuta som lockar fram Faris stränga sida.


Obekväm i situationen viskar Galuf en kommentar till Butz...


...som svarar som en hjälte bör svara (enligt transfeministisk heroism).


Varav Lenna håller med och de fyra beger sig ut på äventyr bland vraken som ligger och guppar på de slöa saltvattenvågorna.

Sådana här underbara guldkorn kan man hitta om man har huvudet med sig när man sjunker in i den stora, fantastiska tv-spelsvärlden.

En god väns ord

"En främling är bara en vän som du inte lärt känna än."

- Ellen Höber

En god väns ord

"Det är ingen idé med att tycka om en persons goda sidor om man inte säger någonting till dem."

- Fredrik

Vad som kommer sen

Jag sitter här ensam i huset med min stickade ylletröja våt och glittrande av tårar. Tystnaden från allt runtomkring verkar varm och mörk, precis så som jag gillar att världen runt mig känns, men tankarna vandrar från minne till tanke och från tanke till minne. Det finns en fråga allting kretsar runt och den gör så att mina hjärtslag slår lite tyngre och lite tröttare.

Om jag dör. Hur kommer folk minnas mig? Vem kommer att sörja och vem kommer att glömma?

Jag finner tanken på att alla kommer sörja mig som en aningens egenkär tanke. Varför känns det bäst om folk gråter på min begravning och varför är tanken på ett brinnande ljus i kyrkogårdens fridfulla natt som något önskvärt? För länge sen tänkte jag hur ett avsked bäst skulle kunna gå till. Då grät jag floder. I efterhand insåg jag att alla mina avsked till nära och kära bara resulterade i att jag såg ut som ett helgon. Allt jag gjorde fick dem att älska mig lite till, på ett väldigt fint sätt. När jag insåg detta väcktes en helt ny tanke hos mig och jag var rädd för att detta var den största av all fåfänga.

Varför vill jag så gärna bli älskad? Är det inte jobbigare att förlora någon som man älskar?

Då förändrades alla mina planer. Allt jag planerade att göra och alla avsked som skulle bli sagda fick sluta i att någon aldrig skulle sakna mig och att då jag försvann skulle ingen bli sårad. Min begravning ändrades från vackra sånger med gripande pianosolon och hjärtslitande fiolackompanjemang till tal efter tal med förolämpningar och elakt skvaller. Ingen skulle bli sårad för livet, bara få sig en liten knuff bort.

Nu sitter jag återigen och tänker på döden, som om den väntade mig imorgon. Jag tänker på det igen för att jag nyss såg en film om en döende mor som tävlade mot den nya, unga, blonda styvmodern om sina barns kärlek. En kamp om att bli älskad och vilja det bästa möjliga för dem man älskar. Tårarna ligger nu och glänser likt den första frosten under min haka.

Filmen har återigen fått mig att tänka och jag tror den har fått mig att tänka om. Nyss pushade jag ifrån alla som kan tänkas såras med anledning av mig, även fast jag hela mitt hjärta viskade en önskan att igen få träffa dem. Nu frågar jag mig om vem som blir lyckligare när de inte får tillåtelse att komma nära mig.

Jag ser ner på mig själv, för denna fåfänga som jag ser i både när jag försöker helgonförklara mig själv och när jag planerar mitt martyrskap för de som betyder någonting för mig. Det finns ingenting annat i världen jag vill än att bli lycklig i någons armar och älskad av nära och kära, men när man själv har ett sår som svider så finns vetskapen att någon kan få ett sår av mig.

När man ställer "att älska" mot "att vara rädd" så vinner ena sidan lätt över den andra, men när det inte längre är ord utan verklighet så verkar hjärtat ha svårt att välja. Fortfarande ligger tystnaden i rummet mörk och varm, precis så där så att tankarna hellre vilar och är dunkla än att de är rakt rationella och klarskådande i kunskap. Känslorna knådar mitt bröst och jag våndas över att allt som jag tänker på inte kan komma ut i ord och snart borde jag lägga mig. Jag hoppas att tankarna får tänkas klart en annan dag.

