Då hjärtat blev lugnt...

Under hela min jul har jag inte funnit någon ro. Varken min kropp eller mitt sinne kunde sluta vara som sovande lemmar, orkeslösa och kittlande av tusen konstiga nålar. Julafton och firandet med familjen blev precis så som det skulle bli, bra och kärleksfullt, men problemet med mig har inte varit utåt, det har varit inåt. Min familj älskar jag lika mycket oavsett hur trött, vresig eller disträ jag än kan bli, utan det är de stunderna då man har lite svårt att uppskatta sig själv jag tänker på. Av de två senaste åren som gott så har jag lärt mig om hur det är att dvala i mörker, avspänt och skönt där lyckans sken inte når. Ja, likt i en hängmatta har jag hängt över abyssen, glatt nynnande och rastlöst sovit, och jag har varit nöjd med det. Nu har jag märkt vad som skett de åren som smugit sig på och nu gillar jag inte längre det som jag gjorde. Mitt fumlande över ödets ruin har gett mig fina år men dock så tror jag att jag tappade något och självförakt fyllt dess kvarvarande tomrum.

Tänk att en liten sipp av gott, rött vin förlöste ett andetag likt slutet på min själs andhållning. Nu när jag sitter ensam i midnatttimmen med en glas rött i min hand och en bunke chokladpudding väntandes i kylskåpet så har jag äntligen börjat andats och tanken om vad som väntar skall blir mer klar. Kalla fötter eller inte, nu bär det iväg på min livs resa.

Om en månad drar jag till Kambodja. Där ska jag lära street kids engelska och arbeta med säkrare sex, men anledningen för att jag åker dit är för att vill se Kambodja med dess underbara folk. Jag tror att ju mer man lär sig om andra, desto mer vet man om sig själv. Samtidigt tror jag även att man enbart kan förstå omvärlden och andra genom att förstå själv. Denna resan är om mig. Jag ska hitta ljuset.

Ibland måste man bråka mot förnuft för att vinna. Jag åker halvvägs runt Jorden för att finna mig själv.

Nu tar jag mig ännu en sipp... Gudomligt vad gott det smakar. Nu är jag lugn. Nu har jag funnit ro. Nu har jag hopp.

Nu ska jag ska se en film.

Grym otro och glömd olycka

En sak är bra att veta om mig, att påstå att jag ljuger är för mig en av de grövsta förolämpningar som finns och det finns en grund till detta. I hela min ungdom har jag hört att mina kunskaper var smutsig fantasi och ren lögn, då jag påstått något som jag hört från en dokumentär, läst i en bok, hört från en vän eller rentutav bara visste. Om det var min fantastiska förmåga att hitta på slumpvis fakta och sedan blint tro på det eller om mina källor eller lyssnare som hade fel, det kunde jag inte bedöma då och idag så har jag nog ännu mindre möjlighet att varken bedöma eller se över den situationen som jag upplevde så långt tillbaka, men en sak är säker: jag satt i kläm och med mig satt skuld. Att inte bli trodd och bli dömd som lögnare är något som jag har burit inom mig och det har format en del av mig som jag är idag, kanske är det därför jag är lite för seriös emellanåt? Hursomhelst så är detta viktigt att veta för att förstå innebörden av det som jag nyss fått insikt om. För ungefär sex månader sedan skrev jag en inlägg i min dagbok, något som sker väldigt sällan, och bara en vecka sedan så läste jag det. Till min förundran så handlade det jag om känslor som jag helt hade glömt bort och till och med hade svårt att föreställa mig själv. Min nuvarande version av den tiden, ett halvår tillbaka, stämde inte överens med vad jag hade skrivit. Betyder detta att jag fabricerar min historia eller kanske skriver om den? Självklart får man alltid nya upplevelser, kunskaper och perspektiv som kan påverkar hur man ser sig själv och forna fakta om sitt liv, men kan det bli en sådan skillnad att historian skrivs om... eller kanske glöms? De romantiska dagarna jag hade när jag var femton, är de ett omskrivet minne? Blott en osanning som knappt liknar skuggan av det verkliga? Mina mörka nätter när jag var tolv, är de en önskan som aldrig skedde? En dagdröm så stark att de blev verklighet i retroperspektiv? Är mitt liv en lögn, vävd att likna sanningen... eller kommer jag till och med att glömma de år som passerat? Min ungdom för evigt förlorad eller tråkigt misstrodd som fiction. Att bli misstrodd av andra har alltid varit känsligt, men nu börjar jag misstro mig själv, och det känns mer jobbigt än något annat. Mitt i all fruktansvärd självskådning finns också en pöl av bitter ångest över frånvaron av dagböcker i mitt liv. En mindre lättsam kväll blev det minsann.

