Blushing cheeks

Ni vet ibland så råkar man göra oerhört pinsamma saker som förmodligen kommer spöka i bakhuvudet hela livet ut. Till allas tröst så kommer den stunden då man faller in i en dvalande och fridfull glömska då minnet inte längre är färskt och pinsamhetens pina sakta sinar, men det brukar finnas något som finns där ute i världen som kan brutalt liva upp pinsamhetens piskande pina och dess goda vänner de två röda kinderna. En påminnelse. En sådan fruktansvärd minnesnyckel kan t.ex. vara en person, en handling, ett ljud eller helt enkelt vilken liten sak som helst. För mig är ett American Expresskort en sådan sak...

Idag har jag återigen upplevt en underbar dag på utbildningscentret här i Horley strax utanför London där jag tar ännu ett steg upp i karriärstegen bland flygplansbolag och mitt i den underbara vårdagen som Londonhimlen hade att erbjuda så var det dags för en liten kafferast. När världen ler och himmelen är blå som nytvättade lakan så är det ju klart att man tar en nypa friskluft istället för att hänga över en unken kopp kaffe i ett instängt fikarum och ut bar det för att skutta lite på trottoarkanten. Samtalet tillsammans med den goda kurskamraten hoppar från ämne till ämne, skratt föder skratt och snart kan ingen av oss båda sluta le.

När jag mår som bäst så gror mitt självförtroende och den enormt stora reflekterande ytan med min spegelbild strax bredvid oss fick med stundens nyvunna glädje lite utav min uppmärksamhet. Jag tänkte för mig själv att jag inte alls var så ful som jag trodde i kostymbyxor och skjorta. Med ett stort leende undersökte jag varje vinkel jag kunde se migsjälv i, men den vinkel som fick mest uppmärksamhet var självklart den vinkel som jag fann mest kritisk, nämligen min bak. Så där står på trottoarkanten och putar rumpan i vidvinkel i denna nyfunna panoramaspegel... vilket självklart är ett fönster.

Med min otroliga otur så sitter det ju självklart folk därinne som får skåda mig när jag kritiskt betraktar min rumpa i deras fönster, pompöst putande och majestätiskt bred, påklätt moonande utanför American Exress's kontor i London...

Hårresande stillasittande

Jag har gjort det igen. Ett nytt värdigt försök att inskaffa oss ett nobelpris i dumhet.

Jag har idag gjort något jag längtat efter i dar, veckor och månader till att få göra och idag har jag äntligen fått "tummen ur". Jag har färgat håret! Men nu när jag sitter och tittar migsjälv i spegeln så märker jag en besynnerlig liten sak. Jag har nämligen överaskat mig själv med att färgat håret till den hårfärgen som jag redan hade... alltså ingen skillnad. Och så gick åtta pund upp i rök.

Namninsamling

Jag vet att det kanske är lite tidigt i livet, men jag kan inte sluta tänka på det ändå. Mina läppar kan inte sluta le och de vill verkligen ha någon att prata med varje gång som tanken kommer upp. "Vad ska mina barn heta?"

Eftersom jag inte har någon att prata med här på mitt lilla hotellrum i det stora, måttligt överbefolkade, gråa London så vikarierar mina fingrar för min samtalssjuka stämma och internets tomma löfte om att detta någon gång kommer att bli läst får bli min tröst och ursäkt för min saknad av en lyssnande vän.

Nu när oräkneligt många gånger denna tanke ärat mig en visitation har jag samlat en herrans massa namn. Namn som enligt min önskan mitt förmodade framtidsbarn skall bära. Medans listan har vuxit så har också namn vittrat framför mina ögon och fallit ur led. Varsågod.

Balder, Bernard, Brel, Hera, Trift, Artemis, Tiffany, Truls, Freja, Elisabeth, Justus, Brícho, Ruth, Belle, Ariel...

Trippelt Trysiltrubbel

Nu sitter jag i soffan och låter Spotify skråla i mina nyvaknade öron och jag tycker så fasanfullt synd om mig. Det känns som om någon har i smyg opererat in tennisbollar i mina handleder. Jag vet att det bara är träningsverk, men det gör inte att jag tycker mindre synd om mig själv.


Stugan jag och mina vänner har hyrt här är fantastisk. Den ligger bara 150m från den stora W liften så att vi kan i princip åka vart vi vill på hela fjället utan större problem, men just nu spelar avstånd ingen roll... för jag tycker synd om mig själv och föredrar att sitta still en stund.