Till dig som jag tänker på just nu. Jag är ledsen att jag pushat iväg dig. Det är för att jag är rädd och att jag älskar dig. Du vet nog vem du är och jag hoppas att du förstår.

LN ä tebax

Nu sitter Ellen inne på min toa igen och ordnar sig fint för natten i godan ro medans jag sitter framför datorn i min svagt upplysta lägenhet. Vissa vänner verkar man aldrig bli av med och samtliga vänner verkar man aldrig vilja bli av med, en synnerlig god kombination skulle jag ödmjukt vilja påstå. Ellen är en sådan vän och det gör mig väldans glad.

Mail på posten

Idag läste jag ett mail från en undebar person som jag ganska mycket ser som min mentor. Hon skrev att hon hade läst min blogg och tyckte om den. Då begavs sig mungiporna till mitt leendes perferi. Det fanns en fin beskrivning om vad hon tänkte om den också och den träffade mig verkligen rätt, för skrivarkölden som satt i fingrarna for iväg som om det vore en frisk höstvind som blåste iväg en fint ihopkrattad hög med löv.

Tack kära vän!

Stjärnor från fjärde dimensionen

Just nu sitter jag på en madrass i mitt lilla rum nere i Göteborg och försöker med hela min kraft att inte tänka på vare sig tid, rum eller mening. Jag flyr varenda lilla glimt av verkligen. Det finns ingen studieskuld, ingen att-göra-lista, ingen värk i ryggen, det finns inga klibbiga svettningar och framförallt så finns ingen framtid som kräver mitt deltagande.

Jag är helt kapabel att klara av mitt eget liv. Jag har förmodligen kraft och ork att leva två liv till och med, men något saknas. Vad, vem, hur eller varför har jag ingen om... men de frågorna behöver, just nu, inget svar. Frågorna är som bleka moln i horizonten på en månskensklar natt där varje stjärna flackar och lyser på den evigt mörka himlen. Jag simmar lugnt i melankolins harmoniska hav, min rygg har vänt sig mot tyngdens eviga hemvist och jag ligger i vattnet som mjukt låter mig flyta. Min hud kan knappt skilja nattluftens stilla vind från vattnet som sakta strömmar längs min kind och smeker ljuvt min svank. Allting är perfekt precis som det var då...

Jo, för det är precis som jag känner, eller rättare sagt kände. För månen, stjärnorna och mörkret emellan bjuder mig på vackra skådespel från mitt liv som passerat. Minnen, drömmar och små speciella stunder vilar nu i mina ögon och fyller min andedräkt. Jag ler för mig själv och tänker "då var jag hel".

Flera av stjärnorna är som små bokmärken i min historia då någon speciell fanns i mitt liv. Någon som är en ovärderlig vän, någon som räddade dagen, någon som kastade sanningen upp i ansiktet på mig eller någon som jag älskade...

Nu är mitt brösthår alldeles glittrigt av tårar och jag slits i mellan minnen, kärlek och sorg, att bli hittad och att bli lämnad, men tragiskt nog så stagnerar alla mina djupa känslor för att av min rumpa har börjat få träsmak. Träsmak, hunger eller solbränna kan aldrig mäta sig med känslorna som spelar under ytan på mitt känslohav, men dock så är det just nu de enda känslorna som hör till nuet... Varför måste nuet och verkligenheten vara det som dominera hela tiden? Varför kan jag inte leva i min egna lilla värld. Den värld som var min verklighet när jag var tolv. Den värld som var min verklighet därinne i garderoben. Den värld som var min verklighet och fick mig att tro på kärlek, godhet och hopp.

Jag önskar jag kunde möta mig själv och gilla det jag ser. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och möta mig som ung och inte falla i gråt...

Upp och ner! Hit och dit!

...Gör att Jorden snurrar runt...

Så sjunger Merlin när han simmar runt i vallgraven och jag håller med. Just nu känner jag mig så orkeslös som om något väldigt stal all kraft från mig. Kanske har all min ork gått åt till att snurra på Jorden.