Tänka liv och leva tankar

På sistone har jag haft tusen bollar i luften. Stora, små, tunga och lätta. Fantastiska, sinnesgäckande och inspirerande projekt... på papper.

Mina idéer om vad som skulle vara kul att göra är fler än någonsin och ark efter ark hopar sig i hög i mitt rum med skisser, texter och mindmaps. Små och stora fragment av mina planer. Det är allt ifrån layouts och arkitektskisser på tågstationer till fullständiga planritningar av en modernisering av en traditionell norsk bod, teckningar på trädgårdsterasser i form av jättetrappsteg, story plots för animéserier och filmmanus, tyger som svämmar över i lådor som ska bli slipsar, kuddar, mobilfodral, väskor och halsdukar, garn som trasslat till sig, men är halvvägs till att bli en underbar halsduk. Ja, allt möjligt kan man hitta om man vänder lite på ting och tang här i mitt rum eller svansar efter där jag går. Tusen projekt och idéer som väntar på att bli gjorda, men mitt rummet hittade jag nyss det som beskriver min verklighet som bäst. En tom kalender.

En vacker asieninspirerad kalender, med fina ovita blad och ett finurligt magnetlås som ger den lilla bokliknande pappershäftet en modern touch men utan att störa den antika känslan, som av någon anledning jag tycker mig finna hos allt som är asieninspirerat. Fin, men tom. Precis som mitt liv just nu.

Jag verkar inte göra något mer än att tanka på att göra något.

Pinsam öppenhet

Så där, då hade man träffat en statsminister när man hade öppen gylf.

*Check!*

Jag erkänner ett problem

När man har något att göra kanske man tänker "det där ska jag göra". Om samma tanke om samma sak tänks nästa dag och senare nästa dag igen, då har det som skulle göras inte gjorts.

Underligt nog får jag väldigt många deja vu-upplevelser när jag tänker "det där borde jag göra". Varför de aldrig blir gjorda har jag ingen aning om. Det är för mig ett mysterium. Att förstå en så enkel sak som sina egna handlingar, vad man gör och inte gör, kan vara oförståligt svårt och att handskas med någon oförståligt svårt är inte något enkelt.

The war was forgotten

"What is war?" asked journalist the young boy while taking a sip of the hot black coffee. The café was filled with the lack of smell of newly baked bread and instead had a vague odour of tobacco smoke and by passing cars. They had met outside the royal air force recruiting facility and just of coincedence started to talk cause none of them knew what to do next. The journalist had been thrown out of the facility with the reason of not asking the right kind of questions, in other words, he did not ask the newly recruited how lucky, proud and important they felt now when they were going to the front somewhere far overseas. The young boy was one of those new recruits.

The young boy looked at the journalist, opened his mouth but out came no words. He knew how speak and he knew how to understand questions, but now no answer came to mind and even less to his tongue. The journalist leaned back, not anymore waiting for a reply, lit an cigarette and just nonchalant looked at some vehicles passing by bumping on the uneven cobble street. "Isn't war a way to win?" said the boy. Immediately he regreted his answer. Why did he say it as question? Did this dirty, costume suit dressed snob made him unsure of himself and why did he feel like he put himself into submersive role? A silent, hot anger shoke his inner torso and he looked down in shame. Calmly the journalist raised his eyebrows with a faint smile and said "Indeed, it is." and casually blew a small puff of smoke. "But what to win?". The boy looked up and met the journalist's eyes. "To win respect, to earn safety and retain our prosperity!" he said with a fierce determination. Suprised of his sudden uprisen attitude, the journalist met the young boy's blue eyes, burning but still pure white as shimmering pearl and clear blue like summer skies. The boy's newfound heavy breath and shallow pumping pulse made made him glow. As blown away like a disapearing puff of smoke, the journalist saw this, just seconds ago, harmless and slightly lost boy becoming an angelic being spiting flaming words as if they were lumps of litten tar. The journalist admired the boy's passion but not the depth of his belief, he was convinced that war made noone happy, nor respected, safe or prosperous, but on the contrairy sad, feared, exposed and poor. "Have you been given this respect, safety or prosperity as you so eagerly talks about?" the journalist said harshly and brought his cup close to his lips. The boy's eyes went from burning spears to melting ice, cool and calm like lost pearls. Once again the answers seemed to have escaped his thoughts. "It is for everyone, not just me." he tried. The journalist still kept the cup close to his lips and asked "Is it for the people overseas?".

