Jag sitter just nu i det för mig storslagna universitetsbiblioteket i Karlstad och ska egentligen skriva tre uppsatser, men det är som vanligt. Mina tankar tar mig iväg till otroliga världar där magi och fantasi blir till verklighet, där vackert och fult ristar stora revor i min själ och mitt sanna jag blir krönt med frihetens väldiga vingar. Jag njuter i tanken och våndas i verkligheten då min oskrivna läxa tynger mitt samvete. Det är två saker som kräver min uppmärksamhet som endast räcker till en av dem.
Har jag makt nog över uppmärksamheten att fängsla den vid plugget eller är jag maktlös inför min inre längtans fantasier? Vad är makt i en sådan fråga? Vad är det egentligen för strid? Önskan vs medvetenhet? Makt vs makt?
Makt? Är det något man tar eller man ger? Igår ställdes frågan på sin rand när jag var i ”lokalen” och det var dags att plocka ihop, diska och stänga igen. Jag var glad att jag inte hade något ansvar att ta hand om någonting (för en gångs skull), men hen som skulle diska hade en hemlig allierad, nämligen den söta killen som hade snott alla ögons dyrkan under kvällen. Han kom fram till mig med en ansiktsuttryck utav det största lidande, ett kroppsspråk som utstrålade sanningsenlig och naiv oskuld och förtäljde om outtalade löften. Han hade de största vackraste hundögonen jag någonsin sett med vidgade pupiller som en passionerad, ung älskares trollbundna blick och han sade ”Snälla, kan inte du diska? Snälla?”. En stark storm blåste genom mitt huvud och alla tankar böjde sig som som grässtrån i en bris. Mina tankar kämpade med all kraft de kunde uppmana för att inte fara iväg med vinden och försvinna bortanför medvetandets yttre gränser. Ögonblicket ville jag spara i all evighet för någonting inom mig sken som solen och dramat låg i luften, tjockt som smör. Så tjockt att du kunde dra fingrarna genom den och känna hur fingrarna blev feta. Jag hade blivit berövad min makt. Han hade tagit makten över mig... eller hade jag givit honom makten?
Hade jag givit honom hans sexuella makt? Kunde jag åsidosätta alla grödor mina drömmar hade sått? Alla mina tankar hade inte flytt som löv för vinden och de som var kvar blåste nu alarm i sina horn och attackerade med verklighetens hjärtskärande sablar. Stridsropen i de rationalistiska horderna och slagorden ekade smärtsamt inne i mitt kranium. ”It ain't gonna happening!” ”Hallå, vakna ur drömmen!” ”Om du låter honom ta makten över dig nu så får de det jäkla svårt att ta tillbaka den!” ”Du tjänar ingenting på att säga ja, och han kan få lära sig att få ett nej”...
Bittert medveten av alla rationella argument som slog sina smärtsamma vapen mot min irrationella, känslosamma ådra så insåg jag att det rationella inom mig hade rätt. Förtvivlat stammade jag ett svagt ”nej” som blev så svagt att inte ens mina läppar trodde på det, men det ”nejet” blev mitt svar och beslut. Jag förklarade min helt underlägsna position och hans försök till maktutövande. Det gjorde olidligt ont, men om jag inte gjorde det skulle nästa vädjande begäran från honom få mig att falla och faktiskt ta hand om disken.
Men hade jag rätt att lägga ansvaret på honom? För det var ju det jag gjorde. Jag hade lagt skulden för mina inre kamper och våndor på hans enkla fråga. Jag tog makten och lade skulden på honom... Bara för att ingen av oss ville ta hand om disken...
