Vart Jag Trampar
9 år sedan
torsdag 9 december 2010
I'm angry and google translate stinks!
Ego meis valde in TONSTRINUS dirigitur. Illa rapta comis stupri! Ut puppis parti piger incidere crinem cruentis forcipe tenui et nihil aliud. Est stultissimus potes facere ut TONSTRINUS. No Glossarium. No dedicauit. No stupri honore. Quem cum interrogassem ei facere rectum coram usa aure tenui ferro cruenta imparibus dentium. Quaero quasi pilam feno ... confectus sicut pellis antiquo stupri feles molestatos beluam. Volo eam pugno suo tam dura cerebri vulnus accipiet eam tenent et et trahere uteri adeo durus quod sicut pendebit inter ubera vaccae crura. Sum pilos non data poscenti purganda et a stupri quadringentorum viginti coronas habui. In inferorum futuri data. Ut bos stupri cunni!
fredag 5 november 2010
onsdag 3 november 2010
I have confidence!
Nu spritter det i varje liten vrå och lem på och i mig! Jag är på åternytt boostad av underbar energi som ska få regna som glädjehagel i min vackra rådjursvärld. Jag har köpt böcker om Kambodja, jag har haft en underbar dag med underbara kollegor som är så underbara att jag inte kan hjälpa än att bara le, världen har skänkt mig varmt smekande sol som sakta slickar min kind när jag sitter i bilen, Madde har boxat på mig och allt detta gör hela min värld underbart underbar! Fasen vad jag är lycklig! COME ON YOU DAMN TO-DO-LIST! I WILL HIT YOU SO HARD THAT YOU WISH YOU WERE A STONE!
Jag är mycket medveten om att vissa människor har en tendens till att visa en aningens mer energisk entusiasm än andra, men likaså finns de människor som vissar det en stor aning mindre och därmed kanske mycket smått eller rent utav nästan omärkbart. Vissa gör det storslaget och imponerande samtidigt som andra gör det föga intressant även om ansträngningen är väl emotionellt likvärdig, men oavsett hur man blir sedd i en annans öga eller öra så är det fenomenet att leva med obehindrad glädje som jag nu vill göra och tänker likväl ämna min eftermiddag till. Låt mig skamligt älska glädjen!
Ps. Jag tycker att filmen är mycket talande för att jag känner... och vilket bör nämnas är att jag hittat filmen helt oväntat på nätet och har icke någon känd bekantskap med medverkande. Ds
söndag 17 oktober 2010
WTF!
WTF!!!!
Sjukt! Det är helt sjukt! Förstår ni om jag blev paff när jag såg detta i animéserien jag tittar på nu? Den heter Fairy Tail, men jag menar... ändå! torsdag 23 september 2010
fredag 17 september 2010
Jag erkänner ett problem
När man har något att göra kanske man tänker "det där ska jag göra". Om samma tanke om samma sak tänks nästa dag och senare nästa dag igen, då har det som skulle göras inte gjorts.
Underligt nog får jag väldigt många deja vu-upplevelser när jag tänker "det där borde jag göra". Varför de aldrig blir gjorda har jag ingen aning om. Det är för mig ett mysterium. Att förstå en så enkel sak som sina egna handlingar, vad man gör och inte gör, kan vara oförståligt svårt och att handskas med någon oförståligt svårt är inte något enkelt.
Underligt nog får jag väldigt många deja vu-upplevelser när jag tänker "det där borde jag göra". Varför de aldrig blir gjorda har jag ingen aning om. Det är för mig ett mysterium. Att förstå en så enkel sak som sina egna handlingar, vad man gör och inte gör, kan vara oförståligt svårt och att handskas med någon oförståligt svårt är inte något enkelt.
torsdag 16 september 2010
The war was forgotten
"What is war?" asked journalist the young boy while taking a sip of the hot black coffee. The café was filled with the lack of smell of newly baked bread and instead had a vague odour of tobacco smoke and by passing cars. They had met outside the royal air force recruiting facility and just of coincedence started to talk cause none of them knew what to do next. The journalist had been thrown out of the facility with the reason of not asking the right kind of questions, in other words, he did not ask the newly recruited how lucky, proud and important they felt now when they were going to the front somewhere far overseas. The young boy was one of those new recruits.
The young boy looked at the journalist, opened his mouth but out came no words. He knew how speak and he knew how to understand questions, but now no answer came to mind and even less to his tongue. The journalist leaned back, not anymore waiting for a reply, lit an cigarette and just nonchalant looked at some vehicles passing by bumping on the uneven cobble street. "Isn't war a way to win?" said the boy. Immediately he regreted his answer. Why did he say it as question? Did this dirty, costume suit dressed snob made him unsure of himself and why did he feel like he put himself into submersive role? A silent, hot anger shoke his inner torso and he looked down in shame. Calmly the journalist raised his eyebrows with a faint smile and said "Indeed, it is." and casually blew a small puff of smoke. "But what to win?". The boy looked up and met the journalist's eyes. "To win respect, to earn safety and retain our prosperity!" he said with a fierce determination. Suprised of his sudden uprisen attitude, the journalist met the young boy's blue eyes, burning but still pure white as shimmering pearl and clear blue like summer skies. The boy's newfound heavy breath and shallow pumping pulse made made him glow. As blown away like a disapearing puff of smoke, the journalist saw this, just seconds ago, harmless and slightly lost boy becoming an angelic being spiting flaming words as if they were lumps of litten tar. The journalist admired the boy's passion but not the depth of his belief, he was convinced that war made noone happy, nor respected, safe or prosperous, but on the contrairy sad, feared, exposed and poor. "Have you been given this respect, safety or prosperity as you so eagerly talks about?" the journalist said harshly and brought his cup close to his lips. The boy's eyes went from burning spears to melting ice, cool and calm like lost pearls. Once again the answers seemed to have escaped his thoughts. "It is for everyone, not just me." he tried. The journalist still kept the cup close to his lips and asked "Is it for the people overseas?".
Nothing around them was silent, the traffic, the slowly turning fan in the ceiling, the few other guests in the café and even the building seemed to make it self heard in a nonrecognisable way. They sat there, looking at each other and time was turning a very long minute. Would it help the people overseas to bring war to their lands? Could you steal yourself some happyiness? The questions made loops inside the young boy's mind without coming to ease and settle with an answer. Thoughts was twisting, turning and burning in his eyes. The journalist, still keeping the cup close, took a sip and let his lips rest on the porseline, like a gentle kiss longing for more coffee, and he said "What kind of respect is earned by spreading fear? What kind of safety is earned by taking away other's? What kind of prosperity is earned by making people poor?". The boy looked up into the journalist's eyes. "What kind of peace is earned by waging war?" was the journalist's final words and let the porseline rest onto his lips as silent seal. Searching for something he did not know what it was, the boy let his sight run over the journalist face and he stopped, staring at the cup resting upon his lips, as it was waiting to be sipped, waiting to be gone, waiting to be loved. "I don't want to go to war. I want to be gone." the boy said and a tear ran down his cheek.