Nothing around them was silent, the traffic, the slowly turning fan in the ceiling, the few other guests in the café and even the building seemed to make it self heard in a nonrecognisable way. They sat there, looking at each other and time was turning a very long minute. Would it help the people overseas to bring war to their lands? Could you steal yourself some happyiness? The questions made loops inside the young boy's mind without coming to ease and settle with an answer. Thoughts was twisting, turning and burning in his eyes. The journalist, still keeping the cup close, took a sip and let his lips rest on the porseline, like a gentle kiss longing for more coffee, and he said "What kind of respect is earned by spreading fear? What kind of safety is earned by taking away other's? What kind of prosperity is earned by making people poor?". The boy looked up into the journalist's eyes. "What kind of peace is earned by waging war?" was the journalist's final words and let the porseline rest onto his lips as silent seal. Searching for something he did not know what it was, the boy let his sight run over the journalist face and he stopped, staring at the cup resting upon his lips, as it was waiting to be sipped, waiting to be gone, waiting to be loved. "I don't want to go to war. I want to be gone." the boy said and a tear ran down his cheek.

Later on, the boy was gone.

När monstret blev jag

Jag har alltid undrat hur disk magiskt försvinner och sedan återfinns i diskmaskinen. Nu vet jag...

När Norge leker Newton

Trött, tröttare, jag... så var det nog idag och klockan var bara klockan fem på eftermiddag då regnmolnen fortfarande bråkade med solen om en plats i himmelen. Jag hade helt pladask kolat i fotöljen framför televisionen, när mina kära kombos bestämde sig att det inte riktigt var normalt att kola på dagtid. Så de väckte mig och tvingade mig ut på promenad. Och vilken promenad säger jag!

Vacker grå himmel, massor av hus, en inburad underbar kanin, blommande fruktträd och en fet ekorre som knaprade nötter på ett fågelbord. Allt var gott.

Men in mot slutet av min eskapad fångades några ögonblick av intressant häpnad. Jag beskådade de nygröna trädkronorna medans jag gick där på den lilla vägen i kröken bara några få tiotal meter kvar till min brevlåda då det plötsligt blev jobbigt att gå. Stegena blev fasligt tröga och tunga som attan och en sekund kändes det som om jag blev helt inbromsad. Något höll på att hända. Jag blev lugnt skräckslagsliknande förvånad, men det gick ganska fort över när jag insåg vad som hänt. Min omedelbara fatigue och nästintill stillståendehet var nämligen ett osett fartgupp som jag hade börjat traska över...

Kräfta inte våg

Jag har somnat i solen, halvnaken. Behövs det sägas mer?

Be & Svär

Att glömma sorger och besvär är något jag nog har blivit bra på och den lilla effekten i mitt liv har gjort att jag lugnt kunna tuffa på utan att bry mig vad som sker på sidan om min lilla livsstig, men dagar kommer då ibland som om från ingenstans då en tanken sakta rör vid min medvetenhet. Är jag ytlig? Varför känner jag inte mer?

Ingenting är som då. Då kände jag i överflöd och varje känsla, oavsett vems gav tårar, kampglöd eller skratt. Nu är en väns besvär inte längre unikt. En vädjan till hjälp från en vän i nöd blir till ett tomt eko inom mig. Jag vet förmodligen direkt vad jag ska göra och vad som göras borde. Att ta initiativ är något som sker utan förvarning, men att det sker utan att vara helhjärtat är min stora ifrågasättning.

Just nu vill jag likna det med att gå till kyrkan för att man alltid har gjort det eller att gå til kyrkan för att man nyss fått en uppenbarelse och blivit frälst. Jag känner mig som den som bara går för att man alltid går... Bryr sig för att man ska bry sig, fast utan att känna.

