The war was forgotten

"What is war?" asked journalist the young boy while taking a sip of the hot black coffee. The café was filled with the lack of smell of newly baked bread and instead had a vague odour of tobacco smoke and by passing cars. They had met outside the royal air force recruiting facility and just of coincedence started to talk cause none of them knew what to do next. The journalist had been thrown out of the facility with the reason of not asking the right kind of questions, in other words, he did not ask the newly recruited how lucky, proud and important they felt now when they were going to the front somewhere far overseas. The young boy was one of those new recruits.

The young boy looked at the journalist, opened his mouth but out came no words. He knew how speak and he knew how to understand questions, but now no answer came to mind and even less to his tongue. The journalist leaned back, not anymore waiting for a reply, lit an cigarette and just nonchalant looked at some vehicles passing by bumping on the uneven cobble street. "Isn't war a way to win?" said the boy. Immediately he regreted his answer. Why did he say it as question? Did this dirty, costume suit dressed snob made him unsure of himself and why did he feel like he put himself into submersive role? A silent, hot anger shoke his inner torso and he looked down in shame. Calmly the journalist raised his eyebrows with a faint smile and said "Indeed, it is." and casually blew a small puff of smoke. "But what to win?". The boy looked up and met the journalist's eyes. "To win respect, to earn safety and retain our prosperity!" he said with a fierce determination. Suprised of his sudden uprisen attitude, the journalist met the young boy's blue eyes, burning but still pure white as shimmering pearl and clear blue like summer skies. The boy's newfound heavy breath and shallow pumping pulse made made him glow. As blown away like a disapearing puff of smoke, the journalist saw this, just seconds ago, harmless and slightly lost boy becoming an angelic being spiting flaming words as if they were lumps of litten tar. The journalist admired the boy's passion but not the depth of his belief, he was convinced that war made noone happy, nor respected, safe or prosperous, but on the contrairy sad, feared, exposed and poor. "Have you been given this respect, safety or prosperity as you so eagerly talks about?" the journalist said harshly and brought his cup close to his lips. The boy's eyes went from burning spears to melting ice, cool and calm like lost pearls. Once again the answers seemed to have escaped his thoughts. "It is for everyone, not just me." he tried. The journalist still kept the cup close to his lips and asked "Is it for the people overseas?".

Nothing around them was silent, the traffic, the slowly turning fan in the ceiling, the few other guests in the café and even the building seemed to make it self heard in a nonrecognisable way. They sat there, looking at each other and time was turning a very long minute. Would it help the people overseas to bring war to their lands? Could you steal yourself some happyiness? The questions made loops inside the young boy's mind without coming to ease and settle with an answer. Thoughts was twisting, turning and burning in his eyes. The journalist, still keeping the cup close, took a sip and let his lips rest on the porseline, like a gentle kiss longing for more coffee, and he said "What kind of respect is earned by spreading fear? What kind of safety is earned by taking away other's? What kind of prosperity is earned by making people poor?". The boy looked up into the journalist's eyes. "What kind of peace is earned by waging war?" was the journalist's final words and let the porseline rest onto his lips as silent seal. Searching for something he did not know what it was, the boy let his sight run over the journalist face and he stopped, staring at the cup resting upon his lips, as it was waiting to be sipped, waiting to be gone, waiting to be loved. "I don't want to go to war. I want to be gone." the boy said and a tear ran down his cheek.

Later on, the boy was gone.

Svidande hemlängtan

Nyss fick jag veta att mina vänner hemma i Karlstad blivit mordhotade. Mordhotade för att de öppet är just de som dem är, sig själva. De arrangerar Pride i Värmland i Juli och någon där ute i de Värmländska skogarna blev så rädd att den personen skulle leta upp ett telefonnummer och sedan ringa till min vän enbart för att få någon annan skrämd. Hotad till livet.

Är det så livsviktigt att trycka ner någon bara för att den personen råkar vara homosexuell, bisexuell eller transperson? Vad är det som är så farligt? Vad är det som är så fel? Jag tycker att man har all rätt att vara den man är och visa det öppet! Det ska fan mig vara en världslig, vardaglig, allomfattande, mänsklig rättighet!

Jag ska göra allt jag kan för att åka dit och stödja dem just då paraden går av stapeln. Just nu enligt mina planer så är det mitt i min semester, men fuck den! Inget är viktigare än mina vänner! Och då ska jag vara mer regnbågig än någonsin!

Jag hoppas ni där bortapå andra sidan gränsen förstår att den brinner en glöd inom mig just nu som är beredd att hjälpa er på alla sätt som jag någonsin kan! Ni är bäst och jag är stolt över er! Ni behövs!

När Norge leker Newton

Trött, tröttare, jag... så var det nog idag och klockan var bara klockan fem på eftermiddag då regnmolnen fortfarande bråkade med solen om en plats i himmelen. Jag hade helt pladask kolat i fotöljen framför televisionen, när mina kära kombos bestämde sig att det inte riktigt var normalt att kola på dagtid. Så de väckte mig och tvingade mig ut på promenad. Och vilken promenad säger jag!

