"Gubbe" är ett könsneutralt ord, säger min käre Fredrik.
BTW "käre" är könsneutralt enligt mig, inte Fredrik.
Vart Jag Trampar
9 år sedan
onsdag 27 februari 2008
tisdag 26 februari 2008
Jag har fått svinkoppor!
Nu lider jag svårt av mansgriseriernas boja.
Svinkopporna sitter djupt inne i mitt samvete och löjlig som jag är så lägger jag skulden för all orättvis behandling av kvinnor på mig. Lilla jag. En kvinna fick inte säga tack. Det var inte för att någon förbjöd henne för att hon var kvinna, men mannen som hon delade priset med pratade på och gjorde en fin sorti och "nu-är-det-dags-att-gå-ut-musiken" brassade på just innan hon fick ta ett andetag för att säga tack och micken stängdes av. Tänk att vinna en Oscar, komma upp på scen och där bara stå bakom någon och inte få tacka. Ett oförsvarligt fel!
... och jag drar slutsatsen. Kvinna + Man = Orättvist utan att ens ha några stärkande bevis. Men jag fick skulden iallafall, av mig själv, på grund av att jag är man.
Jag behöver nog tänka lite mer på det här... Mangriskopporna går säkert över snart, det behövs bara lite intellektualisering.
Svinkopporna sitter djupt inne i mitt samvete och löjlig som jag är så lägger jag skulden för all orättvis behandling av kvinnor på mig. Lilla jag. En kvinna fick inte säga tack. Det var inte för att någon förbjöd henne för att hon var kvinna, men mannen som hon delade priset med pratade på och gjorde en fin sorti och "nu-är-det-dags-att-gå-ut-musiken" brassade på just innan hon fick ta ett andetag för att säga tack och micken stängdes av. Tänk att vinna en Oscar, komma upp på scen och där bara stå bakom någon och inte få tacka. Ett oförsvarligt fel!
... och jag drar slutsatsen. Kvinna + Man = Orättvist utan att ens ha några stärkande bevis. Men jag fick skulden iallafall, av mig själv, på grund av att jag är man.
Jag behöver nog tänka lite mer på det här... Mangriskopporna går säkert över snart, det behövs bara lite intellektualisering.
söndag 24 februari 2008
Nu gör det ont igen
Nu är det mycket... Alldeles för mycket.
Nu sitter jag och klämmer fram en bråkdel av klumpen i mitt bröst, sakta sipprande ur mina ögon. Klumpen känns inte som en klump, utan något som verkligen vill ut ur mitt bröst, fly ut i den mörka natten och gömma sig tryggt på ett moln... någonstans ovanför regnbågen.
Jag har nyss sett en film som heter Bamako. Det är en film som utspelar sig på bakgården i ett hushåll i Malibu i Afrika. Där med vardagen runtom hålls en rättegång mellan det Afrikanska folket och Världsbanken tillsammans med Internationella valutafonden. Jag grips av dramat i slowmotion och skäms för att jag är trött och nästan somnar. Strax efter filmen så börjar ett nytt program, Genusmaskineriet, ett program om normer. Jag får gigantiska osynlig örfilar om och om igen när jag får reprimand efter reprimand kastat i ansiktet för att jag kategoriserar människor och dömer enväldigt från min höga stol. Och där sitter jag med djupt insutten i min mjuka säng och sakta drunkar i ångest. Jag skäms till och med för att jag måste röra på mig för att min bak inte får tillräckligt mycket blod.
Jag tänker tillbaks och letar i mitt minne efter gånger då jag klart handlat fel p.g.a. föreställningar och alldeles för mycket "höga stolsittande", men sen slår tanken tillbaka. Hur många gånger har jag inte önskat att jag själv inte blivit och ska bli kategoriserad, dömd och ignorerad? Vem är jag att gå fri från orättvisa som jag så blint delar ut till alla andra? Då brast något och det ville bort ifrån mig... det enda problemet var att det satt i mitt bröst.
När jag satt där och fick ångesten sköljd över mig så flydde jag in mig själv för att nå något som hopp. Där satt jag slitandes jag för att jag inte räcker till. Inte ens till mig själv. Med "Somewhere over the rainbow" i mina öron söker jag mig bort mot något... rent och oskuldsfullt, nyfött... långt bort i en dröm om en klar natt med glittrande stjärnor som vittnar om en skönhet bortom mänskliga ögat, en regnbåge.
Jag kommer aldrig nå dit upp. Jag kommer aldrig ge upp att nå dit upp. Jag vet att jag inte räcker till... Snart brister jag. Nu klarar jag inte skriva längre.
Nu sitter jag och klämmer fram en bråkdel av klumpen i mitt bröst, sakta sipprande ur mina ögon. Klumpen känns inte som en klump, utan något som verkligen vill ut ur mitt bröst, fly ut i den mörka natten och gömma sig tryggt på ett moln... någonstans ovanför regnbågen.