"Upp och ner!" Mitt liv var solsken bara några timmar sedan och min tillvaro var ljuvlig och trygg så som ett foster trivs i en livmoder. Men nu har jag åkt kana raka vägen ut och *SNAP* så är navelsträngen avklippt.

"Hit och dit!" Ansvar här, ansvar där. Intresse här, intresse där. Tid... ingenstans. Det låter tungt, men det är det inte. Det är faktiskt väldigt upplyftande med saker att göra, dock är det inte lika upplyftande att ha en liten svacka på sidan av. Svackan i sig är ett direkt resultat utav ett litet klavertramp av mig. Klavertrampet var inte gjort av lättja, girighet, avund, frosseri, högmod, vrede eller vällust... utan att rädsla för mina kära och rädslan för att bli missförstådd bland mina vänner, alltså för kärlek och önskad vänskap.

Men allt kanske kommer att bli bättre... hoppas jag.

Makt vs Makt - a battle within

Jag sitter just nu i det för mig storslagna universitetsbiblioteket i Karlstad och ska egentligen skriva tre uppsatser, men det är som vanligt. Mina tankar tar mig iväg till otroliga världar där magi och fantasi blir till verklighet, där vackert och fult ristar stora revor i min själ och mitt sanna jag blir krönt med frihetens väldiga vingar. Jag njuter i tanken och våndas i verkligheten då min oskrivna läxa tynger mitt samvete. Det är två saker som kräver min uppmärksamhet som endast räcker till en av dem.

Har jag makt nog över uppmärksamheten att fängsla den vid plugget eller är jag maktlös inför min inre längtans fantasier? Vad är makt i en sådan fråga? Vad är det egentligen för strid? Önskan vs medvetenhet? Makt vs makt?

Makt? Är det något man tar eller man ger? Igår ställdes frågan på sin rand när jag var i ”lokalen” och det var dags att plocka ihop, diska och stänga igen. Jag var glad att jag inte hade något ansvar att ta hand om någonting (för en gångs skull), men hen som skulle diska hade en hemlig allierad, nämligen den söta killen som hade snott alla ögons dyrkan under kvällen. Han kom fram till mig med en ansiktsuttryck utav det största lidande, ett kroppsspråk som utstrålade sanningsenlig och naiv oskuld och förtäljde om outtalade löften. Han hade de största vackraste hundögonen jag någonsin sett med vidgade pupiller som en passionerad, ung älskares trollbundna blick och han sade ”Snälla, kan inte du diska? Snälla?”. En stark storm blåste genom mitt huvud och alla tankar böjde sig som som grässtrån i en bris. Mina tankar kämpade med all kraft de kunde uppmana för att inte fara iväg med vinden och försvinna bortanför medvetandets yttre gränser. Ögonblicket ville jag spara i all evighet för någonting inom mig sken som solen och dramat låg i luften, tjockt som smör. Så tjockt att du kunde dra fingrarna genom den och känna hur fingrarna blev feta. Jag hade blivit berövad min makt. Han hade tagit makten över mig... eller hade jag givit honom makten?

Hade jag givit honom hans sexuella makt? Kunde jag åsidosätta alla grödor mina drömmar hade sått? Alla mina tankar hade inte flytt som löv för vinden och de som var kvar blåste nu alarm i sina horn och attackerade med verklighetens hjärtskärande sablar. Stridsropen i de rationalistiska horderna och slagorden ekade smärtsamt inne i mitt kranium. ”It ain't gonna happening!” ”Hallå, vakna ur drömmen!” ”Om du låter honom ta makten över dig nu så får de det jäkla svårt att ta tillbaka den!” ”Du tjänar ingenting på att säga ja, och han kan få lära sig att få ett nej”...

Bittert medveten av alla rationella argument som slog sina smärtsamma vapen mot min irrationella, känslosamma ådra så insåg jag att det rationella inom mig hade rätt. Förtvivlat stammade jag ett svagt ”nej” som blev så svagt att inte ens mina läppar trodde på det, men det ”nejet” blev mitt svar och beslut. Jag förklarade min helt underlägsna position och hans försök till maktutövande. Det gjorde olidligt ont, men om jag inte gjorde det skulle nästa vädjande begäran från honom få mig att falla och faktiskt ta hand om disken.

