Varför flåsar inte tanter?

Jag har aldrig i hela mitt liv hört en tant flåsa. Jag kan inte minnas att jag någon gång riktigt upplevt det. Min fantasi kan koka i ihop en tant och några tunga andetag som snabbt upphör, men inget flås, stön eller grymtande.

Det insåg jag idag när jag var på min danskurs på Karlstads Universitet. Det var ett hårt pass med jazzdans i en demonstration för att visa att det krävs teknik, koordination, styrka, kondition, koncentration och energi för att dansa jazzdans plus allt annat som över dans till.

Jag trodde jag skulle dö om jag inte fick mer luft och mina andetag var alldeles för små för sådana mängder luft jag chippade efter. En elefant på 100 meters avstånd skulle säkert kunna höra att jag flåsade, stönade och grymtade efter luft. Men jag var helt ensam med att flåsa för jag hörde inget annat än mig själv och danslärarens ivriga instruktioner. De andra såg inte ens andfådda ut. De kunde lika gärna nyss ha tagit en kopp kaffe i lugn och ro.

Det var inte så att det inte fanns några flåsande tanter där för att det inte alls fanns tanter där, för det fanns det. Klassen domineras nämligen av kvinnor i 35-60årsåldern. Mycket ståtliga, intelligenta och inte alls "tantiga" men ändåså den åldersgruppen.

När jag tänker på saken så skulle nog alla jag känner i RFSL Ungdom flåsa lika mycket som jag. Kan jag ha hittat orsaken till att jag känner mig som ett "minoritetsflås" eller är det bara en "liten" gemensam nämnare?

Drömlik ångest?

Imorse drömde jag en dröm som jag älskade att drömma. En sorts dröm jag inte ofta drömmer. En sexdröm. Att bli så uppskattad, bekräftad och... älskad på samma gång är verkligen något speciellt. Speciellt och det berör verkligen. Det berörde verkligen mig. Han som jag i drömmen hade sex med känner jag i verkliga livet. Det är inte ofta numer jag springer in i honom på torget men det händer ibland. Ibland är alldeles för sällan. Han är helt och hållet underbar. Hans ögon lyser och jag älskar hans ögon. Men... han är hetero, fast det vet lyckligt nog inte min dröm om. Imorse mådde jag bättre än en sagoprins.

Men allting får inte vara perfekt... verkar det som. Mitt i akten ringer min väckarklocka och jag blir så arg att jag stänger av min mobil (som för tillfället fungerade som väckarklocka). Jag återvänder snabbt till sängen och försöker intensivt komma tillbaks in i drömmen, men förjäves. Min dröm frös. Jag kunde inte se vad som hade hänt innan och inte heller förmå mig att se vad som skulle komma härnäst. Jag försökte så hårt, men bilden jag såg av min dröm blev allt mer suddig och snart kunde jag inte se några ansikten och inte heller skilja kroppar från väggen i bakgrunden.

Ångesten sköljer över mig. Nu var det borta. Borta för alltid och jag var återigen fast i verkligheten. Han var borta. Jag insåg att det jag drömde om var något jag verkligen saknade. Bekräftan av någon man älskade, uppskattad på det speciella sättet av någon särskild... ja bara att känna sig älskad av någon man älskar.

Jag insåg att mina tre senaste förälskelser hade varit i tre olika heterokillar. Jag började snyfta för mig själv och kroppen darrade som om den var på randen till att bara hejdlöst gråta. Med tanke på de andra förälskelserna så insåg jag att jag fortfarande inte hade släppt dem heller och ville så jäkla gärna... bli tillåten att älska dem. Speciellt han jag så ofta möter på torget och i bussen. På fem minuter är det så svårt att ens ge en hint för att visa hur man känner och inte heller är det enkelt att inleda ett vettigt samtal.

Men till slut så somnade jag om och sjönk in i drömlandet igen. Men när jag vaknade insåg till min stora bitterhet att jag hade inte fortsatt drömma min morgonsexdröm. Jag hade drömt om Stargate Atlantis.


Direkt då kände jag en lust att börja arbeta. Sen upptäckte jag att klockan var 13:20 och jag skulle träffa Josefin klockan 11:00. Varför hade hon inte ring mig på mobilen?

Vart bär livet egentligen?

Det undrar jag nu när sitter och tänker tillbaka på en väldigt händelsfull och upplevelserik helg.

Ikväll satt jag på kungsportsplatsen i Göteborg när en man gick fram till mig och frågade om jag letade efter något? Smått förvånad sade jag nej men sedan förstod jag ganska klart att det var droger han försökt sälja till mig. Jo, jag förstod det när han började gå bort baklänges sägandes "Exstacy?" och tittande på mig återigen frågande. Efter det tog batterierna i min iPOD slut och världen blev lite mer ensam och ännu mer kall.

Helgen är egentligen arbeter men jag ser det som semester. Semester från Karlstad och allt jag borde göra där. Protokoll, ekonomiska sammanställningar, dolandet med banken, osv.. Här nere inser jag vikten av goda vänner. Mina göteborgsvänner lämnar nyckeln till mig i farten när jag hoppar på busken eller när de frenetiskt försöker fräscha till sig i panik för att hinna till kvällens fest samtidigt de stolt berättar att garderobsplantorna frodas medans fikusarna inte alls verkar vara villiga att leva.

Nu tänker jag på hur mycket jag verkligen tycker om dem även om de missköter sina fikusar. För de har då inte misskött mig. Det är nog jag isåfall misskött dem men dem är då några enastående exemplar av garderobsplantor (som frodas). Jag är också stolt och lycklig vän.

