Jag sitter nu framför datorn och tänker skriva om något som hände på tåget ikväll. Det känns ganska tungt att berätta om det och om sanningen ska fram så vill jag helst glömma alltsammans, bara gå och lägga mig och inte komma ihåg någoting imorgon. Men jag känner en klump i bröstet fortfarande och jag vill verkligen att någon där ute ska få reda på det här. Någon som tar mig på allvar.
Klockan 19:15 åkte tåget ut från Stockholms centralstation och påbörjade färden hem till Karlstad. Tåget var överfullt och det buffades hit och dit. Många kom i kläm, hårt tryckta mot ryggstöden som kantade mittgången, men ingen verkade se att det hände. Det viktigaste verkade vara att hitta sin plats och återerövra den från någon som redan hade satt sig där. Att det fanns barn, väskor och ömtåliga människor någonstans längs vägen, eller i vägen, verkade ingen av dem förstå eller så brydde dem sig inte. Kortsagt så var det kaos och mitt i kaoset härskade egoismen, äganderätten och självömkandet.
Min räddning blev en fransyska som hamnade bredvid mig. Hon väckte liv i min gamla knorriga högstadie franska och vi pratade länge... utan att förstå varandra. Jag förstod en del men långt ifrån allt, men det var så skönt att bara komma ifrån allt det som hände runtomkring och ha kul med någon. I Flen steg hon av och jag hamnade sittandes i mittgången bredvid en klarröd brandsläckare som blev mitt trogna stöd när tåget krängde till då och då. Jag tog genast upp mitt block och fortsatte skriva mitt brev som jag skulle skicka till en vän.
När jag hamnade där på golvet med näsan djupt ner i blocket tittar jag upp och får se att lite längre bort lutar sig en kille på ca 16-17 år ut från sin sittplats och tittar på mig. Han bara tittar på mig och säger ingenting, i ansiktet har han inte heller något självklart uttryck. Jag tänkte: Det är alltid trevligare att mötas av ett leende. Jag skulle vilja att han log istället. Han kanske ler om jag ler. Så jag log. Reaktionen tillbaka blir: "Vad fan glor du på?!" Då tittar jag ner i mitt block istället. Jag blev smått arg för att han inte förstod. Han behövde ju inte vara oförskämd. Då bestämde jag mig att inte titta dit igen, jag menar ju, det verkade ju inte som om det skulle bli trevligare av det. Jag fortsatte skriva mitt brev, men det dröjde inte länge förräns jag såg i längst bort i utkanten av mitt synfält att det hände något där borta där killen satt. Jag kunde inte koncentrera mig längre. Jag tittade fortfarande rakt ner i blocket men allt mitt fokus dras till det gänget killar som nu lutade sig, ställde sig upp och smygtittade bakom ryggstödskanten för att stirra på mig. Jag kände mig inte längre glad som jag hade gjort med fransyskan, inte heller skrivsugen fast det kröp någonting i mig, men jag visste inte var det var. Snart började det viskas kors och tvärs över mittgången och efter högljuda, väsande viskningar följde höga skratt. Jag kände igen dem skratten. Det var hånskratt. Jag kastade några blickar bort mot dem. De tittade på mig öppet och mötte hånleende min blick och ibland odiskret flackade de iväg med blicken som folk gör när de inte vill bli påkomna med att ha tittat direkt på någon, fast de verkade ha grymt kul över att bli påkomna. Nu dunkade hjärtat i mitt bröst och jag kände att jag blev varm runt halsen och upp mot kinderna, men jag var inte generad. Jag mådde fruktansvärt illa, men jag vet inte vad det var för illamående. Det fanns en tyngd över mitt bröst och de hårda hjärtslagen skickade ut små men starka vågor av smärta och illamående. Mina händer började skaka så det var helt hopplöst att ens försöka fortsätta skriva. Jag var arg. Varför gjorde de så här? Även om jag nu koncentrerade mig att inte se berörd ut och endast titta ner i blocket så visste jag hela tiden att de stirrade på mig. Jag kunde känna det. Jag tänkte: Jag har rätt att sitta här. Jag har rätt att inte bli kränkt. Jag har rätt och de gör fel! Jag tänker fan inte böja mig för deras förtyck. Så satt kvar och envist lade min koncentration på att inte bry mig.