Men hade jag rätt att lägga ansvaret på honom? För det var ju det jag gjorde. Jag hade lagt skulden för mina inre kamper och våndor på hans enkla fråga. Jag tog makten och lade skulden på honom... Bara för att ingen av oss ville ta hand om disken...

Tågmardröm

Jag sitter nu framför datorn och tänker skriva om något som hände på tåget ikväll. Det känns ganska tungt att berätta om det och om sanningen ska fram så vill jag helst glömma alltsammans, bara gå och lägga mig och inte komma ihåg någoting imorgon. Men jag känner en klump i bröstet fortfarande och jag vill verkligen att någon där ute ska få reda på det här. Någon som tar mig på allvar.

Klockan 19:15 åkte tåget ut från Stockholms centralstation och påbörjade färden hem till Karlstad. Tåget var överfullt och det buffades hit och dit. Många kom i kläm, hårt tryckta mot ryggstöden som kantade mittgången, men ingen verkade se att det hände. Det viktigaste verkade vara att hitta sin plats och återerövra den från någon som redan hade satt sig där. Att det fanns barn, väskor och ömtåliga människor någonstans längs vägen, eller i vägen, verkade ingen av dem förstå eller så brydde dem sig inte. Kortsagt så var det kaos och mitt i kaoset härskade egoismen, äganderätten och självömkandet.

Min räddning blev en fransyska som hamnade bredvid mig. Hon väckte liv i min gamla knorriga högstadie franska och vi pratade länge... utan att förstå varandra. Jag förstod en del men långt ifrån allt, men det var så skönt att bara komma ifrån allt det som hände runtomkring och ha kul med någon. I Flen steg hon av och jag hamnade sittandes i mittgången bredvid en klarröd brandsläckare som blev mitt trogna stöd när tåget krängde till då och då. Jag tog genast upp mitt block och fortsatte skriva mitt brev som jag skulle skicka till en vän.

När jag hamnade där på golvet med näsan djupt ner i blocket tittar jag upp och får se att lite längre bort lutar sig en kille på ca 16-17 år ut från sin sittplats och tittar på mig. Han bara tittar på mig och säger ingenting, i ansiktet har han inte heller något självklart uttryck. Jag tänkte: Det är alltid trevligare att mötas av ett leende. Jag skulle vilja att han log istället. Han kanske ler om jag ler. Så jag log. Reaktionen tillbaka blir: "Vad fan glor du på?!" Då tittar jag ner i mitt block istället. Jag blev smått arg för att han inte förstod. Han behövde ju inte vara oförskämd. Då bestämde jag mig att inte titta dit igen, jag menar ju, det verkade ju inte som om det skulle bli trevligare av det. Jag fortsatte skriva mitt brev, men det dröjde inte länge förräns jag såg i längst bort i utkanten av mitt synfält att det hände något där borta där killen satt. Jag kunde inte koncentrera mig längre. Jag tittade fortfarande rakt ner i blocket men allt mitt fokus dras till det gänget killar som nu lutade sig, ställde sig upp och smygtittade bakom ryggstödskanten för att stirra på mig. Jag kände mig inte längre glad som jag hade gjort med fransyskan, inte heller skrivsugen fast det kröp någonting i mig, men jag visste inte var det var. Snart började det viskas kors och tvärs över mittgången och efter högljuda, väsande viskningar följde höga skratt. Jag kände igen dem skratten. Det var hånskratt. Jag kastade några blickar bort mot dem. De tittade på mig öppet och mötte hånleende min blick och ibland odiskret flackade de iväg med blicken som folk gör när de inte vill bli påkomna med att ha tittat direkt på någon, fast de verkade ha grymt kul över att bli påkomna. Nu dunkade hjärtat i mitt bröst och jag kände att jag blev varm runt halsen och upp mot kinderna, men jag var inte generad. Jag mådde fruktansvärt illa, men jag vet inte vad det var för illamående. Det fanns en tyngd över mitt bröst och de hårda hjärtslagen skickade ut små men starka vågor av smärta och illamående. Mina händer började skaka så det var helt hopplöst att ens försöka fortsätta skriva. Jag var arg. Varför gjorde de så här? Även om jag nu koncentrerade mig att inte se berörd ut och endast titta ner i blocket så visste jag hela tiden att de stirrade på mig. Jag kunde känna det. Jag tänkte: Jag har rätt att sitta här. Jag har rätt att inte bli kränkt. Jag har rätt och de gör fel! Jag tänker fan inte böja mig för deras förtyck. Så satt kvar och envist lade min koncentration på att inte bry mig.

