Dagens (o)skrivna regel

Skriv aldrig kärvänliga avslut som "kram" eller "puss" i slutet på ett meddelande, sms eller mail till din arbetsgivare.

Livet är inte dagar som passerar - Det är dagar du finns

citerat från en semesterreklam på tv.

Jag sitter just nu med en obehaglig känsla i hela kroppen. Solen strålar från en vacker himmel och minuterna som seglar fram genom ljuset bara skriker i glädje ut deras möjlighet att bli nyttiga, men istället sitter jag här och mår lite illa.

Faktum är att jag inte är så omotiverad eller låg i sinnet. I morse vaknade jag med en stelhet som inte kunde betyda något gott. Min rygg är helt inkapabel att svanka det allra minsta utan att ge upphov till tankar om nerver i kläm, diskbråck, trasiga kotor och ett livslångt medlemskap i PRO. På sista tiden har jag varit väldigt spänd och mycket rädd (kan vara en anledning till mina fikitiva plågor).

Jag hoppas att jag kommer på bättre tankar och att kroppen också blir lite gladare.

Jag föder mig paradoxalt

Nyss åt jag en lunch så fattig på kolhydrat att det nästan enbart bestod av protein och cellulosa. En måltid med en idé om nyttighet och ett önskat mål.

En knapp halvtimme efteråt satt jag och fikade med mängder av krämig glass, smet utav rent socker. Det blev en fyllnad i min mage full av kolhydrat och inget där utöver. En stund för umgängets sötma.

Två helt skilda idéer om vad som ska passera min strupe. Idéerna säger emot varandra om vad som borde vara rätt och fel. Asketism med gastronomiskt martyrskap och hedonism med socialt frosseri. I den ena idén är maten ett medel att nå ett mål och i den andra är maten målet. Dock så efterlever jag dem båda.

Världen är varken svart eller vit, har inte en ände och ett slut. Det hela är lite som att föda sig själv.

Vad som kommer sen

Jag sitter här ensam i huset med min stickade ylletröja våt och glittrande av tårar. Tystnaden från allt runtomkring verkar varm och mörk, precis så som jag gillar att världen runt mig känns, men tankarna vandrar från minne till tanke och från tanke till minne. Det finns en fråga allting kretsar runt och den gör så att mina hjärtslag slår lite tyngre och lite tröttare.

Om jag dör. Hur kommer folk minnas mig? Vem kommer att sörja och vem kommer att glömma?

Jag finner tanken på att alla kommer sörja mig som en aningens egenkär tanke. Varför känns det bäst om folk gråter på min begravning och varför är tanken på ett brinnande ljus i kyrkogårdens fridfulla natt som något önskvärt? För länge sen tänkte jag hur ett avsked bäst skulle kunna gå till. Då grät jag floder. I efterhand insåg jag att alla mina avsked till nära och kära bara resulterade i att jag såg ut som ett helgon. Allt jag gjorde fick dem att älska mig lite till, på ett väldigt fint sätt. När jag insåg detta väcktes en helt ny tanke hos mig och jag var rädd för att detta var den största av all fåfänga.

Varför vill jag så gärna bli älskad? Är det inte jobbigare att förlora någon som man älskar?

Då förändrades alla mina planer. Allt jag planerade att göra och alla avsked som skulle bli sagda fick sluta i att någon aldrig skulle sakna mig och att då jag försvann skulle ingen bli sårad. Min begravning ändrades från vackra sånger med gripande pianosolon och hjärtslitande fiolackompanjemang till tal efter tal med förolämpningar och elakt skvaller. Ingen skulle bli sårad för livet, bara få sig en liten knuff bort.

Nu sitter jag återigen och tänker på döden, som om den väntade mig imorgon. Jag tänker på det igen för att jag nyss såg en film om en döende mor som tävlade mot den nya, unga, blonda styvmodern om sina barns kärlek. En kamp om att bli älskad och vilja det bästa möjliga för dem man älskar. Tårarna ligger nu och glänser likt den första frosten under min haka.