P.S. Jag har för första gången åkt snowboard och därmed ska det förklara mina, i vissa ögons, mycket malplacerade träningsvåndor. Och trubbel hade jag redan på vägen hit... *suck*

Bortappad vän finnes

En hel dag har tickat förbi och många leenden har seglat förbi, men även en och en annan näve i som blev bryskt bankad i bordet har jag sett. Efter allt det som den här dagen har bjudit på så är jag så fasanfullt trött och ner damp jag utmattad och utan det minsta gnutta lycka på Lost & Found för att leta efter min mobil.

Ett olyckligt letande efter min mobil blev till en upppiggande upptäckt av ny underbar människa, Louise (tusen ursäkter om det är felstavat). Hon blev en fantastisk avslutning på min dag.

Tusen tack för ditt varma leende och dina flitiga öron, Louise. Jag hoppas att den vännen som glömde dig på flyget snart kommer och hämtar upp dig, jag kan tänka mig att det kan vara svårt att hitta en försäkring som kan kompensera förlusten av dig.

Banalt besvär

Tänk dig en dag när du har suttit i en bil hela natten, fått någon enstaka timme att sova på, nästan försov dig på morgonen, glömde att duscha, insåg att din enda varma jacka är i ett annat land, det snöar och din andedräkt verkar frysa strax innan den lämnar dina läppar, hann inte äta frukost och har en dålig hårdag. En sådan dag är en dag då du av någon anledning råkar gå in i allt för många saker och skorna fastnar i backen även om den inte finns någon mattkant just där du går... En sådan dag har jag haft idag.

Just denna dagen då inte något har fungerat som det ska så har jag på mitt arbete fått en vikarierande chef som ska vara det ett bra tag framöver. En vikarierande chef är inte någon som man vill komma i olag med, inte visa sig otillräcklig eller skämma ut sig för. Med min obefintliga tur var jag ju tvungen att göra något av dessa tre. På mitt jobb finns två ställen man kan vara på, nämligen i butiken och på lagret, och dessa två springer man mellan så fort en vara inte finns där den ska vara... d.v.s. ofta. Under dagens kaotiska oturmarsh så hade lagret blivit en fristad där man kunde andas mellan kundernas önskemål, spörsmål och klagomål, och just efter en kunds kungliga kungörande av krävande kunskapstörst, med andra ord en fråga om en vara eller inte vara på reparation, så kom jag invacklandes i 110km/h in på lagret och efter några meter slappnade jag av och vips så vibrerade skinkorna bekant. Jo, bakorkestern slog på stort och det var inte någon trevlig östanvind som fyllde seglena, en svår utmaning för vilket doftljus som helst. Det var inte planerat, eftersom jag var så trött att mina kroppsliga funktioner helt och hållet gick på autopilot med känslodämpande stötdämpare (förmodligen p.g.a. för att minska smärtan från alla sopkorgar som hade snubblat omkull). I lugn och ro suckade jag tröttsamt för min privata oläglighet och vände mig lugnt om för att dyka ut i kundhavet... och där strax innanför lagerdörren sitter min vikarierande chef med en laptop i sitt knä och låtsas som om han inte hade vittnat vad som just hade hänt. Paniken och pinsamheten slog mig i ansiktet som en frusen piska doppad i salt. Utan ord, röd som ett glas rött och med svansen så långt in mellan benen att Quasimodo skulle anses vara rakryggad gick jag ut i butiken igen.

Inte ett ord yttrades. Inte en blick kastades. Inte ett tecken blev tecknat. Bara stumt skrikande uppenbarhet och illa dolt kroppspråk förtäljde om att det som hade hänt inte var glömt. Jag önskar det ogjort för fy vad jag skämdes. Jag tror inte det går att beskriva ångesten... men den var högst otrevlig.

Nu när nerehållet nybörjas

Om någon börjar berätta för mig en historia om hur det var att leva fyra månader utan internet så skulle omedelbart misstänka att poängen var den att utan internet får man ett nytt, härligt, fräscht och positivt perspektiv på livet. Det nya perspektivet ger livet små fina förändringar i vardagen som t.ex. plötsligt finner man sig mer fri utan tvång att leka på facebook, utan mail och msn så börjar man plötsligt ringa och får en helt ny och mer givande relation med sina kollegor och vänner, och istället för att dega framför datorn så tar man en promenad och mår riktigt bra utav den friska luften...

Jag har varit utan internet nu i fyra månader. Jag har inte blivit berikad med ett ljuvligt, litet, nytt perspektiv... jag önskar att så vore, men icke då.

P.g.a. min olägliga internetlöshet har denna blogg haft ett längre uppehåll då inga inlägg blev skrivna. Nu ska uppehållet upphöra och uppföljande upplägg på mina tidigare inlägg ska uppvisas här inom kort, vill uppriktigt påvisa.