Idag gick jag till kyrkan som jag verkligen inte gjort på länge. Allt var som vanligt och visst trivs man i goda vänner och människors lag, men det hände något när jag skulle be. Ett gammalt sår brast upp och istället för att blodet åter rann så började det rinna var. Härskna tankar och slagna känslor fyllde mig. Vemod, ånger, saknad, vrede och besvikelse rann i in i mina sinnen. Jag blev chockad... att jag inte kunnat släppa honom än. Fan!

Varför?! Jag vrålar "VARFÖR?!" inombords. Plötsligt ser jag som om det vore glasklart: mitt liv är i kras och inget är som det ska vara. Tillbaka då jag var i de mörka trakterna och vandrade med min vardag så hittade jag en väg ur det mörka och så var jag på väg till någonstans mycket bättre, men att vägen ledde mig hit kunde jag aldrig ha förstått. Vägen jag valde var att glömma och sluta känna. Snart kunde jag glömma vem som helst, till och med de jag nyss mött. Men det att sluta känna blev förmodligen min förbannelse... numer är det sällan jag kan lyssna och bry mig.

Nu lägger jag skulden för alla mina dåliga val på denna enda händelse och person, men faktum är att jag har aldrig varit riktigt lycklig sedan han sade "nej". Inte lycklig så som han gjorde mig.

Just nu hatar jag mig själv för att igen blåsa upp detta emotionella stormväder. Någonting säger mig att jag överreagerar och är alldeles för irrationell, men just den tanken känns som en fiende just nu. Jag vill känna! Jag vill inte vara rationell! För om jag är det så kanske jag för evigt fängslar mig utan att leva som jag en gång önskade att jag levde. Någonstans därinne ligger en oförstålig tanke som är högst ovälkommen och den tanken säger mig att jag vet att det inte är hans fel, utan bara mitt. Mitt fel att jag aldrig kommer att kunna leva som jag en gång önskade att leva.

Empty internet

Nobody was online on my msn... it never ever happened before! Why?! I asked myself. It's only 11:35 in the evening.

...just in Houston, not in Scandinavia. Time thers's 6:35 in the morning.

Att passa på

En underbart vacker dag då solen sakta smeker varje kind som tar sitt steg utanför ytterdörren och den kalla vårvinden kastar omkring i krattans spår ute i trädgården, då är det ju alldeles operfekt att vara sjuk. Och när man är sjuk är det svårt att välja sina känslor. Som tur är är jag på väg att bli bättre så att jag snart slipper att längta efter andra känslor än de som jag vill ha.

Just idag har jag en liten oangenäm angelägenhet... vilket gör mig tragiskt dyster och alldeles otrevligt stressad, men eftersom min operfekta dag har givit mig insikten och känslan av att jag är sjuk så kan dessa två känslor inte till fullo kännas vid på grund av min sjukliga distans och upptagenhet av illamående och huvudvärk, vilket jag både är glad och ledsen för. Jag vill inte känna dem eftersom de inte är glada känslor, men om jag inte känner dem så kommer inte mitt initiativ kunna vakna upp och göra något åt det. Ack, ett magknipande dilemma som inte går att hämma.

Nu önskar jag råd. Kan jag inte bli lärd en ideal ideologi som löser mitt lösdrivande och skälper min sjukdom. Alla tänkbara tankesätt tackar jag för.

(Du som känner mig väldigt väl har väl redan listat ut vad mitt problem är... inte sant?)

Jobbskada

Jag tänkte säga:
"Jag har redan sparat den på min externa hårddisk"

Ur min munn kom istället orden:
"It's already documented in the PNR"

Linjärt felsteg

Jag är en filmälskare. Att kunna uppslukas av en film är en rent nöje och drömma bort som om varje sekund på skärmen vore mitt eget verkliga liv är njutning för min själ. En bra film kan vara en god grund att bygga sitt estetiska sinne utifrån, ha som en grogrund till etik och moral eller helt enkelt vara en stöttepelare under livets mörkaste stunder.

Visst är film en underbar sak som historien har givit oss, men alla filmer är inte av mig lika uppskattade. Vissa har inte en god sensmoral och andra har en estetik som gör mig spyfärdig. Ibland kan man stöta på en film gör att man somnar eller i värsta fall får en sprängande huvudvärk. Men när ödet slår snett så hittar man en som man faktiskt tycker om men är fullt av klichéer.