En stund gick, men hela den stunden stod deras blickar som spön i mig och skrattsalvorna kom tätare. Jag blev så arg. Jag kokade men ansträngde mig att inte visa den minsta lilla ledtråd till att deras försök hade nått in. Jag ville säga ifrån, men jag kom direkt på mig och jag inte kunde. Ett senario spelade upp sig i mitt huvud: att jag stod där mitt i tåget och med det myndigaste tonen jag hade bad dem att sluta... det enda svar jag fick var sådana väldiga hånskratt att salivet flög mellan de förlämpande ihophållna läpparna och de vek sig dubbelt i gapskratt. Jag gillade inte vad mitt inre öga visade mig. Jag hatade det. Jag hade sett det så många gånger, då "tönten" i skolan hade gått fram till sina mobbare och hade sagt till dem att sluta. Det fungerade aldrig. Det hade bara blivit värre och vissa gånger hade en av töntarna blivit så ursinnig att han slog till en av sina mobbare, men inte heller det gick. Mobbarna har makten och om en av dem blir slagen så antingen slår så hårt tillbaka att "tönten" ger upp eller så idiotförklaras "tönten" för att ha använt våld. De behåller makten och övergreppet oavsett. Jag kände mig maktlös och nu var jag faktiskt rädd.
Varför har jag inte gått härifrån? slog det mig. Men svaret visste jag redan. Jag hade rätt att sitta här. Jag hade rätt att inte bli kränkt. Jag hade rätt och de gjorde fel! Jag tänkte fan inte böja mig för deras förtyck! Nu kokade ilskan i mig igen. Det kändes som om något ville komma ut ur min bröstkorg, mina skulderblad krampade, jag frös, jag var alldeles för varm, mitt ansikte täcktes av en molande värk och min andning kom nu stötvis i små, snabba, korta, grunda, hårda slag. Jag kämpade inombords med illamående, smärta, värk, värme och kyla men framför allt annat var det ilska och rädsla. Utan att jag ville det så tittade jag upp och mötte en rätt ung kille med vita tröja där borta i gänget. Han fladdrade med ögonfransarna åt mig och viftade nätt med fingrarna åt mig, log och pussade i luften. Skrattsalvorna forsade fram efter det. Jag tittade ner rejält förbannad och pekade fuck-you tillbaka utan att titta upp. Varav han ropar så att det hörs i hela vagnen: "Han facka! Han facka! Han facka!" Jag hade då en stor, växande klump i halsen. Jag hatade det! Jag hatade mig själv för att jag inte gjorde något mer. Förlusten rann sakta över mig. Jag var så nära gråt nu att hela huvudet kändes som om det hade börjat räkna ned till att floden skulle tränga fram. Jag flammade upp i ett inre vredeutbrott! Tårarna fick inte komma! De fick de bara inte, då skulle de vinna. Jag slutade andas i en kraftansträning för att inte låta tårarna komma fram. Jag tittade bort från allt för att kunna koncentrera mig och bort bland tågstolarna vandrade min blick sakta för att hitta något som kunde hjälpa mig att tänka på annat. Där! Där satt en person och såg på mig. Han mötte min blick och sedan tittade snabbt bort. Direkt så tänkte jag: Han ser att jag blir mobbad!
Killgänget hade börjat vinka stort, tydligt och ihärdigt så att jag verkligen inte skulle kunna missa det och när dem märkte att jag hade funnit en trygg punkt att titta på ut genom fönstrena så började de vissla och "hoa" efter mig. Jag hade kvar min stenfasad, jag visade inget! Allt kokade inom mig. Allt var nu så uppenbart. Detta var mobbing. Men på toppen av hela det här isberget växte en ny idé. Vad hände hänt med alla andra i tågvagnen? Alla satt kvar, men ingen rörde så lite som ett finger. De flesta måste ju ha uppfattat något och alla kunde ju för fan missa att någon hade börjat vissla, "hoa" och hoppa upp och ner vinkandes. Dessutom var allt så uppenbart att allt var till för att såras att rent ut sagt mobbas. Varför gjorde ingen något? Hur kunde de tillåta det här? De ignorerade killgänget totalt som om de inte fanns, men värst av allt så ignorerade dem mig. Jag var maktlös inför killgänget. Det visste jag. Det visste med största sannolikhet dem också. Den enda som kunde göra någonting är någon annan än jag.