Vacker grå himmel, massor av hus, en inburad underbar kanin, blommande fruktträd och en fet ekorre som knaprade nötter på ett fågelbord. Allt var gott.

Men in mot slutet av min eskapad fångades några ögonblick av intressant häpnad. Jag beskådade de nygröna trädkronorna medans jag gick där på den lilla vägen i kröken bara några få tiotal meter kvar till min brevlåda då det plötsligt blev jobbigt att gå. Stegena blev fasligt tröga och tunga som attan och en sekund kändes det som om jag blev helt inbromsad. Något höll på att hända. Jag blev lugnt skräckslagsliknande förvånad, men det gick ganska fort över när jag insåg vad som hänt. Min omedelbara fatigue och nästintill stillståendehet var nämligen ett osett fartgupp som jag hade börjat traska över...

Jag mår så illa

Det började en kväll... sent igårkväll efter en underbar dag med nya människor, vänner, bio och opera. Det känns inte som det hemskaste i världen utan det är mer eller mindre en demi-sjuk-känsla som sitter i hela kroppen. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det och det är nog just det som gör mig orolig.

Att inte kunna beskriva eller sätta ord på det ger mig en överväldigande känsla av vanmakt och osäkerhet. Att vara i gränslandet mellan frisk och sjuk... en grå ofullbordad värld som kallas Limbo. Man är inte mätt och inte hungrig, men heller inte nöjd. Man är inte trött, inte pigg och inte heller något som finns därimellan. Man är inte något och ändåså är man inte inget...

Utan att kunna så måste jag ändå beskriva min känsla men ord saknas och innebörden är obefintlig. Det bästa som jag kan åstadkomma är: "Det känns som om jag har ätit för mycket modelllera, och varenda fiber i kroppen är förbytt till det.". Det är en fruktansvärd känsla som man inte kan lida utav.

Mycket svart estetik

(Var god klicka på filmen för att åtnjuta hela bilden filmen har att erbjuda)

Svängi't äventyr

Kära vänner... gör inte en genusanalys på denna.

(Var god att klicka på filmen för att få en större och "helt visad" film)

Dagens (o)skrivna regel

Alla burlösa djur inomhus som rubrisera som skadedjur ska elimineras eller om möjligt föras bort oavsett hur söta, gulliga eller oskadliga de är, även om de har tilltalande namn.

Dagens (o)skrivna regel

Det är strängt förbjudet att göra oljud ifrån sig när man går på toaletten då det finns folk i närheten.

Mörker och ljus

Där ser man! En plötslig insikt tillsammans med en god vän så insåg man att alla vice ordförande i RFSL Ungdom Karlstad har varit blonda medans alla ordförande har varit mörkhåriga.

(C) Linnea Ornstein

På bilden är alla fyra ordförandena i bakvänd kronologisk ordning.

PS Jag är mörkblond... DS

Maktmängder och matmassor

Nu har jag återigen tagit mig ned till Göteborg och stadgat mig i min lilla lägenhet. Nu har jag i fem timmar försökt stänga av datorn och lägga mig men av någon anledning så går det bara inte.

Idag har jag funderat mycket på formell och informell makt. Det finns en hel del personer med makt runt omkring mig, bland goda vänner, bekanta, kollegor, osv. men det behöver inte vara att personen sitter på en viktig post, i någon styrelse, är politiker eller något annat som man kanske vanligtvis förknippar med makt utan jag menar även en sorts "vardaglig makt". Makt i "gruppen", att kunna påverka folk i omgivningen, att ge folk råd, att kunna ge folk dåligt samvete, hålla undan information och mycket mycket mer ser jag som makt. Maktutövande kan alltså ha både konstruktiva och destruktiva konsekvenser, enligt mig. Vad man gör med makt är olika från person till person men alla personer jag nu sitter och tänker på använder sin makt för att verkställa eller få fram sina egna åsikter och intressen, oavsett vilken annan anledning personerna kan tänkas komma på eller förklara maktutövandet med. Att kämpa för sin åsikt ser jag intet ont i men när man gör det på osjyssta sätt så blir jag lite ledsen.

Jag inser även att jag använder min makt för att få min åsikt hörd och verkställd. Jag ser att det finns en risk med detta och jag lovar nu för mig själv att jag ska vara mer öppen för kritik när det gäller detta och att jag ska syna mig själv så ofta jag kan. Jag ska även stanna upp ibland och reflektera över vem jag ger makt och vad det är för makt.

Förutom en massor utav tänk så har jag även köpt massor utav mat. Faktiskt mer mat än vad som finns plats i mitt skafferi och jag har ingen aning om hur jag ska äta upp alla apelsiner, kiwis och grapefrukten innan det är för sent. Snacka om ett annorlunda problem för en stackars liten student.