Later on, the boy was gone.
The young boy looked at the journalist, opened his mouth but out came no words. He knew how speak and he knew how to understand questions, but now no answer came to mind and even less to his tongue. The journalist leaned back, not anymore waiting for a reply, lit an cigarette and just nonchalant looked at some vehicles passing by bumping on the uneven cobble street. "Isn't war a way to win?" said the boy. Immediately he regreted his answer. Why did he say it as question? Did this dirty, costume suit dressed snob made him unsure of himself and why did he feel like he put himself into submersive role? A silent, hot anger shoke his inner torso and he looked down in shame. Calmly the journalist raised his eyebrows with a faint smile and said "Indeed, it is." and casually blew a small puff of smoke. "But what to win?". The boy looked up and met the journalist's eyes. "To win respect, to earn safety and retain our prosperity!" he said with a fierce determination. Suprised of his sudden uprisen attitude, the journalist met the young boy's blue eyes, burning but still pure white as shimmering pearl and clear blue like summer skies. The boy's newfound heavy breath and shallow pumping pulse made made him glow. As blown away like a disapearing puff of smoke, the journalist saw this, just seconds ago, harmless and slightly lost boy becoming an angelic being spiting flaming words as if they were lumps of litten tar. The journalist admired the boy's passion but not the depth of his belief, he was convinced that war made noone happy, nor respected, safe or prosperous, but on the contrairy sad, feared, exposed and poor. "Have you been given this respect, safety or prosperity as you so eagerly talks about?" the journalist said harshly and brought his cup close to his lips. The boy's eyes went from burning spears to melting ice, cool and calm like lost pearls. Once again the answers seemed to have escaped his thoughts. "It is for everyone, not just me." he tried. The journalist still kept the cup close to his lips and asked "Is it for the people overseas?".
Nothing around them was silent, the traffic, the slowly turning fan in the ceiling, the few other guests in the café and even the building seemed to make it self heard in a nonrecognisable way. They sat there, looking at each other and time was turning a very long minute. Would it help the people overseas to bring war to their lands? Could you steal yourself some happyiness? The questions made loops inside the young boy's mind without coming to ease and settle with an answer. Thoughts was twisting, turning and burning in his eyes. The journalist, still keeping the cup close, took a sip and let his lips rest on the porseline, like a gentle kiss longing for more coffee, and he said "What kind of respect is earned by spreading fear? What kind of safety is earned by taking away other's? What kind of prosperity is earned by making people poor?". The boy looked up into the journalist's eyes. "What kind of peace is earned by waging war?" was the journalist's final words and let the porseline rest onto his lips as silent seal. Searching for something he did not know what it was, the boy let his sight run over the journalist face and he stopped, staring at the cup resting upon his lips, as it was waiting to be sipped, waiting to be gone, waiting to be loved. "I don't want to go to war. I want to be gone." the boy said and a tear ran down his cheek.
Later on, the boy was gone.
fredag 13 augusti 2010
You have crab!
En förkärlek för felsägningar och misstolkningar, är ett litet personlighetsdrag som jag skulle vilja erkänna att jag har. Nu när jag sitter och tittar på den tecknade serien från Japan om min barndoms favorittv-spelsfigur, Megaman, så kan jag inte hjälpa att mungiporna fladdrar vilt i jakt efter öronsnibbarna.
*Doorbell* och en ljus förmodad kvinnoröst svarar vänligt frågande.
(...)
(Tänka sig, jag skulle också bli ytterst förvånad)
Bra där, jag skulle nog också hellre vilja ge någon en budleverans med krabba.
*Doorbell* och en ljus förmodad kvinnoröst svarar vänligt frågande.
(...)
(Tänka sig, jag skulle också bli ytterst förvånad)
Bra där, jag skulle nog också hellre vilja ge någon en budleverans med krabba.
onsdag 23 juni 2010
lördag 19 juni 2010
Found you... I mean myself!
Den här dagen har fått ett besynnerligt börjande. Vaknat har jag gjort och skjutsat Per till jobbet, men det hände en finurlig liten sak när jag var på min väg hem igen. När jag kom till vårt kvarter så står där en bil i korsningen och en man går sakta in, ut och runt. Lite smånyfiken stannade jag och vevade ner rutan. "Hei, er allting greit?". Min hälsningsfras som undrade om allting var okey och också den hälsningsfras som blev inledningen på en konstig konversation. Den gamle mannen hade jag aldrig sett förr, men han visste både att jag bodde här och att jag hette Robert... och han uttalade det på det korrekta svenska viset också. Det ställde mig helt i fulltgapläge och hade svårt att få upp hakan igen. Hur visste han vem jag var? Jag sade vänligt att jag inte kände igen honom, men då frågade han om jag inte bodde tillsammans med Dina (eller något) och det gör jag ju inte... sedan om jag inte kände Erik och det gjorde jag ju heller inte. Så frågetecknet blev mindre. Han måste ha trott att jag är någon annan Robert, som ser ut som mig, har en liknande röst och bor i samma kvarter...
Hursomhelst den gamle mannen log och jag drog, full av smått gnagande förvirring. Fanns där en dubbelgångare av mig här? Erik han nämde, kunde det möjligen vara den oerhört söta hundägaren? Eller kan det vara så att jag drömmer vaken?
Hursomhelst den gamle mannen log och jag drog, full av smått gnagande förvirring. Fanns där en dubbelgångare av mig här? Erik han nämde, kunde det möjligen vara den oerhört söta hundägaren? Eller kan det vara så att jag drömmer vaken?
När monstret blev jag
Jag har alltid undrat hur disk magiskt försvinner och sedan återfinns i diskmaskinen. Nu vet jag...
torsdag 17 juni 2010
Låta lätet komma
Tyst knarrande knän och sängvarma andetag, så känner jag mig nu när jag sitter här i ett rum fyllt av instängd luft, trött konverserande vänner och beatlesmusik. Jag har verkligen haft en underbar kväll ikväll.
Oavsett om aktiviteter har tröttnat mitt sinne så simmar saker sakta i cirklar och sår nyfikenhetslikande ånger i tankar om livet och tillhörighet. Vart hör jag hemma? Nu finns många vänner här i Norge och de kommer närmare och blir allt fler, men samtidigt så vet jag inte om det är de som är min tillhörighet. Dit jag tillhör är oerhört identitetsgrundande för mig och att inte veta vilka vänner eller ställe som är mitt nät, säte och läte förvillar mig så.
Nätet är för mig ett skydd utav kärlek och kontakt. Sätet är där jag sover som bäst och utifrån jag kan växa, t.ex. bostad eller tillhåll. Lätet är vilka kläder jag väljer, vilken musik som skrålar och delas, vilken klubb jag går till och hur jag har roligt med mina vänner.
