Grym otro och glömd olycka

En sak är bra att veta om mig, att påstå att jag ljuger är för mig en av de grövsta förolämpningar som finns och det finns en grund till detta. I hela min ungdom har jag hört att mina kunskaper var smutsig fantasi och ren lögn, då jag påstått något som jag hört från en dokumentär, läst i en bok, hört från en vän eller rentutav bara visste. Om det var min fantastiska förmåga att hitta på slumpvis fakta och sedan blint tro på det eller om mina källor eller lyssnare som hade fel, det kunde jag inte bedöma då och idag så har jag nog ännu mindre möjlighet att varken bedöma eller se över den situationen som jag upplevde så långt tillbaka, men en sak är säker: jag satt i kläm och med mig satt skuld. Att inte bli trodd och bli dömd som lögnare är något som jag har burit inom mig och det har format en del av mig som jag är idag, kanske är det därför jag är lite för seriös emellanåt? Hursomhelst så är detta viktigt att veta för att förstå innebörden av det som jag nyss fått insikt om. För ungefär sex månader sedan skrev jag en inlägg i min dagbok, något som sker väldigt sällan, och bara en vecka sedan så läste jag det. Till min förundran så handlade det jag om känslor som jag helt hade glömt bort och till och med hade svårt att föreställa mig själv. Min nuvarande version av den tiden, ett halvår tillbaka, stämde inte överens med vad jag hade skrivit. Betyder detta att jag fabricerar min historia eller kanske skriver om den? Självklart får man alltid nya upplevelser, kunskaper och perspektiv som kan påverkar hur man ser sig själv och forna fakta om sitt liv, men kan det bli en sådan skillnad att historian skrivs om... eller kanske glöms? De romantiska dagarna jag hade när jag var femton, är de ett omskrivet minne? Blott en osanning som knappt liknar skuggan av det verkliga? Mina mörka nätter när jag var tolv, är de en önskan som aldrig skedde? En dagdröm så stark att de blev verklighet i retroperspektiv? Är mitt liv en lögn, vävd att likna sanningen... eller kommer jag till och med att glömma de år som passerat? Min ungdom för evigt förlorad eller tråkigt misstrodd som fiction. Att bli misstrodd av andra har alltid varit känsligt, men nu börjar jag misstro mig själv, och det känns mer jobbigt än något annat. Mitt i all fruktansvärd självskådning finns också en pöl av bitter ångest över frånvaron av dagböcker i mitt liv. En mindre lättsam kväll blev det minsann.

Tänka liv och leva tankar

På sistone har jag haft tusen bollar i luften. Stora, små, tunga och lätta. Fantastiska, sinnesgäckande och inspirerande projekt... på papper.

Mina idéer om vad som skulle vara kul att göra är fler än någonsin och ark efter ark hopar sig i hög i mitt rum med skisser, texter och mindmaps. Små och stora fragment av mina planer. Det är allt ifrån layouts och arkitektskisser på tågstationer till fullständiga planritningar av en modernisering av en traditionell norsk bod, teckningar på trädgårdsterasser i form av jättetrappsteg, story plots för animéserier och filmmanus, tyger som svämmar över i lådor som ska bli slipsar, kuddar, mobilfodral, väskor och halsdukar, garn som trasslat till sig, men är halvvägs till att bli en underbar halsduk. Ja, allt möjligt kan man hitta om man vänder lite på ting och tang här i mitt rum eller svansar efter där jag går. Tusen projekt och idéer som väntar på att bli gjorda, men mitt rummet hittade jag nyss det som beskriver min verklighet som bäst. En tom kalender.

En vacker asieninspirerad kalender, med fina ovita blad och ett finurligt magnetlås som ger den lilla bokliknande pappershäftet en modern touch men utan att störa den antika känslan, som av någon anledning jag tycker mig finna hos allt som är asieninspirerat. Fin, men tom. Precis som mitt liv just nu.

Jag verkar inte göra något mer än att tanka på att göra något.