Låt mig förklara för er som inte känner till skillnaden av kliché och klyscha.

Kliché är när något högst osannolikt inträffar, något som verkligen bara kan hända i filmens värld.
Exempel: Eldlågor kan inte finnas i rymden eftersom det inte finns något syre men hur många gånger har man sett en rymdstation brinna i en film?

Klyscha är ett fenomen som jag bäst skulle beskriva som "så som det alltid sker". Något som du troligtvis kan hitta i många fler filmer, annars skulle det inte vara en klyscha.
Exempel: Hjälten får alltid sex på slutet, "Happy endings", skurken ska ödelägga världen, m.m..

Varför jag så gärna vill dela med mig av detta ämne är att jag sitter för tillfället och tittar på en mastodontfantasyfilm på nästan sju timmar som heter "The 10th kingdom" och ungefär fyra timmar in i filmen så förstörs den vackra illusionen av att den hemske The huntsman går förbi en telefonledning på jakten efter hjältarna i det magiskt MEDELTIDA kungadömmet!


Detta är en kliché... eftersom telefonledningar inte är något som i allmänhet inkluderas i en medeltid kontext.

Blushing cheeks

Ni vet ibland så råkar man göra oerhört pinsamma saker som förmodligen kommer spöka i bakhuvudet hela livet ut. Till allas tröst så kommer den stunden då man faller in i en dvalande och fridfull glömska då minnet inte längre är färskt och pinsamhetens pina sakta sinar, men det brukar finnas något som finns där ute i världen som kan brutalt liva upp pinsamhetens piskande pina och dess goda vänner de två röda kinderna. En påminnelse. En sådan fruktansvärd minnesnyckel kan t.ex. vara en person, en handling, ett ljud eller helt enkelt vilken liten sak som helst. För mig är ett American Expresskort en sådan sak...

Idag har jag återigen upplevt en underbar dag på utbildningscentret här i Horley strax utanför London där jag tar ännu ett steg upp i karriärstegen bland flygplansbolag och mitt i den underbara vårdagen som Londonhimlen hade att erbjuda så var det dags för en liten kafferast. När världen ler och himmelen är blå som nytvättade lakan så är det ju klart att man tar en nypa friskluft istället för att hänga över en unken kopp kaffe i ett instängt fikarum och ut bar det för att skutta lite på trottoarkanten. Samtalet tillsammans med den goda kurskamraten hoppar från ämne till ämne, skratt föder skratt och snart kan ingen av oss båda sluta le.

När jag mår som bäst så gror mitt självförtroende och den enormt stora reflekterande ytan med min spegelbild strax bredvid oss fick med stundens nyvunna glädje lite utav min uppmärksamhet. Jag tänkte för mig själv att jag inte alls var så ful som jag trodde i kostymbyxor och skjorta. Med ett stort leende undersökte jag varje vinkel jag kunde se migsjälv i, men den vinkel som fick mest uppmärksamhet var självklart den vinkel som jag fann mest kritisk, nämligen min bak. Så där står på trottoarkanten och putar rumpan i vidvinkel i denna nyfunna panoramaspegel... vilket självklart är ett fönster.

Med min otroliga otur så sitter det ju självklart folk därinne som får skåda mig när jag kritiskt betraktar min rumpa i deras fönster, pompöst putande och majestätiskt bred, påklätt moonande utanför American Exress's kontor i London...

Hårresande stillasittande

Jag har gjort det igen. Ett nytt värdigt försök att inskaffa oss ett nobelpris i dumhet.

Jag har idag gjort något jag längtat efter i dar, veckor och månader till att få göra och idag har jag äntligen fått "tummen ur". Jag har färgat håret! Men nu när jag sitter och tittar migsjälv i spegeln så märker jag en besynnerlig liten sak. Jag har nämligen överaskat mig själv med att färgat håret till den hårfärgen som jag redan hade... alltså ingen skillnad. Och så gick åtta pund upp i rök.