Inför mig flashar bilder utav vad som en gång varit och fortfarande ibland som känns som att det är. Ställen där jag kunnat växa och låtits bli någon. Personer som givit guldkant i min vardag. Stunder då jag älskat. Namn som alltid kommer finnas.
Vart mår jag bäst? Vilka kommer vandra med mig livet ut? Vilka öppnar dörrarna till mina drömmar? Vilka är mina drömmar? Vem kan jag dela min dröm med... Frågorna blir fler.
Oavsett om aktiviteter har tröttnat mitt sinne så simmar saker sakta i cirklar och sår nyfikenhetslikande ånger i tankar om livet och tillhörighet. Vart hör jag hemma? Nu finns många vänner här i Norge och de kommer närmare och blir allt fler, men samtidigt så vet jag inte om det är de som är min tillhörighet. Dit jag tillhör är oerhört identitetsgrundande för mig och att inte veta vilka vänner eller ställe som är mitt nät, säte och läte förvillar mig så.
Nätet är för mig ett skydd utav kärlek och kontakt. Sätet är där jag sover som bäst och utifrån jag kan växa, t.ex. bostad eller tillhåll. Lätet är vilka kläder jag väljer, vilken musik som skrålar och delas, vilken klubb jag går till och hur jag har roligt med mina vänner.
Inför mig flashar bilder utav vad som en gång varit och fortfarande ibland som känns som att det är. Ställen där jag kunnat växa och låtits bli någon. Personer som givit guldkant i min vardag. Stunder då jag älskat. Namn som alltid kommer finnas.
Vart mår jag bäst? Vilka kommer vandra med mig livet ut? Vilka öppnar dörrarna till mina drömmar? Vilka är mina drömmar? Vem kan jag dela min dröm med... Frågorna blir fler.
onsdag 16 juni 2010
Tre små mangrisar
Just nu står jag i köket och plockar ur den tredje diskmaskinen full med disk. Att tre små pojkar som vi kan sammankalla så oerhörda mängder med disk? Det är på snudden att jag inte hänger med i det hela och förbaskat grisiga är vi också! Smuts, skräp, matrester, disk, mat, kläder, ostädade rum och kaotiska skrivbord finns det gott om i detta välsignade hus... men så slår det mig. Vi är lite som de tre små grisarna.
Henrik är stenhusgrisen, Per är kvisthusgrisen och jag är utan tvekan höhusgrisen. Jag lever flyktigt, har kul och visslar (istället för att spela flöjt) vart jag än går. Man kan nog säga att jag nog inte är den bästa på att bygga bo...
(Notera att min gris har en fin sjömanshatt ^^)
Henrik är stenhusgrisen, Per är kvisthusgrisen och jag är utan tvekan höhusgrisen. Jag lever flyktigt, har kul och visslar (istället för att spela flöjt) vart jag än går. Man kan nog säga att jag nog inte är den bästa på att bygga bo...
(Notera att min gris har en fin sjömanshatt ^^)
tisdag 15 juni 2010
Svidande hemlängtan
Nyss fick jag veta att mina vänner hemma i Karlstad blivit mordhotade. Mordhotade för att de öppet är just de som dem är, sig själva. De arrangerar Pride i Värmland i Juli och någon där ute i de Värmländska skogarna blev så rädd att den personen skulle leta upp ett telefonnummer och sedan ringa till min vän enbart för att få någon annan skrämd. Hotad till livet.
Är det så livsviktigt att trycka ner någon bara för att den personen råkar vara homosexuell, bisexuell eller transperson? Vad är det som är så farligt? Vad är det som är så fel? Jag tycker att man har all rätt att vara den man är och visa det öppet! Det ska fan mig vara en världslig, vardaglig, allomfattande, mänsklig rättighet!
Jag ska göra allt jag kan för att åka dit och stödja dem just då paraden går av stapeln. Just nu enligt mina planer så är det mitt i min semester, men fuck den! Inget är viktigare än mina vänner! Och då ska jag vara mer regnbågig än någonsin!
Jag hoppas ni där bortapå andra sidan gränsen förstår att den brinner en glöd inom mig just nu som är beredd att hjälpa er på alla sätt som jag någonsin kan! Ni är bäst och jag är stolt över er! Ni behövs!
Villovägar i Norge
En oerhört vacker, norsk solskensdag så kände jag att det bara var tvunget att hända något. Jag ville att det skulle hända något så jag tog cykeln och drog iväg på upptäcktsfärd. Jag bestämde mig för att jag skulle bara se om den där sjön fanns runt hörnet...
En glad överaskning längs vägen. (Undrar vad som växer på dem fälten...?)
Att cykla längs gröna fält och norska skyltar var gudomligt härligt!
Men vänta lite... vad är det här? Mitt ute i skogen?
Wow, det känns som man står i en film och Hulken har stormat igenom här...
Coolt!
Har inte en pejling på vad det kan vara, men militärt och hemligt känns det.
Men så cyklade man vidare.
Så jag fick direktioner...
Och förbud.
Men till slut fann jag min lilla tjärn.
Letade upp en undangömd liten strand längre bort.
Och tog ett bendopp ^^
En glad överaskning längs vägen. (Undrar vad som växer på dem fälten...?)
Att cykla längs gröna fält och norska skyltar var gudomligt härligt!
Men vänta lite... vad är det här? Mitt ute i skogen?
Wow, det känns som man står i en film och Hulken har stormat igenom här...
Coolt!
Har inte en pejling på vad det kan vara, men militärt och hemligt känns det.
Men så cyklade man vidare.
Så jag fick direktioner...
Och förbud.
Men till slut fann jag min lilla tjärn.
Letade upp en undangömd liten strand längre bort.
Och tog ett bendopp ^^
torsdag 10 juni 2010
Starkt handlingskraftlös
Idag har jag gått igenom en matbutik och inte köpt godis. Jag är väldigt stolt över mig själv!
lördag 29 maj 2010
Hushörande
Jag hörde nyss min kombo kalla mig "Badhusälskling".
Men i själva verkligheten sade han "That's bothers me".
Men i själva verkligheten sade han "That's bothers me".
måndag 24 maj 2010
När Norge leker Newton
Trött, tröttare, jag... så var det nog idag och klockan var bara klockan fem på eftermiddag då regnmolnen fortfarande bråkade med solen om en plats i himmelen. Jag hade helt pladask kolat i fotöljen framför televisionen, när mina kära kombos bestämde sig att det inte riktigt var normalt att kola på dagtid. Så de väckte mig och tvingade mig ut på promenad. Och vilken promenad säger jag!
Vacker grå himmel, massor av hus, en inburad underbar kanin, blommande fruktträd och en fet ekorre som knaprade nötter på ett fågelbord. Allt var gott.
