Vad är mitt "hus"?

Jag såg på "Livsverket" (Life as a house) nyss på tv.

Det gav mig en hel del sköna tankar. Om man bygger sig ett liv? Vad har jag byggt mig? Bor jag bra i mitt liv?... Det var lite fler frågor än så men alldeles för många för att bli skrivna här. Jag kände direkt när jag hoppade in i min lilla tankevärld och började granska mitt liv: "Aj! Oj! Nu kommer jag bli depp och missnöjd". Men icke då! Jag blev glad och harmonisk... Kanske för att det var ett sånt bra soundtrack till eftertexten men ändå. Jag fann mig tänkandes på det som jag vill bli. Det jag vill bygga. Allt det där som är grått, slitet och så skavt att man skymtar torkat blod i kanterna, det fanns inte där. Det var bara visioner och mjuka tankar som svepte genom tankarna.

Sen nu när jag sitter här vid datorn... vilken stark känsla jag fick att bygga mitt eget hus!

Men inget hus imorgon. Då blir det fart och fläkt. Godnatt!

Nytt smeknamn...

Bambi... av någon anledning satte det sig i huvudet. Jag har ingen aning vart jag har fått det ifrån. Jag vet inte varför jag gillar't. Vem tusan har kallat mig Bambi? Någon måste det ju varit...

Återkomsten

Jag har återfunnit mitt lösenord till mitt mest fascinerande verktyg för att göra mitt liv intressantare, min blogg.

Resumé:

Jag funderar numer i queera banor och skippar nog nu definitionen homosexuell då jag har funnit mig själv med uppfattningen att känslor inte är så svartvita jag trodde de var i regnbågslandet.

Jag har nog arbetat lite för mycket på sistone och behöver trappa ner... tur att jag bor på andra våningen.

Det är trädens och gräsets parningstid och dessa botaniska sexskandaler chockerar mitt svagsinnade immunförsvar. Att dem inte använder kondom.

Jag visste inte att sova kunde vara så underbart härligt, jo kanske, men isåfall har jag en vana att glömma bort det några gånger per år.

Och snart fortsätter det underbara historien... långt långt borta. I en liten by som heter Karlstad.

Min skapelseberättelse

I begynnelsen skapades tre kön och de var menade att för evigt var tillsammans.

Soffan, godisskålen och jag.

Chockerande!

"Gubbe" är ett könsneutralt ord, säger min käre Fredrik.

BTW "käre" är könsneutralt enligt mig, inte Fredrik.

Jag har fått svinkoppor!

Nu lider jag svårt av mansgriseriernas boja.

Svinkopporna sitter djupt inne i mitt samvete och löjlig som jag är så lägger jag skulden för all orättvis behandling av kvinnor på mig. Lilla jag. En kvinna fick inte säga tack. Det var inte för att någon förbjöd henne för att hon var kvinna, men mannen som hon delade priset med pratade på och gjorde en fin sorti och "nu-är-det-dags-att-gå-ut-musiken" brassade på just innan hon fick ta ett andetag för att säga tack och micken stängdes av. Tänk att vinna en Oscar, komma upp på scen och där bara stå bakom någon och inte få tacka. Ett oförsvarligt fel!

... och jag drar slutsatsen. Kvinna + Man = Orättvist utan att ens ha några stärkande bevis. Men jag fick skulden iallafall, av mig själv, på grund av att jag är man.

Jag behöver nog tänka lite mer på det här... Mangriskopporna går säkert över snart, det behövs bara lite intellektualisering.

Nu gör det ont igen

Nu är det mycket... Alldeles för mycket.

Nu sitter jag och klämmer fram en bråkdel av klumpen i mitt bröst, sakta sipprande ur mina ögon. Klumpen känns inte som en klump, utan något som verkligen vill ut ur mitt bröst, fly ut i den mörka natten och gömma sig tryggt på ett moln... någonstans ovanför regnbågen.

Jag har nyss sett en film som heter Bamako. Det är en film som utspelar sig på bakgården i ett hushåll i Malibu i Afrika. Där med vardagen runtom hålls en rättegång mellan det Afrikanska folket och Världsbanken tillsammans med Internationella valutafonden. Jag grips av dramat i slowmotion och skäms för att jag är trött och nästan somnar. Strax efter filmen så börjar ett nytt program, Genusmaskineriet, ett program om normer. Jag får gigantiska osynlig örfilar om och om igen när jag får reprimand efter reprimand kastat i ansiktet för att jag kategoriserar människor och dömer enväldigt från min höga stol. Och där sitter jag med djupt insutten i min mjuka säng och sakta drunkar i ångest. Jag skäms till och med för att jag måste röra på mig för att min bak inte får tillräckligt mycket blod.

Jag tänker tillbaks och letar i mitt minne efter gånger då jag klart handlat fel p.g.a. föreställningar och alldeles för mycket "höga stolsittande", men sen slår tanken tillbaka. Hur många gånger har jag inte önskat att jag själv inte blivit och ska bli kategoriserad, dömd och ignorerad? Vem är jag att gå fri från orättvisa som jag så blint delar ut till alla andra? Då brast något och det ville bort ifrån mig... det enda problemet var att det satt i mitt bröst.

När jag satt där och fick ångesten sköljd över mig så flydde jag in mig själv för att nå något som hopp. Där satt jag slitandes jag för att jag inte räcker till. Inte ens till mig själv. Med "Somewhere over the rainbow" i mina öron söker jag mig bort mot något... rent och oskuldsfullt, nyfött... långt bort i en dröm om en klar natt med glittrande stjärnor som vittnar om en skönhet bortom mänskliga ögat, en regnbåge.

Jag kommer aldrig nå dit upp. Jag kommer aldrig ge upp att nå dit upp. Jag vet att jag inte räcker till... Snart brister jag. Nu klarar jag inte skriva längre.