Banalt besvär

Tänk dig en dag när du har suttit i en bil hela natten, fått någon enstaka timme att sova på, nästan försov dig på morgonen, glömde att duscha, insåg att din enda varma jacka är i ett annat land, det snöar och din andedräkt verkar frysa strax innan den lämnar dina läppar, hann inte äta frukost och har en dålig hårdag. En sådan dag är en dag då du av någon anledning råkar gå in i allt för många saker och skorna fastnar i backen även om den inte finns någon mattkant just där du går... En sådan dag har jag haft idag.

Just denna dagen då inte något har fungerat som det ska så har jag på mitt arbete fått en vikarierande chef som ska vara det ett bra tag framöver. En vikarierande chef är inte någon som man vill komma i olag med, inte visa sig otillräcklig eller skämma ut sig för. Med min obefintliga tur var jag ju tvungen att göra något av dessa tre. På mitt jobb finns två ställen man kan vara på, nämligen i butiken och på lagret, och dessa två springer man mellan så fort en vara inte finns där den ska vara... d.v.s. ofta. Under dagens kaotiska oturmarsh så hade lagret blivit en fristad där man kunde andas mellan kundernas önskemål, spörsmål och klagomål, och just efter en kunds kungliga kungörande av krävande kunskapstörst, med andra ord en fråga om en vara eller inte vara på reparation, så kom jag invacklandes i 110km/h in på lagret och efter några meter slappnade jag av och vips så vibrerade skinkorna bekant. Jo, bakorkestern slog på stort och det var inte någon trevlig östanvind som fyllde seglena, en svår utmaning för vilket doftljus som helst. Det var inte planerat, eftersom jag var så trött att mina kroppsliga funktioner helt och hållet gick på autopilot med känslodämpande stötdämpare (förmodligen p.g.a. för att minska smärtan från alla sopkorgar som hade snubblat omkull). I lugn och ro suckade jag tröttsamt för min privata oläglighet och vände mig lugnt om för att dyka ut i kundhavet... och där strax innanför lagerdörren sitter min vikarierande chef med en laptop i sitt knä och låtsas som om han inte hade vittnat vad som just hade hänt. Paniken och pinsamheten slog mig i ansiktet som en frusen piska doppad i salt. Utan ord, röd som ett glas rött och med svansen så långt in mellan benen att Quasimodo skulle anses vara rakryggad gick jag ut i butiken igen.

Inte ett ord yttrades. Inte en blick kastades. Inte ett tecken blev tecknat. Bara stumt skrikande uppenbarhet och illa dolt kroppspråk förtäljde om att det som hade hänt inte var glömt. Jag önskar det ogjort för fy vad jag skämdes. Jag tror inte det går att beskriva ångesten... men den var högst otrevlig.

Motoriskt felsteg

Solen sken denna dag och världen var fantastiskt underbar med undantag för min kropp och dess tillstånd. Jag satt och myste i min fotölj med min dator i knät och ovanpå den en underbar tidning om tv-spel. Som de flesta erfarna tidningsläsare känner till så är det sedligt att vända blad när man läst klart de två sidorna uppslaget har att ge och i detta fall så var båda sidorna i uppslaget lästa och jag med gott humör och lugn stadig hand började vända blad... men ingenting hände. I början förstod jag inte vad som hände. Där satt jag ju och försökte vända blad, men inget nytt uppslag kom. Bladet verkade vägra att låta sig vändas. Jag blev lite purken och snart blev jag lite arg. Jag ville ju vända blad. Jag försökte om och om igen, men tidningen förblev densamma med samma uppslag.

Sedan fick jag mig en liten pinsam insikt. Jag satt och frenetiskt tryckte på högerpilen på min dators tagentbord i tron om att det skulle vända blad i min tidning.

TV-spel och transproblematik

Nu när jag sitter i Norge, smått isolerad bortanför landningsbanan och väntar på att nattens mörka timmar ska bädda ner mig för att åter se en vacker arbetsdag, så bidar jag min tid så gott det går med vad jag tänkas kan. Jag spelar med andra ord rätt så mycket gamla rpg-spel (role playing game) från japan till min kära favorit konsol SNES alias Supernintendo. Jag fängslas av dessa storslagna eposer och fantastiska scener utav känslor, händelser och rädda-världen-action som kan försätta mig i njutningsfull trans i timmar och låter mig skapa små oförglömliga minnen i min lilla ensamhet. Det som mest fascinerar mig är att bland många fantasilösa, ooriginella, likartade och massproducerade spel så finns det undantag som sjunger till mitt stackars, svaga hjärta och får mig att le när jag ser karaktärerna får personlighetsdrag och verklighetsanknytning. Oftast händer detta genom att ta en liten paus i rädda-världen-actionen...