Men in mot slutet av min eskapad fångades några ögonblick av intressant häpnad. Jag beskådade de nygröna trädkronorna medans jag gick där på den lilla vägen i kröken bara några få tiotal meter kvar till min brevlåda då det plötsligt blev jobbigt att gå. Stegena blev fasligt tröga och tunga som attan och en sekund kändes det som om jag blev helt inbromsad. Något höll på att hända. Jag blev lugnt skräckslagsliknande förvånad, men det gick ganska fort över när jag insåg vad som hänt. Min omedelbara fatigue och nästintill stillståendehet var nämligen ett osett fartgupp som jag hade börjat traska över...
Vacker grå himmel, massor av hus, en inburad underbar kanin, blommande fruktträd och en fet ekorre som knaprade nötter på ett fågelbord. Allt var gott.
Men in mot slutet av min eskapad fångades några ögonblick av intressant häpnad. Jag beskådade de nygröna trädkronorna medans jag gick där på den lilla vägen i kröken bara några få tiotal meter kvar till min brevlåda då det plötsligt blev jobbigt att gå. Stegena blev fasligt tröga och tunga som attan och en sekund kändes det som om jag blev helt inbromsad. Något höll på att hända. Jag blev lugnt skräckslagsliknande förvånad, men det gick ganska fort över när jag insåg vad som hänt. Min omedelbara fatigue och nästintill stillståendehet var nämligen ett osett fartgupp som jag hade börjat traska över...
Kolad fot
Så hade man gått på glödande kol. Med lite förberedelse så går det ju fint och dessutom så kändes ju inte ens värmen. Stolt!
(Var god lägg på en ton av ironi för att få det korrekta meddelandet)
(Var god lägg på en ton av ironi för att få det korrekta meddelandet)
fredag 21 maj 2010
onsdag 19 maj 2010
Vaken mardröm
Nu ligger jag vaken, tänker på mitt ex och har refrängen från Rysslands national hymn på hjärnan... och jag ska vakna för att gå till jobbet om en halvtimme.
Be & Svär
Att glömma sorger och besvär är något jag nog har blivit bra på och den lilla effekten i mitt liv har gjort att jag lugnt kunna tuffa på utan att bry mig vad som sker på sidan om min lilla livsstig, men dagar kommer då ibland som om från ingenstans då en tanken sakta rör vid min medvetenhet. Är jag ytlig? Varför känner jag inte mer?
Ingenting är som då. Då kände jag i överflöd och varje känsla, oavsett vems gav tårar, kampglöd eller skratt. Nu är en väns besvär inte längre unikt. En vädjan till hjälp från en vän i nöd blir till ett tomt eko inom mig. Jag vet förmodligen direkt vad jag ska göra och vad som göras borde. Att ta initiativ är något som sker utan förvarning, men att det sker utan att vara helhjärtat är min stora ifrågasättning.
Just nu vill jag likna det med att gå till kyrkan för att man alltid har gjort det eller att gå til kyrkan för att man nyss fått en uppenbarelse och blivit frälst. Jag känner mig som den som bara går för att man alltid går... Bryr sig för att man ska bry sig, fast utan att känna.
Idag gick jag till kyrkan som jag verkligen inte gjort på länge. Allt var som vanligt och visst trivs man i goda vänner och människors lag, men det hände något när jag skulle be. Ett gammalt sår brast upp och istället för att blodet åter rann så började det rinna var. Härskna tankar och slagna känslor fyllde mig. Vemod, ånger, saknad, vrede och besvikelse rann i in i mina sinnen. Jag blev chockad... att jag inte kunnat släppa honom än. Fan!
Varför?! Jag vrålar "VARFÖR?!" inombords. Plötsligt ser jag som om det vore glasklart: mitt liv är i kras och inget är som det ska vara. Tillbaka då jag var i de mörka trakterna och vandrade med min vardag så hittade jag en väg ur det mörka och så var jag på väg till någonstans mycket bättre, men att vägen ledde mig hit kunde jag aldrig ha förstått. Vägen jag valde var att glömma och sluta känna. Snart kunde jag glömma vem som helst, till och med de jag nyss mött. Men det att sluta känna blev förmodligen min förbannelse... numer är det sällan jag kan lyssna och bry mig.
Nu lägger jag skulden för alla mina dåliga val på denna enda händelse och person, men faktum är att jag har aldrig varit riktigt lycklig sedan han sade "nej". Inte lycklig så som han gjorde mig.
Just nu hatar jag mig själv för att igen blåsa upp detta emotionella stormväder. Någonting säger mig att jag överreagerar och är alldeles för irrationell, men just den tanken känns som en fiende just nu. Jag vill känna! Jag vill inte vara rationell! För om jag är det så kanske jag för evigt fängslar mig utan att leva som jag en gång önskade att jag levde. Någonstans därinne ligger en oförstålig tanke som är högst ovälkommen och den tanken säger mig att jag vet att det inte är hans fel, utan bara mitt. Mitt fel att jag aldrig kommer att kunna leva som jag en gång önskade att leva.
Ingenting är som då. Då kände jag i överflöd och varje känsla, oavsett vems gav tårar, kampglöd eller skratt. Nu är en väns besvär inte längre unikt. En vädjan till hjälp från en vän i nöd blir till ett tomt eko inom mig. Jag vet förmodligen direkt vad jag ska göra och vad som göras borde. Att ta initiativ är något som sker utan förvarning, men att det sker utan att vara helhjärtat är min stora ifrågasättning.
Just nu vill jag likna det med att gå till kyrkan för att man alltid har gjort det eller att gå til kyrkan för att man nyss fått en uppenbarelse och blivit frälst. Jag känner mig som den som bara går för att man alltid går... Bryr sig för att man ska bry sig, fast utan att känna.
Idag gick jag till kyrkan som jag verkligen inte gjort på länge. Allt var som vanligt och visst trivs man i goda vänner och människors lag, men det hände något när jag skulle be. Ett gammalt sår brast upp och istället för att blodet åter rann så började det rinna var. Härskna tankar och slagna känslor fyllde mig. Vemod, ånger, saknad, vrede och besvikelse rann i in i mina sinnen. Jag blev chockad... att jag inte kunnat släppa honom än. Fan!
Varför?! Jag vrålar "VARFÖR?!" inombords. Plötsligt ser jag som om det vore glasklart: mitt liv är i kras och inget är som det ska vara. Tillbaka då jag var i de mörka trakterna och vandrade med min vardag så hittade jag en väg ur det mörka och så var jag på väg till någonstans mycket bättre, men att vägen ledde mig hit kunde jag aldrig ha förstått. Vägen jag valde var att glömma och sluta känna. Snart kunde jag glömma vem som helst, till och med de jag nyss mött. Men det att sluta känna blev förmodligen min förbannelse... numer är det sällan jag kan lyssna och bry mig.