När livet handlar om en kliande armhåla

Min armhåla kliar och jag kliar tillbaka. Jag sitter i den sköna blå fåtöljen hemma hos föräldrar. Det är sent och någon av dem snarkar ett par meter och en vägg bort. Månen försöker lysa igenom några vitt spridda men ändå ganska massiva regnmoln och jag är lite småarg, tillsammans med min tunga, på mina krokiga tänder. Livet kunde inte se mer lika ut så som det gjorde för fyra år sedan. När jag vaknar i morgon är livet sju helvetes annorlunda, likaså var livet det innan det blev mörkt, men ändå den här sortens minut känns ändå tidlös.

Det är väldigt mörkt. Mörka har alltid mina bästa stunder varit, mörka och sena. Jag vet inte varför jag älskar mörker så, men en gång i tiden vet jag att jag inte gillade mörker alls. Då var jag rädd för det tills den där dagen... men det är en annan och en något mer privat historia. Min poäng är att mörkret länge haft min gunst och min gnista. Det är då jag ser livet så som jag vill se det mest. Man kan nästan säga att jag gillar mitt liv som en dröm.

Drömmens värld har sina egna regler. Vad som är viktigast nu och hur världen fungerar saker som kan ändras från dröm till dröm, men i drömmen själv så ger det mig en ram om hur jag ser världen. Ibland är jag evig, ibland är jag kort. Ibland är jag borta och ibland är jag här... Det påminner mig om att det finns regler, om vad som är viktigast i världen och hur den fungerar, i min vakna verklighet också. De här regler är oftast lika, men jag har lärt mig att de kan ändras de med.

Just nu, här i min blå fåtölj finns inte tid... bara en döende natt, liksom där ute på himlen. Runtom mig finns inte upp, ner , hit och dit, utan bara lite mörker som vanligt simmar omkring mig. Just nu kliar det och det är nog det ända som det gör, så jag kliar tillbaka. Sjukt vad skönt det kan vara att klia tillbaka, som en känsla jag nog aldrig känt förut.

Throw out the Swedes

En vacker solig dag surfade jag lite på nätet och kom över en liten film som jag trodde var utav norsk härkomst...



Tänka sig, lite sällskap.



...



Nu blev det väldigt många männ på samma ställe. Mysigt, eller hur?



WHERE DID HIS HAND GO?!! Man kanske borde skaffa sig en "swede"...

Massa mango och tomt tittande

Massa mango i magen och två underbara vänner som lapar chips framför teven, en bättre kväll kan man nog inte ha, men ändå är det någonting som inte stämmer. En dokumentär om prostitution tar upp det mesta av vår uppmärksamhet, men uppmärksamheten är inte så uppmärksam. Någonting sitter och gnager på mitt medvetande och det jobbiga är att jag inte vet vad det är.

Behöver jag veta vad det är? Eller behöver jag endast veta hur det påverkar mig? Jag menar, behöver jag veta varför jag känner som jag känner för att kunna hantera mina egna känslor? Jag tror jag biter mig själv i svansen...

Djup, djup, djup och djup. Det är lite åt det hållet jag sakta lutar nu, men jag är inte ledsen, bara på något sätt tom eller uppmärksamhetssvag.

Ro & replik

Nu har jag varit inbäddad i tysthet och ro sen några månader tillbaks, iallfall när det gäller mitt bloggskrivande, men ikväll fick jag mig åter äran att läsa mina egna minnen och tankar. Resultatet var att jag kände svidande längtan efter att skriva igen.

Nog var det inte bara längtan, men också en sorg och saknad över att jag inte forsatt när jag haft så många upplevelser och idéer. En självdisciplinerande örfil likt en rättfram replik till mitt tigande författarskap.

Nu ska fingrarna återigen få tungans tanke.

I'm angry and google translate stinks!

Ego meis valde in TONSTRINUS dirigitur. Illa rapta comis stupri! Ut puppis parti piger incidere crinem cruentis forcipe tenui et nihil aliud. Est stultissimus potes facere ut TONSTRINUS. No Glossarium. No dedicauit. No stupri honore. Quem cum interrogassem ei facere rectum coram usa aure tenui ferro cruenta imparibus dentium. Quaero quasi pilam feno ... confectus sicut pellis antiquo stupri feles molestatos beluam. Volo eam pugno suo tam dura cerebri vulnus accipiet eam tenent et et trahere uteri adeo durus quod sicut pendebit inter ubera vaccae crura. Sum pilos non data poscenti purganda et a stupri quadringentorum viginti coronas habui. In inferorum futuri data. Ut bos stupri cunni!