Jag kunde inte tåla mer. Jag reste mig upp och satte mig bara en meter bort på sidan om mitt gången så att jag inte längre var mitt i gången och framförallt utanför deras synfält. Där satt en tjej med axellångt svart hår och hon såg väldigt trevlig ut. Jag sade "Hej" och kände att det här skulle kunna vara en bra chans för att koppla bort. Jag skakade fortfarande och sade det till henne. Det kändes som om det inte kunde döljas, hon satt nämligen och tittade på mina händer som darrade som asplöv. Det blev lite tyst mellan oss, men den tystnaden var så mycket bättre än något annat just nu. Då kom killen i den vita tröjan och gick förbi och precis framför mig hostade han "bög" tillräckligt högt så att jag inte skulle kunna undgå att höra det. Då kände jag mig säkrare. Han flydde iväg längs gången som fortsatte från den krök vi satt i och bort längs den stora glasinhängda delen av tågvagnen vi satt bredvid. Han kom hastigt tillbaka och upprepade samma hostning igen. Det fanns inget i världen som han hade att göra i den delen av tåget. Han var inte intresserad att gå till andra vagnändens toalett och inte skulle han hämta någonting. Han gick en runda för att hosta "bög" framför mig. Jag motstod en väldig våg att ta i allt jag hade och trycka in honom i mot vägen och vålla honom enorm smärta. Det gjorde ont i mig att stå emot, men jag visste att det inte skulle värt det. Våld löser så sällan problem. Jag skulle säkert väldigt plötsligt få ett flertal problem till. Jag log lite mot tjejen som satt bredvid och såg in i hennes ögon. Hon var inte glad. Jag frågade henne lugnt: "Du vet vad som pågår, va? Du ser vad de håller på med?" Hon svarade: "Ja, det gör jag." Henne tonläge sade allt. Där fanns medömkan och erkännande. Hon hade sett det! Hon hade uppfattat det! Det kändes som om någon sade: "Du finns och jag ser dig." Då bromsade tåget och hon reste sig upp och gick för att kliva av tåget. Hon var borta.
I Hallsberg hade tjejen med det svarta håret gått av men kvar satt jag och visste att hon hade förstått och dessutom hade hon inte suttit på första parkett precis. Det fanns många som hade mycket närmare platser. Jag tittade bort mot killarna och de hade inte slutat de var mitt i en skrattsalva och huvuden stack upp högt över stolsryggarna som med hånflin tittade på mig. En lugn våg av beslutsamhet sköljde över mig. Nu räckte det! Jag reste mig och ursäktade mig snällt när jag tog ner min stora ryggsäck som låg på hyllan över de sittplatserna där fransyskan och jag hade haft trevligt. Ryggsäcken lade jag lutad mot väggen en bit längre bort och gick mot killgänget. Tåget hade kommit upp i fart igen sedan Hallsberg och krängde lätt och mina spagettiben hade fått nervryck lite varstans. Jag gick mot killgänget men när jag kom fram så vände jag mig om och så att jag med ryggen åt killgänget blickade ut mot alla andra som satt i vagnen framför mig. Jag tog stöd och höjd rösten och sade med en ganska saklig och fortfarande artig ton: "Hallå! Hej! Skulle ni vara vänliga att lyssna på mig? Jag tror inte att någon av er är dum nog att ni inte förstår vad som har pågått här och vad som pågår. Någon blir kränkt och ni tittar bara på. Någon mobbas och den mobbade kan inte göra någonting. Det är bara ni som kan se till att det här får ett stopp, jag som mobbad kan inte. Ni har tillåtit de här killarna att kränka mig och nästan diskriminera mig framför ögonen på er och ni har inte gjort någonting. Det är inte okey." Jag vibrerade kontrollöst men jag stod rak i ryggen och det kändes som utan problem kunde verka myndig. Men mitt i inandningen till nästa mening så ropar en glad kvinna längre bak i vagen: "Du får komma hit och ha kul med oss!" Jag log och svarade: "Tack! Jag kommer!" och gick därifrån och med ryggsäcken tog jag plats på golvet inne i den inglasade tågvagnsdelen som den glada kvinnan satt i.
Hon blev min räddning! Viveka. Hon med sina något onyktra kompisar förvandlade resten av min resa till ett paradis med skratt och anekdoter. Precis som det borde vara. Precis som det borde ha blivit.