Nu lägger jag skulden för alla mina dåliga val på denna enda händelse och person, men faktum är att jag har aldrig varit riktigt lycklig sedan han sade "nej". Inte lycklig så som han gjorde mig.
Just nu hatar jag mig själv för att igen blåsa upp detta emotionella stormväder. Någonting säger mig att jag överreagerar och är alldeles för irrationell, men just den tanken känns som en fiende just nu. Jag vill känna! Jag vill inte vara rationell! För om jag är det så kanske jag för evigt fängslar mig utan att leva som jag en gång önskade att jag levde. Någonstans därinne ligger en oförstålig tanke som är högst ovälkommen och den tanken säger mig att jag vet att det inte är hans fel, utan bara mitt. Mitt fel att jag aldrig kommer att kunna leva som jag en gång önskade att leva.
lördag 15 maj 2010
Då nuet vart långt
Jag har hunnit med så mycket idag. Jobbat. Åkt in till Oslo med Madde. Shoppat. Handlat mat. Städat. Lagat mango, ananas och rabarberpaj. Sett på film med vänner. Druckit varm choklad. Haft djupa diskussioner om Afrikas roll i världsekonomin och flygtransport.
Allt på en dag. Jag är riktigt imponerad av mig själv. Nu måste jag sova innan nästa dag börjar eftersom jag har lärt mig att tid är inte något som låter morgonen dröja bara för att man inte har lagt sig.
Men att hinna med så mycket och att dessutom hinna med att uppleva ett stillastående romantiskt ögonblick (i filmen) är otroligt! Tänk vad tid kan ge! Tänk vad tid kan kännas! Wow!
Allt på en dag. Jag är riktigt imponerad av mig själv. Nu måste jag sova innan nästa dag börjar eftersom jag har lärt mig att tid är inte något som låter morgonen dröja bara för att man inte har lagt sig.
Men att hinna med så mycket och att dessutom hinna med att uppleva ett stillastående romantiskt ögonblick (i filmen) är otroligt! Tänk vad tid kan ge! Tänk vad tid kan kännas! Wow!
onsdag 12 maj 2010
Hårresande resmål
Till Dubai vill jag! Tänk att stå där med sin käresta, hålla om varandra, bara låta världen vara fantastisk och titta på den fontänen.
Baba Yetu - Den underbara fontänen i Dubai
Ps: Klicka på länken och se filmen för att förstå vad jag menar
Baba Yetu - Den underbara fontänen i Dubai
Ps: Klicka på länken och se filmen för att förstå vad jag menar
tisdag 11 maj 2010
Dagens (o)skrivna regel
Hjältar har aldrig tandvärk.
När senast såg du en hjälte, i dröm, tanke eller verklighet, då hjälten led av gammeldags, hederlig tandvärk?
När senast såg du en hjälte, i dröm, tanke eller verklighet, då hjälten led av gammeldags, hederlig tandvärk?
söndag 9 maj 2010
måndag 3 maj 2010
Empty internet
Nobody was online on my msn... it never ever happened before! Why?! I asked myself. It's only 11:35 in the evening.
...just in Houston, not in Scandinavia. Time thers's 6:35 in the morning.
...just in Houston, not in Scandinavia. Time thers's 6:35 in the morning.
To walk with the dead
All americans thinks I'm a stud from Scandinavia due to my very sore throat. It sounds like am a shy, heterosexual bullfrog who spent my life drinking whisky, smoked tons of cigarettes and have been practicing my hobby which is imitating a bulldozer carrying gravel.
Now I've been awake for 24 bloody hours. Traveling in at least 19 of them. I feel like a zombie trying to be alive... which of course is impossible... or the sleeping beauty trying to be awake... which is a contradiction.
Anyway, I'm finally here in Houston, Texas. Not... ready to work in the moment. Hopefully tomorrow.
Now I've been awake for 24 bloody hours. Traveling in at least 19 of them. I feel like a zombie trying to be alive... which of course is impossible... or the sleeping beauty trying to be awake... which is a contradiction.
Anyway, I'm finally here in Houston, Texas. Not... ready to work in the moment. Hopefully tomorrow.
lördag 1 maj 2010
torsdag 29 april 2010
Att passa på
En underbart vacker dag då solen sakta smeker varje kind som tar sitt steg utanför ytterdörren och den kalla vårvinden kastar omkring i krattans spår ute i trädgården, då är det ju alldeles operfekt att vara sjuk. Och när man är sjuk är det svårt att välja sina känslor. Som tur är är jag på väg att bli bättre så att jag snart slipper att längta efter andra känslor än de som jag vill ha.
Just idag har jag en liten oangenäm angelägenhet... vilket gör mig tragiskt dyster och alldeles otrevligt stressad, men eftersom min operfekta dag har givit mig insikten och känslan av att jag är sjuk så kan dessa två känslor inte till fullo kännas vid på grund av min sjukliga distans och upptagenhet av illamående och huvudvärk, vilket jag både är glad och ledsen för. Jag vill inte känna dem eftersom de inte är glada känslor, men om jag inte känner dem så kommer inte mitt initiativ kunna vakna upp och göra något åt det. Ack, ett magknipande dilemma som inte går att hämma.
Nu önskar jag råd. Kan jag inte bli lärd en ideal ideologi som löser mitt lösdrivande och skälper min sjukdom. Alla tänkbara tankesätt tackar jag för.
(Du som känner mig väldigt väl har väl redan listat ut vad mitt problem är... inte sant?)
Just idag har jag en liten oangenäm angelägenhet... vilket gör mig tragiskt dyster och alldeles otrevligt stressad, men eftersom min operfekta dag har givit mig insikten och känslan av att jag är sjuk så kan dessa två känslor inte till fullo kännas vid på grund av min sjukliga distans och upptagenhet av illamående och huvudvärk, vilket jag både är glad och ledsen för. Jag vill inte känna dem eftersom de inte är glada känslor, men om jag inte känner dem så kommer inte mitt initiativ kunna vakna upp och göra något åt det. Ack, ett magknipande dilemma som inte går att hämma.
Nu önskar jag råd. Kan jag inte bli lärd en ideal ideologi som löser mitt lösdrivande och skälper min sjukdom. Alla tänkbara tankesätt tackar jag för.
(Du som känner mig väldigt väl har väl redan listat ut vad mitt problem är... inte sant?)
Som om det var jag som sade det
"Your like a brother to me. A hot, sexy brother in a dress."
- Jacques Clouseau
- Jacques Clouseau
söndag 25 april 2010
Oflyt i flytten
Så där! Äntligen ska jag ta och flytta till ett bättre par väggar och ett mysigare tak, men att flytta har aldrig varit min bästa egenskap.
Att åka till det nya huset är jag bra på.
Att kratta den nya gräsmattan är jag bra på.
Att tvätta bilen vid det nya huset är jag bra på, även om fågelskiten mystiskt sitter kvar.