En stund gick, men hela den stunden stod deras blickar som spön i mig och skrattsalvorna kom tätare. Jag blev så arg. Jag kokade men ansträngde mig att inte visa den minsta lilla ledtråd till att deras försök hade nått in. Jag ville säga ifrån, men jag kom direkt på mig och jag inte kunde. Ett senario spelade upp sig i mitt huvud: att jag stod där mitt i tåget och med det myndigaste tonen jag hade bad dem att sluta... det enda svar jag fick var sådana väldiga hånskratt att salivet flög mellan de förlämpande ihophållna läpparna och de vek sig dubbelt i gapskratt. Jag gillade inte vad mitt inre öga visade mig. Jag hatade det. Jag hade sett det så många gånger, då "tönten" i skolan hade gått fram till sina mobbare och hade sagt till dem att sluta. Det fungerade aldrig. Det hade bara blivit värre och vissa gånger hade en av töntarna blivit så ursinnig att han slog till en av sina mobbare, men inte heller det gick. Mobbarna har makten och om en av dem blir slagen så antingen slår så hårt tillbaka att "tönten" ger upp eller så idiotförklaras "tönten" för att ha använt våld. De behåller makten och övergreppet oavsett. Jag kände mig maktlös och nu var jag faktiskt rädd.

Varför har jag inte gått härifrån? slog det mig. Men svaret visste jag redan. Jag hade rätt att sitta här. Jag hade rätt att inte bli kränkt. Jag hade rätt och de gjorde fel! Jag tänkte fan inte böja mig för deras förtyck! Nu kokade ilskan i mig igen. Det kändes som om något ville komma ut ur min bröstkorg, mina skulderblad krampade, jag frös, jag var alldeles för varm, mitt ansikte täcktes av en molande värk och min andning kom nu stötvis i små, snabba, korta, grunda, hårda slag. Jag kämpade inombords med illamående, smärta, värk, värme och kyla men framför allt annat var det ilska och rädsla. Utan att jag ville det så tittade jag upp och mötte en rätt ung kille med vita tröja där borta i gänget. Han fladdrade med ögonfransarna åt mig och viftade nätt med fingrarna åt mig, log och pussade i luften. Skrattsalvorna forsade fram efter det. Jag tittade ner rejält förbannad och pekade fuck-you tillbaka utan att titta upp. Varav han ropar så att det hörs i hela vagnen: "Han facka! Han facka! Han facka!" Jag hade då en stor, växande klump i halsen. Jag hatade det! Jag hatade mig själv för att jag inte gjorde något mer. Förlusten rann sakta över mig. Jag var så nära gråt nu att hela huvudet kändes som om det hade börjat räkna ned till att floden skulle tränga fram. Jag flammade upp i ett inre vredeutbrott! Tårarna fick inte komma! De fick de bara inte, då skulle de vinna. Jag slutade andas i en kraftansträning för att inte låta tårarna komma fram. Jag tittade bort från allt för att kunna koncentrera mig och bort bland tågstolarna vandrade min blick sakta för att hitta något som kunde hjälpa mig att tänka på annat. Där! Där satt en person och såg på mig. Han mötte min blick och sedan tittade snabbt bort. Direkt så tänkte jag: Han ser att jag blir mobbad!