Låt mig presentera Final Fantasy V och karaktärerna: Butz, den blåklädda vandraren och spelets huvudperson. Lenna, princessa i kungariket Tycoon. Galuf, en gammal man som tappat minnet men egentligen är en legendarisk krigare och kung från en annan dimension. Faris, en fruktad piratkapten som nyss förlorat sitt skepp. Denna fantastiska lilla historia utspelar sig på en båtkyrkogård där de simmat mellan de gamla skeppen och äntligen hittat ett kryp-in där de kan vila.


Genomblöta kommer de in i ett av de övergivna skeppen och finner en säker plats att vila på.


Den sköna prinsessan är pryd och håller ständigt på etiketten och går undan för att torka sina kläder.


Männen beslutar att kläderna ska av.


Men Faris tvekar...


Butz och Galuf försöker övertyga Faris.


Grabbarna kan ju inte låta Faris bli sjuk! Kläderna ska av och där med basta om det så ska ske med skojsamt våld, men Faris säger ifrån.


De får en liten chock (Galufs och Butzs ansiktsuttryck uttrycker det väl).


Med all stoj och stim så blir Lenna orolig och kommer ut för att prata med grabbarna.


Galuf verkar inte kunna sätta ord på vad han känner.


Skandal! Herre min Jesus! Faris den fruktade piratkaptenen är en... flicka. (Undrar hur de märkte det?)


Faris blir defensiv.


Det här verkar vara ett mysterium som prinsessan och grabbarna inte verkar kunna förstå.


Faris blir tungsint, tittar in i flammorna och börjar berätta sin historia...


...tills Butz käckt fyller ut resten. Han verkar förstå.


Faris forsätter berätta klart.


Efter det kommer Galuf, den gamla mannen med minnesförlust, och släpper en liten gubbsjuk kommentar.


Då träder radikalfeminsten inne i Faris fram med suffragett-anda.


Den här kommentaren från Butz vet jag inte hur jag ska tolka. Ett respektfullt medhållande eller en sarkastisk kommentar för att bryta den följande tystnaden?


Faris kommer med initiativ när resten av hjältarna verkar tomma på handlingskraft efter samtalsämnet.


Faris hoppar i säng medan de andra sitter kvar runt brasan... tyst tittandes på varandra.


Sedan hoppar de i säng allesammans.


Redo, pepp och pigg hoppar Faris ur sängen och väcker de andra.


Dock så verkar Galuf vara en svårväckt och morgontrött sömntuta som lockar fram Faris stränga sida.


Obekväm i situationen viskar Galuf en kommentar till Butz...


...som svarar som en hjälte bör svara (enligt transfeministisk heroism).


Varav Lenna håller med och de fyra beger sig ut på äventyr bland vraken som ligger och guppar på de slöa saltvattenvågorna.

Sådana här underbara guldkorn kan man hitta om man har huvudet med sig när man sjunker in i den stora, fantastiska tv-spelsvärlden.

Ett konstigt hälsande

Igår kom hade jag varit och köpt några syndigt goda kakor på Seven Eleven nere på hörnet vid Vasaplatsen. Lite generad utav de tankar om kakor som svindlade innanför pannbenet på mig, var jag nog inte tillräckligt uppmärksam på vad som hände framför ögonen på mig för då hoppar en underbart vacker människa framför nosen på mig och säger glatt "Hej!". Superchockad som jag var blinkade jag många gånger så som en chockad människa gör. Förmodligen såg jag lite konstig ut för just då visste jag varken upp eller ner. Människan som hade hoppat fram skrattade, log och sprang iväg med en vän ner för Aschebergsgatan. Kvar stod jag.

Något som fördjupade mitt förvirringsrus var att personen visste vem jag var. Hur skulle den annars kunna veta mitt namn? Skulle jag springa efter och fråga vem personen var? Jag hade ju ingen aning vem det var! Det kändes som om jag gick fram och baklänges samtidigt, fast jag stod nog still och sen blev det för sent att följa efter så då gick jag hem med mina kakor.

Men vem var denna underbart vackra, glada människa som kände mig?!