Att bli vän med de nya huskusar har jag redan gjort.
Att drömma om nya tapeter och fancy möblering är jag mycket bra på.
Att packa inför flytten... har jag ikke en pejling på hur man gör.
Jag sitter här i soffan och vet att jag har tusen saker att göra... men jag vet inte vad. Så jag har lite flyttpanik just nu eftersom jag flyttar ikväll.
Att åka till det nya huset är jag bra på.
Att kratta den nya gräsmattan är jag bra på.
Att tvätta bilen vid det nya huset är jag bra på, även om fågelskiten mystiskt sitter kvar.
Att bli vän med de nya huskusar har jag redan gjort.
Att drömma om nya tapeter och fancy möblering är jag mycket bra på.
Att packa inför flytten... har jag ikke en pejling på hur man gör.
Jag sitter här i soffan och vet att jag har tusen saker att göra... men jag vet inte vad. Så jag har lite flyttpanik just nu eftersom jag flyttar ikväll.
Besynnerligt bombhot
Gissa om jag blev förvånad? Spotify och bombhot är inte direkt två saker som jag associerar med varandra. Dessutom nu när jag jobbar på flygplatsen så hoppar jag lite extra när ser ordet bomb... så jag blev nog lite rädd.
Självklart har ni med tränat öga och en förkärlek för gamla pc-spel redan märkt att det är ett bombhot i Simtower som har hoppat upp framför Spotify ^^
(Klicka på bilden för att se den större så du kan se vad jag menar... )
Jobbskada
Jag tänkte säga:
"Jag har redan sparat den på min externa hårddisk"
Ur min munn kom istället orden:
"It's already documented in the PNR"
"Jag har redan sparat den på min externa hårddisk"
Ur min munn kom istället orden:
"It's already documented in the PNR"
lördag 24 april 2010
Gränslöst grävande och gruvligt gränssättande
Här sitter jag långt in på sena natten som jag egentligen inte borde. Jobbet påkallar en vaken och tidig pojk imorgon, men ändåså får jag inte mig själv till att maka mig till att besöka mina lakans boning (för jag skulle nog inte kalla det säng då det enbart är ett madrasser som slumpartat ligger kors och tvärs på golvet).
Istället funderar jag på om jag någonsin kommer få uppleva kärlek igen... en sådan där kärlek som verkligen kan såra. (Bara så ni vet så skrev jag en roman här om "att kräva och kväva kärlek" men jag är alldeles för trött för att den skulle bli läsbar)
Men nu vet jag inte vart jag ska dra gränsen! Vad är min ambition med detta blogginlägg? Hur mycket ska jag fila på det? När är det bra nog? Vad är nog? Kan man se ett underbart avsnitt av Junjou Romantica till? Eller ska jag lägga mig? Undrar vilket sorts flygplan det var som nyss flög över mig? Kommer jag vara sjuk imorgon? Var går gränsen mellan må illa och vara sjuk? Var går gränsen mellan att vara trött och må illa? Kan man lägga sig för tidigt? Kan man äta för lite? Borde man äta för mycket? Kan man köpa känslor? Borde man köpa känslor? När ska man släcka ett brinnande ljus? När ska man söva ett tänkande ego?
Istället funderar jag på om jag någonsin kommer få uppleva kärlek igen... en sådan där kärlek som verkligen kan såra. (Bara så ni vet så skrev jag en roman här om "att kräva och kväva kärlek" men jag är alldeles för trött för att den skulle bli läsbar)
Men nu vet jag inte vart jag ska dra gränsen! Vad är min ambition med detta blogginlägg? Hur mycket ska jag fila på det? När är det bra nog? Vad är nog? Kan man se ett underbart avsnitt av Junjou Romantica till? Eller ska jag lägga mig? Undrar vilket sorts flygplan det var som nyss flög över mig? Kommer jag vara sjuk imorgon? Var går gränsen mellan må illa och vara sjuk? Var går gränsen mellan att vara trött och må illa? Kan man lägga sig för tidigt? Kan man äta för lite? Borde man äta för mycket? Kan man köpa känslor? Borde man köpa känslor? När ska man släcka ett brinnande ljus? När ska man söva ett tänkande ego?
fredag 23 april 2010
Vänligt vågade vänner
Igår tog min väninna tillfället i akt och berättade en erotitisk novell för mig genom telefon när hon satt på trikken på väg hem från jobbet. Det var en mycket detaljerad och vågad bögkärlek som hon beskrev för mig och alla som tjuvlyssnade.
Hon är fantastiskt underbar!
Hon är fantastiskt underbar!
måndag 19 april 2010
När ljuset blir till aska
Jag sitter här långt in på sena natten och vill varken sova eller vara vaken. Omgiven av en grå bubbla som bagatelliserar allt och alla skrafsar jag ned dessa små ord medans min tandvärk sakta sväller till olidliga propotioner.
Himlen är för mig en symbol förknippat med renhet, ljus och drömmar... nu är den fylld med aska. Aska som skulle kunna störta den svävande drömmen. Aska som skulle kunna skymma ljuset. Aska som skulle kunna lämna allt smutsigt... Askan som väller upp ur Eyjafallajökull är inte bara ett fysiskt fenomen som osynligt passerar på femtusen meter höjd, utan en högst passande bild för mitt liv och leverne just nu.
När det blir mörkt så tänder jag ofta ett ljus. När det blir kallt så kurar jag ofta ihop mig i en filt. När jag blir trött så går jag ofta och lägger mig. När jag tappat bort något så brukar jag leta efter det. När jag längre känner mig själv... så står jag bara på sidan och blundar.
Jag borde skriva mig ett brev och berätta om hur jag mår och vad som händer så att jag får reda på det.
onsdag 14 april 2010
Jag mår så illa
Det började en kväll... sent igårkväll efter en underbar dag med nya människor, vänner, bio och opera. Det känns inte som det hemskaste i världen utan det är mer eller mindre en demi-sjuk-känsla som sitter i hela kroppen. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det och det är nog just det som gör mig orolig.
Att inte kunna beskriva eller sätta ord på det ger mig en överväldigande känsla av vanmakt och osäkerhet. Att vara i gränslandet mellan frisk och sjuk... en grå ofullbordad värld som kallas Limbo. Man är inte mätt och inte hungrig, men heller inte nöjd. Man är inte trött, inte pigg och inte heller något som finns därimellan. Man är inte något och ändåså är man inte inget...
Utan att kunna så måste jag ändå beskriva min känsla men ord saknas och innebörden är obefintlig. Det bästa som jag kan åstadkomma är: "Det känns som om jag har ätit för mycket modelllera, och varenda fiber i kroppen är förbytt till det.". Det är en fruktansvärd känsla som man inte kan lida utav.
