Man har alltid en historia som satt sina spår både på kropp och i sinne. Historien är en del av det som gör en till den man är. Resten är stundens gåva. Ens känslor, tankar och handlingar är det som man är just nu. Utan historien skulle inte nuet finnas, och inte heller utan en framtid. Tänk dig själv ett nu utan framtid. För mig är det en intressant fråga med ett väldigt svårt svar.
Alla tre är lika beroende av varandra men ändå så verkar det alltid vara nuet som ses som det viktigaste. Kanske det är eftersom att man inte vara i något annat än i nuet. Man är alltid i nuet.
Även om nuet alltid är vart man än vänder sig och när man än lever så kan både historia och framtid finnas i tanken. Nuet är även det en sak som man kan tänka på.
Tankar på sådant som har hänt kan locka fram glädje och sorg, känslor som finns i nuet. Tankar på sådant som kan komma att hända kan locka fram lycka och tragedi, känslor som föder och dödar tro och hopp. Minnet och fantasin är två mycket starka krafter inom oss.
Nu leder mitt minne mig in en lustlös sömn och välsignar mig med en blöt kudde och min fantasi smyger i min medvetenhets yttersta gränser och visslar en ordlös visa om hjärtats djupa önskan.