Killgänget hade börjat vinka stort, tydligt och ihärdigt så att jag verkligen inte skulle kunna missa det och när dem märkte att jag hade funnit en trygg punkt att titta på ut genom fönstrena så började de vissla och "hoa" efter mig. Jag hade kvar min stenfasad, jag visade inget! Allt kokade inom mig. Allt var nu så uppenbart. Detta var mobbing. Men på toppen av hela det här isberget växte en ny idé. Vad hände hänt med alla andra i tågvagnen? Alla satt kvar, men ingen rörde så lite som ett finger. De flesta måste ju ha uppfattat något och alla kunde ju för fan missa att någon hade börjat vissla, "hoa" och hoppa upp och ner vinkandes. Dessutom var allt så uppenbart att allt var till för att såras att rent ut sagt mobbas. Varför gjorde ingen något? Hur kunde de tillåta det här? De ignorerade killgänget totalt som om de inte fanns, men värst av allt så ignorerade dem mig. Jag var maktlös inför killgänget. Det visste jag. Det visste med största sannolikhet dem också. Den enda som kunde göra någonting är någon annan än jag.

Jag kunde inte tåla mer. Jag reste mig upp och satte mig bara en meter bort på sidan om mitt gången så att jag inte längre var mitt i gången och framförallt utanför deras synfält. Där satt en tjej med axellångt svart hår och hon såg väldigt trevlig ut. Jag sade "Hej" och kände att det här skulle kunna vara en bra chans för att koppla bort. Jag skakade fortfarande och sade det till henne. Det kändes som om det inte kunde döljas, hon satt nämligen och tittade på mina händer som darrade som asplöv. Det blev lite tyst mellan oss, men den tystnaden var så mycket bättre än något annat just nu. Då kom killen i den vita tröjan och gick förbi och precis framför mig hostade han "bög" tillräckligt högt så att jag inte skulle kunna undgå att höra det. Då kände jag mig säkrare. Han flydde iväg längs gången som fortsatte från den krök vi satt i och bort längs den stora glasinhängda delen av tågvagnen vi satt bredvid. Han kom hastigt tillbaka och upprepade samma hostning igen. Det fanns inget i världen som han hade att göra i den delen av tåget. Han var inte intresserad att gå till andra vagnändens toalett och inte skulle han hämta någonting. Han gick en runda för att hosta "bög" framför mig. Jag motstod en väldig våg att ta i allt jag hade och trycka in honom i mot vägen och vålla honom enorm smärta. Det gjorde ont i mig att stå emot, men jag visste att det inte skulle värt det. Våld löser så sällan problem. Jag skulle säkert väldigt plötsligt få ett flertal problem till. Jag log lite mot tjejen som satt bredvid och såg in i hennes ögon. Hon var inte glad. Jag frågade henne lugnt: "Du vet vad som pågår, va? Du ser vad de håller på med?" Hon svarade: "Ja, det gör jag." Henne tonläge sade allt. Där fanns medömkan och erkännande. Hon hade sett det! Hon hade uppfattat det! Det kändes som om någon sade: "Du finns och jag ser dig." Då bromsade tåget och hon reste sig upp och gick för att kliva av tåget. Hon var borta.

I Hallsberg hade tjejen med det svarta håret gått av men kvar satt jag och visste att hon hade förstått och dessutom hade hon inte suttit på första parkett precis. Det fanns många som hade mycket närmare platser. Jag tittade bort mot killarna och de hade inte slutat de var mitt i en skrattsalva och huvuden stack upp högt över stolsryggarna som med hånflin tittade på mig. En lugn våg av beslutsamhet sköljde över mig. Nu räckte det! Jag reste mig och ursäktade mig snällt när jag tog ner min stora ryggsäck som låg på hyllan över de sittplatserna där fransyskan och jag hade haft trevligt. Ryggsäcken lade jag lutad mot väggen en bit längre bort och gick mot killgänget. Tåget hade kommit upp i fart igen sedan Hallsberg och krängde lätt och mina spagettiben hade fått nervryck lite varstans. Jag gick mot killgänget men när jag kom fram så vände jag mig om och så att jag med ryggen åt killgänget blickade ut mot alla andra som satt i vagnen framför mig. Jag tog stöd och höjd rösten och sade med en ganska saklig och fortfarande artig ton: "Hallå! Hej! Skulle ni vara vänliga att lyssna på mig? Jag tror inte att någon av er är dum nog att ni inte förstår vad som har pågått här och vad som pågår. Någon blir kränkt och ni tittar bara på. Någon mobbas och den mobbade kan inte göra någonting. Det är bara ni som kan se till att det här får ett stopp, jag som mobbad kan inte. Ni har tillåtit de här killarna att kränka mig och nästan diskriminera mig framför ögonen på er och ni har inte gjort någonting. Det är inte okey." Jag vibrerade kontrollöst men jag stod rak i ryggen och det kändes som utan problem kunde verka myndig. Men mitt i inandningen till nästa mening så ropar en glad kvinna längre bak i vagen: "Du får komma hit och ha kul med oss!" Jag log och svarade: "Tack! Jag kommer!" och gick därifrån och med ryggsäcken tog jag plats på golvet inne i den inglasade tågvagnsdelen som den glada kvinnan satt i.