Att inte kunna beskriva eller sätta ord på det ger mig en överväldigande känsla av vanmakt och osäkerhet. Att vara i gränslandet mellan frisk och sjuk... en grå ofullbordad värld som kallas Limbo. Man är inte mätt och inte hungrig, men heller inte nöjd. Man är inte trött, inte pigg och inte heller något som finns därimellan. Man är inte något och ändåså är man inte inget...
Utan att kunna så måste jag ändå beskriva min känsla men ord saknas och innebörden är obefintlig. Det bästa som jag kan åstadkomma är: "Det känns som om jag har ätit för mycket modelllera, och varenda fiber i kroppen är förbytt till det.". Det är en fruktansvärd känsla som man inte kan lida utav.
måndag 5 april 2010
Linjärt felsteg
Jag är en filmälskare. Att kunna uppslukas av en film är en rent nöje och drömma bort som om varje sekund på skärmen vore mitt eget verkliga liv är njutning för min själ. En bra film kan vara en god grund att bygga sitt estetiska sinne utifrån, ha som en grogrund till etik och moral eller helt enkelt vara en stöttepelare under livets mörkaste stunder.
Visst är film en underbar sak som historien har givit oss, men alla filmer är inte av mig lika uppskattade. Vissa har inte en god sensmoral och andra har en estetik som gör mig spyfärdig. Ibland kan man stöta på en film gör att man somnar eller i värsta fall får en sprängande huvudvärk. Men när ödet slår snett så hittar man en som man faktiskt tycker om men är fullt av klichéer.
Låt mig förklara för er som inte känner till skillnaden av kliché och klyscha.
Kliché är när något högst osannolikt inträffar, något som verkligen bara kan hända i filmens värld.
Exempel: Eldlågor kan inte finnas i rymden eftersom det inte finns något syre men hur många gånger har man sett en rymdstation brinna i en film?
Klyscha är ett fenomen som jag bäst skulle beskriva som "så som det alltid sker". Något som du troligtvis kan hitta i många fler filmer, annars skulle det inte vara en klyscha.
Exempel: Hjälten får alltid sex på slutet, "Happy endings", skurken ska ödelägga världen, m.m..
Varför jag så gärna vill dela med mig av detta ämne är att jag sitter för tillfället och tittar på en mastodontfantasyfilm på nästan sju timmar som heter "The 10th kingdom" och ungefär fyra timmar in i filmen så förstörs den vackra illusionen av att den hemske The huntsman går förbi en telefonledning på jakten efter hjältarna i det magiskt MEDELTIDA kungadömmet!
Detta är en kliché... eftersom telefonledningar inte är något som i allmänhet inkluderas i en medeltid kontext.
Visst är film en underbar sak som historien har givit oss, men alla filmer är inte av mig lika uppskattade. Vissa har inte en god sensmoral och andra har en estetik som gör mig spyfärdig. Ibland kan man stöta på en film gör att man somnar eller i värsta fall får en sprängande huvudvärk. Men när ödet slår snett så hittar man en som man faktiskt tycker om men är fullt av klichéer.
Låt mig förklara för er som inte känner till skillnaden av kliché och klyscha.
Kliché är när något högst osannolikt inträffar, något som verkligen bara kan hända i filmens värld.
Exempel: Eldlågor kan inte finnas i rymden eftersom det inte finns något syre men hur många gånger har man sett en rymdstation brinna i en film?
Klyscha är ett fenomen som jag bäst skulle beskriva som "så som det alltid sker". Något som du troligtvis kan hitta i många fler filmer, annars skulle det inte vara en klyscha.
Exempel: Hjälten får alltid sex på slutet, "Happy endings", skurken ska ödelägga världen, m.m..
Varför jag så gärna vill dela med mig av detta ämne är att jag sitter för tillfället och tittar på en mastodontfantasyfilm på nästan sju timmar som heter "The 10th kingdom" och ungefär fyra timmar in i filmen så förstörs den vackra illusionen av att den hemske The huntsman går förbi en telefonledning på jakten efter hjältarna i det magiskt MEDELTIDA kungadömmet!
Detta är en kliché... eftersom telefonledningar inte är något som i allmänhet inkluderas i en medeltid kontext.
söndag 4 april 2010
En listig liten längtan
Jag sitter nu ensam i mitt lilla kollektivvardagsrum i en av de sofforna som jag nog kommer sakna mest när denna lilla tillvaron blir en del av min historia och helt ute ur min närvarande nutid. Hela min värld skriker att jag måste hitta en ny sorts kvalitet i mitt liv. Ett nytt hem. Ett nytt hus.
Men när jag sitter här och bittrar mig över den oskyldiga värld som jag själv har skapat så kryper det något inom mig... en känsla jag inte kan sätta fingret på. Låt mig förklara. Jag borde gå och lägga mig för jag ska nämligen upp och jobba tidigt imorgon och behöver all den energi som jag någonsin kan få från min underbara skönhetssömn, men istället sitter jag och letar febrilt på min dator efter något att göra. Mina logiska hjärnceller har ett tydligt budskap: "GÅ OCH LÄGG DIG!" men just de hjärncellerna verkar vara bortglömda och istället dvalar den delen av mig likt en vintrig granskog som silkeslent smeks av silvrig dimma, sakta singlande ned från en frostlikt glimmande stjärnhimmel... Om ni missade min poäng så var den att jag känner inte känner för att lägga mig.
Men varför vill jag inte lägga mig? Det är mitt stora mysterium. Jag har ju inget annat att göra. Det känns som om det finns något jag borde göra. Något som kallar på mig. Ett klockslag som måste komma och... vadå? Det känns som mitt öde, och världen håller det dolt för mig. Jag har alltså en längtan som jag inte visste att jag hade efter något som jag inte vet vad det är...
Oh my god, kan jag bli mer övertrött flummig just nu? (Frågan är ställd till mig själv!)
Men när jag sitter här och bittrar mig över den oskyldiga värld som jag själv har skapat så kryper det något inom mig... en känsla jag inte kan sätta fingret på. Låt mig förklara. Jag borde gå och lägga mig för jag ska nämligen upp och jobba tidigt imorgon och behöver all den energi som jag någonsin kan få från min underbara skönhetssömn, men istället sitter jag och letar febrilt på min dator efter något att göra. Mina logiska hjärnceller har ett tydligt budskap: "GÅ OCH LÄGG DIG!" men just de hjärncellerna verkar vara bortglömda och istället dvalar den delen av mig likt en vintrig granskog som silkeslent smeks av silvrig dimma, sakta singlande ned från en frostlikt glimmande stjärnhimmel... Om ni missade min poäng så var den att jag känner inte känner för att lägga mig.
Men varför vill jag inte lägga mig? Det är mitt stora mysterium. Jag har ju inget annat att göra. Det känns som om det finns något jag borde göra. Något som kallar på mig. Ett klockslag som måste komma och... vadå? Det känns som mitt öde, och världen håller det dolt för mig. Jag har alltså en längtan som jag inte visste att jag hade efter något som jag inte vet vad det är...
