Olugnhet

Nu roterar mycket i mitt huvud, mage och lunga. Tankarna vägrar lugna sig, magkänslan löper amok och andningen känns jobbig, tung och hindrad.

Imorgon bitti åker jag till arvikafestivalen och jag har inte packat, jag vet inte vad jag ska packa, jag har förmodligen de flesta sakerna jag ska packa i Göteborg och inte i Karlstad som där jag sitter nu och jag har ingenting att packa i... en väska skulle vara bra, men icke då. Jag kan inte heller packa eftersom det ligger en liten bebis hennes mor i det rummet jag har mina kläder. Att inte kunna göra något och förlita mig på morgonens korta timmar gör mig nervös... mycket nervös.

Min mage gör uppror. Jag mår illa och den gör ont och jag har ingen aning om den fungerar överhuvudtaget. Jag kanske överdriver, men det är så jag ser på livet och det är det som ackompanjerar mina ihärdiga svettningar.

Mitt liv verkar bara vara... lite jobbigt just nu.

Tänkta intentioner

Jag är så glad över att jag vaknade helt på egen hand idag klockan 8:45 utan ens att ringklockan hjälpte till, dock är jag grymt oglad över att jag kom upp ur sängen klockan 13:45. Dagens kamp har börjat. Ris och ros regnar över mina handlingar som ska fylla måttet av dagensförväntningar. Verkligheten ska bli bra idag för en gångs skull!

Verkligenhet skulle dock vara någon av den bästa om jag fick tummen ur röven och gjorde allt jag önskade att jag gjorde. I tanken ämnar jag att göra underverk och klara av dagen, men intentionerna stannar i tanken och mina händer verkar famla vettlöst från förströelse till förstörelse.

Nu kommer små, starka citat flygandes i mitt huvud som säger mig att ta kontroll över livet, världen och mig själv... vi får se om det fungerar.

Kallskuret eller omskuret?

Jag har nu hittat en film på internet och det är [trumpetfanfar] en musikal, men jag har inte sett den än förutom några enstaka scener. Den heter "Naked boys singing". Den handlar om naked boys och de sjunger. Den innehåller nästan enbart naked boys singing... och den är seriös.

När vitt är svart

Om det är en modern myt eller ett klart faktum har jag ingen aning om, men det sägs att folk ofta kan få vinterdepressioner. Att världen under vintern och hösten är så mörk, kall och tom på liv att man i sinnet blir mörk, kall och tom på liv. På andra sidan av samma mynt, myt eller faktum, hittar jag vårförälskelsen och sommarlovet. Att världen under våren och sommaren är så ljus, varm och sprudlar av liv att man i sinnet blir ljus, varm och sprudlande av liv. Jag har inte riktigt känt mig hemma i dessa mönster som det verkar vara så vanligt att man lever i.

Jag känner mig ljus, varm och levande när frosten biter i den mörkaste midnatten och vinterbrisarna svider runt fotknölarna och jag känner mig lite mörk, kall och tom på liv de dygn som aldrig visar stjärnhimlens fulla prakt.

Jag känner mig nästan jagad av ljuset och jag känner mig trygg i mörkret. Vittrar i solens hetta och vaggas i nattens lugna skugga.

Jag tror att det mesta inte går att förklaras som vitt och svart, det gäller även mina känslor nu och likaså när det handlar om vilken årstid som är mig snällast. Nu är det sommar och natt...

LN ä tebax

Nu sitter Ellen inne på min toa igen och ordnar sig fint för natten i godan ro medans jag sitter framför datorn i min svagt upplysta lägenhet. Vissa vänner verkar man aldrig bli av med och samtliga vänner verkar man aldrig vilja bli av med, en synnerlig god kombination skulle jag ödmjukt vilja påstå. Ellen är en sådan vän och det gör mig väldans glad.

Attraherande klädsel repellerar glädje

Jag är het. Jag är väldigt het. Jag så vansinnigt het... därför att det är hett. Solen är inte snäll mot mig idag. Det är alldeles för varmt ute för att jag ska tycka om det. Hela min kropp är som en brûléepudding, slutar aldrig dallra och klibbar fast i minsta lilla sak. Jag är säkert så klibbig att jag kan klättra på glastäkta skyskrapor utan sugproppar. Kanske har jag blivit utsatt för någon radioaktiv strålning och muterat så att jag har fått superklibbiga superhjältekrafter? ...eller inte.

Seriöst! Allting verkar fastna i mig! Inte minst mina kläder! De har aldrig var så närgångna förut.

Mina innanlår är svullna efter att ha fastnat i varandra i varenda steg under min helvetespromenad hem från tågstationen. Sådana gnid- och skavsår är inte till för att göra folk glada...

Just nu kan jag åtminstone hitta minst fem olika objekt i min lägenhet som jag kan lyfta genom att enbart råka nudda vid dem och minst tio olika anledningar till varför ett raseriutbrott helt och hållet skulle vara det mest vettiga att göra just nu. Jag kokar av utmattad frusteration och det gör mig grymt IRRITERAD!!!

Mail på posten

Idag läste jag ett mail från en undebar person som jag ganska mycket ser som min mentor. Hon skrev att hon hade läst min blogg och tyckte om den. Då begavs sig mungiporna till mitt leendes perferi. Det fanns en fin beskrivning om vad hon tänkte om den också och den träffade mig verkligen rätt, för skrivarkölden som satt i fingrarna for iväg som om det vore en frisk höstvind som blåste iväg en fint ihopkrattad hög med löv.

Tack kära vän!