Hon blev min räddning! Viveka. Hon med sina något onyktra kompisar förvandlade resten av min resa till ett paradis med skratt och anekdoter. Precis som det borde vara. Precis som det borde ha blivit.

Nytt smeknamn...

Bambi... av någon anledning satte det sig i huvudet. Jag har ingen aning vart jag har fått det ifrån. Jag vet inte varför jag gillar't. Vem tusan har kallat mig Bambi? Någon måste det ju varit...

Till Nalle

Nalle Söderqvist gick bort i Måndags kväll. Han var vice ordförande i RFSL Ungdom Göteborg och var en av de mest engagerade och entusiastiska människorna i hela RFSL Ungdom.

RFSL Ungdom Karlstad har tagit det här hårt. Vi som kände Nalle är ledsna och upprörda. Det känns ibland inte verkligt för mig. Men en sak glädjer mig. Denna reaktion bland oss visar att vi i RFSL Ungdom har något som man förmodligen ofta inte ser. Vi har en vansinnigt stark sammanhållning. Vi känner varandra och bryr sig om varandra. Vi är snart tusen och kärnan av oss styrelser är otroligt thight. Jag tror att det inte finns i särskilt många andra organisationer.

Vi arbetar för kärlek, men i spåren av kärlek kan även sorg gro. Vi kommer minnas dig Nalle.

Ännu en sen natt på kontoret

Jag sitter här och chattar med en kåt bulgar, skriver min lilla tuta (någon sorts universitetsuppsats jag inte förstått det unika med än), tittar med tungt samvete på den tomma godispåsen, smygkikar med sorg på det tomma vattenglaset, möter min kollegas anklagande blick och suckar tungt för mig själv sittandes några centimeter ifrån en sexgudinnas gestalt som uppslukats av internet och bulgariska fantasier.

Min fantasi gick är lade sig ett bra tag sen nu. Men han var nog lite straight så jag nöjer mig med de få ord som fick mig avundsjuk på hans jävla katt.

I detta rum har de senaste timmarna tänjt på alla tänkbara oskrivna regler och tabuer. Jag nämner inte vilka och vad det berör... det är alldeles för tabu.

Jag har försökt intala mig ett bra tag nu att jag är trött men jag tror jag är för trött att förstå det. Min kära sexgudinna till bordsgranne förklarar sig sjuk utav trötthet. Jag tror på kåthet och internetproblem, men hon får definiera sin egen sjukdom. Vem är jag som tagit mig rätten att dömma eller till och med sätta en diagnos på någon? Jag får sätta mig ner och börja mitt queer-mantra igen för att kunna hoppa ur den lilla delen av min verklighet som lockar mig till definitioner.

Johnny Depp stirrar på mig ifrån en planch som jag längesen hängt upp, den stationära datorn väser avundsjukt åt min bärbara dator FLY, jag har insett att min mobil har problem att skicka mms till Bulgraien och jag känner riktigt ofräsch. Jag och mina bordskamrater, piprensar-genitalerierna och sexgudinnan, tycker att det nog dags för sista kicken i arbetet nu. Snart är mitt dokument klart!