Filmen har återigen fått mig att tänka och jag tror den har fått mig att tänka om. Nyss pushade jag ifrån alla som kan tänkas såras med anledning av mig, även fast jag hela mitt hjärta viskade en önskan att igen få träffa dem. Nu frågar jag mig om vem som blir lyckligare när de inte får tillåtelse att komma nära mig.

Jag ser ner på mig själv, för denna fåfänga som jag ser i både när jag försöker helgonförklara mig själv och när jag planerar mitt martyrskap för de som betyder någonting för mig. Det finns ingenting annat i världen jag vill än att bli lycklig i någons armar och älskad av nära och kära, men när man själv har ett sår som svider så finns vetskapen att någon kan få ett sår av mig.

När man ställer "att älska" mot "att vara rädd" så vinner ena sidan lätt över den andra, men när det inte längre är ord utan verklighet så verkar hjärtat ha svårt att välja. Fortfarande ligger tystnaden i rummet mörk och varm, precis så där så att tankarna hellre vilar och är dunkla än att de är rakt rationella och klarskådande i kunskap. Känslorna knådar mitt bröst och jag våndas över att allt som jag tänker på inte kan komma ut i ord och snart borde jag lägga mig. Jag hoppas att tankarna får tänkas klart en annan dag.

Till dig som jag tänker på just nu. Jag är ledsen att jag pushat iväg dig. Det är för att jag är rädd och att jag älskar dig. Du vet nog vem du är och jag hoppas att du förstår.

Så var Arvika inte längre under

Arvika är över och livet har börjat lunka sin gilla gång återigen, eller rättare sagt så har det rivstartat och nu springer för allt vad det är värt.

Nu väntar gamla utvärderingar och sammanställningar som jag inte ännu kunnat göra och allt ska bli klart nu eller så snart som möjligt som det någonsin kan tänka bli. Och jobb måste sökas! Pride måste planeras! Plugg måste tänkas över! ...och med en ytterst orealistisk tidsplan för inom en eller två dagar drar jag till Hultsfred för att återigen jobb på en festival.

Arvika var en succé! Det kunde inte ha gått bättre! Musiken och festivalen kunde ha varit bättre men inte Colour of Love. Colour of Love som jag arbetade med var så lyckat att jag inte på något sätt kunnat föreställa mig det som bättre. Jag är riktigt nöjd och lycklig.

Olugnhet

Nu roterar mycket i mitt huvud, mage och lunga. Tankarna vägrar lugna sig, magkänslan löper amok och andningen känns jobbig, tung och hindrad.

Imorgon bitti åker jag till arvikafestivalen och jag har inte packat, jag vet inte vad jag ska packa, jag har förmodligen de flesta sakerna jag ska packa i Göteborg och inte i Karlstad som där jag sitter nu och jag har ingenting att packa i... en väska skulle vara bra, men icke då. Jag kan inte heller packa eftersom det ligger en liten bebis hennes mor i det rummet jag har mina kläder. Att inte kunna göra något och förlita mig på morgonens korta timmar gör mig nervös... mycket nervös.

Min mage gör uppror. Jag mår illa och den gör ont och jag har ingen aning om den fungerar överhuvudtaget. Jag kanske överdriver, men det är så jag ser på livet och det är det som ackompanjerar mina ihärdiga svettningar.

Mitt liv verkar bara vara... lite jobbigt just nu.

Tänkta intentioner

Jag är så glad över att jag vaknade helt på egen hand idag klockan 8:45 utan ens att ringklockan hjälpte till, dock är jag grymt oglad över att jag kom upp ur sängen klockan 13:45. Dagens kamp har börjat. Ris och ros regnar över mina handlingar som ska fylla måttet av dagensförväntningar. Verkligheten ska bli bra idag för en gångs skull!

Verkligenhet skulle dock vara någon av den bästa om jag fick tummen ur röven och gjorde allt jag önskade att jag gjorde. I tanken ämnar jag att göra underverk och klara av dagen, men intentionerna stannar i tanken och mina händer verkar famla vettlöst från förströelse till förstörelse.

Nu kommer små, starka citat flygandes i mitt huvud som säger mig att ta kontroll över livet, världen och mig själv... vi får se om det fungerar.