Jag har nyss sett en film som heter Bamako. Det är en film som utspelar sig på bakgården i ett hushåll i Malibu i Afrika. Där med vardagen runtom hålls en rättegång mellan det Afrikanska folket och Världsbanken tillsammans med Internationella valutafonden. Jag grips av dramat i slowmotion och skäms för att jag är trött och nästan somnar. Strax efter filmen så börjar ett nytt program, Genusmaskineriet, ett program om normer. Jag får gigantiska osynlig örfilar om och om igen när jag får reprimand efter reprimand kastat i ansiktet för att jag kategoriserar människor och dömer enväldigt från min höga stol. Och där sitter jag med djupt insutten i min mjuka säng och sakta drunkar i ångest. Jag skäms till och med för att jag måste röra på mig för att min bak inte får tillräckligt mycket blod.
Jag tänker tillbaks och letar i mitt minne efter gånger då jag klart handlat fel p.g.a. föreställningar och alldeles för mycket "höga stolsittande", men sen slår tanken tillbaka. Hur många gånger har jag inte önskat att jag själv inte blivit och ska bli kategoriserad, dömd och ignorerad? Vem är jag att gå fri från orättvisa som jag så blint delar ut till alla andra? Då brast något och det ville bort ifrån mig... det enda problemet var att det satt i mitt bröst.
När jag satt där och fick ångesten sköljd över mig så flydde jag in mig själv för att nå något som hopp. Där satt jag slitandes jag för att jag inte räcker till. Inte ens till mig själv. Med "Somewhere over the rainbow" i mina öron söker jag mig bort mot något... rent och oskuldsfullt, nyfött... långt bort i en dröm om en klar natt med glittrande stjärnor som vittnar om en skönhet bortom mänskliga ögat, en regnbåge.
Jag kommer aldrig nå dit upp. Jag kommer aldrig ge upp att nå dit upp. Jag vet att jag inte räcker till... Snart brister jag. Nu klarar jag inte skriva längre.
torsdag 14 februari 2008
Valentines day
Vad vackert! En dragking och en flata tillsammans genom livet i evig kärlek. Förevigad av Google! Tack Google!
torsdag 7 februari 2008
Till Nalle
Nalle Söderqvist gick bort i Måndags kväll. Han var vice ordförande i RFSL Ungdom Göteborg och var en av de mest engagerade och entusiastiska människorna i hela RFSL Ungdom.
RFSL Ungdom Karlstad har tagit det här hårt. Vi som kände Nalle är ledsna och upprörda. Det känns ibland inte verkligt för mig. Men en sak glädjer mig. Denna reaktion bland oss visar att vi i RFSL Ungdom har något som man förmodligen ofta inte ser. Vi har en vansinnigt stark sammanhållning. Vi känner varandra och bryr sig om varandra. Vi är snart tusen och kärnan av oss styrelser är otroligt thight. Jag tror att det inte finns i särskilt många andra organisationer.
Vi arbetar för kärlek, men i spåren av kärlek kan även sorg gro. Vi kommer minnas dig Nalle.
RFSL Ungdom Karlstad har tagit det här hårt. Vi som kände Nalle är ledsna och upprörda. Det känns ibland inte verkligt för mig. Men en sak glädjer mig. Denna reaktion bland oss visar att vi i RFSL Ungdom har något som man förmodligen ofta inte ser. Vi har en vansinnigt stark sammanhållning. Vi känner varandra och bryr sig om varandra. Vi är snart tusen och kärnan av oss styrelser är otroligt thight. Jag tror att det inte finns i särskilt många andra organisationer.
Vi arbetar för kärlek, men i spåren av kärlek kan även sorg gro. Vi kommer minnas dig Nalle.
En händelserik dag
Det började med ett litet evighets skuffande på internet i Karlstads universitets bibliotek. Artikeln, artikeln, artikeln... Det var så jädrans lång.
En genusvetenskaplig föreläsning följde strax efter.
Blev bortrövad av sexgudinnnan i korridorerna på Universitetet och jag fick uppleva med egna ögon att hon verkligen inte hade något lokalsinne.
Mamma tvingade mig med på en Yogaklass där mina öron blev nästintill spräckta av en gigantisk gong-gong.
Tittat på Gaygalan och konstaterat att den är ganska elak, ytlig och politisk... men egentligen (ska) handlar om kärlek. Och när BlackJack stämde in i slutet med sin oerhörda falsk sång så blev min mor galen och jagade mig i vardagsrummet för att få dansa bugg med mig.
Dessutom har jag nu fått reda på att jag sticker till Stockholm imorgon kl 12:15 för att utbilda mig lite i HIV-handläggning.
En genusvetenskaplig föreläsning följde strax efter.
Blev bortrövad av sexgudinnnan i korridorerna på Universitetet och jag fick uppleva med egna ögon att hon verkligen inte hade något lokalsinne.
Mamma tvingade mig med på en Yogaklass där mina öron blev nästintill spräckta av en gigantisk gong-gong.
Tittat på Gaygalan och konstaterat att den är ganska elak, ytlig och politisk... men egentligen (ska) handlar om kärlek. Och när BlackJack stämde in i slutet med sin oerhörda falsk sång så blev min mor galen och jagade mig i vardagsrummet för att få dansa bugg med mig.
Dessutom har jag nu fått reda på att jag sticker till Stockholm imorgon kl 12:15 för att utbilda mig lite i HIV-handläggning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