Jag tänker mer och undrar vad som kommer komma härnäst? Förmodligen en seg morgon och träningsverk från kvällens spontana äventyr på en salsakurs (för proffs eller något liknande). Men jag trivdes för jag hade världens bästa partner! Freja Lina! Och dessutom fick jag dansa med Saras pojkvän Oskar och han förde *lycklig-drömmande-prinsess-suck*

"Nu behöver du joggingskor!"

Det var något min mor bryskt uttalade sig om när hon såg hur mina fötter höll på att ge vika i mina konverse tygskor. Mina fötter skriker och värker! Nästan som om de har lämnat in en skiljsmässoansökan och nu lider kvalet att se sin partner i ögonen de sista dagarna de sitter ihop. Detta beskriver just nu en bild av känslan jag har i relation till mina fötter.

Regnbågsdagen blev bra. Inte super, men bra. Kaotisk, stressigt, skämigt, tröttigt bara för mig själv och fullt av saker som jag ville göra men aldrig fick tid för. Som t.ex. ge Jonatan en puss, för Gud vad den människan är vacker och jag kan verkligen inte förhålla mig själv till honom. Han är gudomlig och jag är spetälsk, fattigjon, lerkrälande slav utan värde. Han får mig känna världsligt samvetskval för det jag inte vågar göra och total olycklighet för att jag aldrig kan få ut något av det jag riktigt önskar hos honom.

Nu är Kim här och så länge mina ögon är öppna så ska han få sig en lite massage med tuggummismak.

Det känns faktiskt (just nu) som om min gärna ingår en metamorfos till att bli tuggummi och förvandlingen är nog halvt färdig.

Nu börjar jag också få ett Green Smith i en annars tom mage

Stressen kryper lite på. Plötsligt hoppar mitt medvetande fram med de allra största sakerna jag borde göra. Jag måste ha undermedvetet försökt att glömma dem ellerpusha bort dem till sista sekunden. Jag önskar mitt undermedvetande kunde göra något nyttigt istället, som att till exempel fixa mig en pojkvän.

För det blir lite så för mig... att när jag känner som mest press så känner jag mig som mest ensam men jag inser då också att jag inte har tid för en pojkvän. När jag inte har någonting att stressa och slita med så inser jag att livet är så underbart att jag nog kan vänta till den rätta kommer och drar mig i näsan.


"Nu börjar jag också få ett Green Smith i en annars tom mage" säger jag och hänvisar till ett uttalande min kära, mustigt maskulina vän Love sade idag om att han hade lite magknip. Love tror att det är stressen och beskriver känslan som en konstant känsla av att inte ha ätit på länge och vara hungrig och då äta ett surt äpple som sedan ligger och småsvider i magen. Det är nog det som jag känner nu.

Jag vill inte veta hur mycket som jag har glömt tills imorse. En vacker dag lär jag mig nog att dressera mitt undermedvetna men det tar nog tid. Jag är faktiskt väldigt rädd för morgondagen och speciellt inför Lördagen. Det blev inte bättre av att en workshopsledare backat ur och ett liveband surt ville vara med men kunde inte, man kan väl vara snäll eller låta snäll åtminstone. En som är bra på att låta snäll är Agneta. Min kära RFSL-mamma. Du får dagens äppelknopp av mig!


Appropå äpplen! Det pågår en fotoutställning om äpplen på mitt jobb!

Mina sista sekunder...

...som arton år. Snart blir jag nitton. Jag undrar vad jag får? Jag undrar vart gåvotraditionen kommer ifrån? Jag kommer sakna mina 18 år. Det känns lite som att vandra in i en tom rymd, som framtiden alltid verkar vara. Visst det handlar om att några sekunder. Några sekunder som man föreställer sig som en avskiljare och att man i tanken målar upp en målad gräns som betyder: om du passerar här så kan du aldrig gå tillbaka... det fascinerar mig samtidigt det gör mig väldigt nedstämd på ett smått ångestfullt sätt. Jag har bara känt en gång så här i mitt liv förut. Det var när jag fyllde 15... då jag insåg att min tros gyllene år var förbi. Men det jämnade ut sig med att man fick byxkörkort(sexlicens).

Jag är trött och lite slut. Jag har arbetat hårt mina sista dagar som arton.

FÖRLÅT MISSY! JAG VISSTE INTE VAD JAG GJORDE!

Någon som ständigt tror att hen vet bättre än mig, ger mig instruktioner om hur jag ska leva mitt liv. Någon som inte ens känner mig! Sett mig en enstaka gång eller så. Någon som satt guldstjärna på mig innan jag hinner säga mitt namn. Någon som jag inte valde att bli anropad av. Jag tycker inte om det...
... och det värsta av allt jag känner igen mig själv i det. Det är samma sak som jag utsatte min bästa vän för i nästan tre långa år. Och jag som trodde hon inte ville lyssna. Klart som skitveganskt korvspad att hon inte ville lyssna. Hur fan klarade hon det? Och hon vill fortfarande vara vän med mig! Ska man vara tacksam eller räcker det med att gråta en skvätt i oförstånd?

Förlåt Missy! Jag ska helt sluta med att säga åt dig vad du ska göra!

Jag hatar mig själv för att ha suttit på höga stolar.

Dagens enda glädjeämnen var en hellycklig lärare som dök på mig och började prata om Kim Nygren och att jag har återfunnit mitt favoritklädesplagg: Balett-thightsen!