Oh my god, kan jag bli mer övertrött flummig just nu? (Frågan är ställd till mig själv!)
tisdag 30 mars 2010
Svängi't äventyr
Kära vänner... gör inte en genusanalys på denna.
(Var god att klicka på filmen för att få en större och "helt visad" film)
Hemsk godnatt saga
Fick mig att tänka lite på vad jag är beredd att kriga för.
(Var god klicka på videon för att kunna se filmen, annars ser ni typ bara halva skärmen...)
fredag 26 mars 2010
Spår av smygbögeri
Som de som hört mig spilla välvalda ord om mitt boende här i Norge vet att jag bor i hobernas Mordor, radikalfeministernas playboy mansion, aristokraternas fattigstuga... kanske lite överdrivet. Vad jag vill framhärda är att jag finner mig residera i ett kollektiv inhysande ett råggat mått heterosexuell machokultur. Med detta i åtanke så blev jag väldigt förbryllad nu när jag nyss kom innanför dörren och satte mig i soffan.
Jo, där på vardagsrumsbordet ligger Brüno (filmen om en gayfashionistas äventyr) och en liten ihopknycklad papperstuss som är ihopknycklad på det helt omissigenkänneliga post-kladdiga sättet. Vad hade hänt här?!
Jo, där på vardagsrumsbordet ligger Brüno (filmen om en gayfashionistas äventyr) och en liten ihopknycklad papperstuss som är ihopknycklad på det helt omissigenkänneliga post-kladdiga sättet. Vad hade hänt här?!
söndag 21 mars 2010
Interaktiv godnattsaga
Ta en nypa Tim Burton, några droppar World of Goo och låt det sjuda i en svag buljong av internet. Det är mitt recept på en för mig annorlunda men oerhört vacker godnattsaga som jag har hittat på nätet.
Fäll en tår, vagga dig själv till musiken och sup in detaljrikedomen. Jag önskar bara att det fanns fler och längre.
Loondon
Godnatt
Fäll en tår, vagga dig själv till musiken och sup in detaljrikedomen. Jag önskar bara att det fanns fler och längre.
Loondon
Godnatt
måndag 15 mars 2010
Blushing cheeks
Ni vet ibland så råkar man göra oerhört pinsamma saker som förmodligen kommer spöka i bakhuvudet hela livet ut. Till allas tröst så kommer den stunden då man faller in i en dvalande och fridfull glömska då minnet inte längre är färskt och pinsamhetens pina sakta sinar, men det brukar finnas något som finns där ute i världen som kan brutalt liva upp pinsamhetens piskande pina och dess goda vänner de två röda kinderna. En påminnelse. En sådan fruktansvärd minnesnyckel kan t.ex. vara en person, en handling, ett ljud eller helt enkelt vilken liten sak som helst. För mig är ett American Expresskort en sådan sak...
Idag har jag återigen upplevt en underbar dag på utbildningscentret här i Horley strax utanför London där jag tar ännu ett steg upp i karriärstegen bland flygplansbolag och mitt i den underbara vårdagen som Londonhimlen hade att erbjuda så var det dags för en liten kafferast. När världen ler och himmelen är blå som nytvättade lakan så är det ju klart att man tar en nypa friskluft istället för att hänga över en unken kopp kaffe i ett instängt fikarum och ut bar det för att skutta lite på trottoarkanten. Samtalet tillsammans med den goda kurskamraten hoppar från ämne till ämne, skratt föder skratt och snart kan ingen av oss båda sluta le.
När jag mår som bäst så gror mitt självförtroende och den enormt stora reflekterande ytan med min spegelbild strax bredvid oss fick med stundens nyvunna glädje lite utav min uppmärksamhet. Jag tänkte för mig själv att jag inte alls var så ful som jag trodde i kostymbyxor och skjorta. Med ett stort leende undersökte jag varje vinkel jag kunde se migsjälv i, men den vinkel som fick mest uppmärksamhet var självklart den vinkel som jag fann mest kritisk, nämligen min bak. Så där står på trottoarkanten och putar rumpan i vidvinkel i denna nyfunna panoramaspegel... vilket självklart är ett fönster.
Med min otroliga otur så sitter det ju självklart folk därinne som får skåda mig när jag kritiskt betraktar min rumpa i deras fönster, pompöst putande och majestätiskt bred, påklätt moonande utanför American Exress's kontor i London...
Idag har jag återigen upplevt en underbar dag på utbildningscentret här i Horley strax utanför London där jag tar ännu ett steg upp i karriärstegen bland flygplansbolag och mitt i den underbara vårdagen som Londonhimlen hade att erbjuda så var det dags för en liten kafferast. När världen ler och himmelen är blå som nytvättade lakan så är det ju klart att man tar en nypa friskluft istället för att hänga över en unken kopp kaffe i ett instängt fikarum och ut bar det för att skutta lite på trottoarkanten. Samtalet tillsammans med den goda kurskamraten hoppar från ämne till ämne, skratt föder skratt och snart kan ingen av oss båda sluta le.
När jag mår som bäst så gror mitt självförtroende och den enormt stora reflekterande ytan med min spegelbild strax bredvid oss fick med stundens nyvunna glädje lite utav min uppmärksamhet. Jag tänkte för mig själv att jag inte alls var så ful som jag trodde i kostymbyxor och skjorta. Med ett stort leende undersökte jag varje vinkel jag kunde se migsjälv i, men den vinkel som fick mest uppmärksamhet var självklart den vinkel som jag fann mest kritisk, nämligen min bak. Så där står på trottoarkanten och putar rumpan i vidvinkel i denna nyfunna panoramaspegel... vilket självklart är ett fönster.
Med min otroliga otur så sitter det ju självklart folk därinne som får skåda mig när jag kritiskt betraktar min rumpa i deras fönster, pompöst putande och majestätiskt bred, påklätt moonande utanför American Exress's kontor i London...
Hårresande stillasittande
Jag har gjort det igen. Ett nytt värdigt försök att inskaffa oss ett nobelpris i dumhet.
Jag har idag gjort något jag längtat efter i dar, veckor och månader till att få göra och idag har jag äntligen fått "tummen ur". Jag har färgat håret! Men nu när jag sitter och tittar migsjälv i spegeln så märker jag en besynnerlig liten sak. Jag har nämligen överaskat mig själv med att färgat håret till den hårfärgen som jag redan hade... alltså ingen skillnad. Och så gick åtta pund upp i rök.
Jag har idag gjort något jag längtat efter i dar, veckor och månader till att få göra och idag har jag äntligen fått "tummen ur". Jag har färgat håret! Men nu när jag sitter och tittar migsjälv i spegeln så märker jag en besynnerlig liten sak. Jag har nämligen överaskat mig själv med att färgat håret till den hårfärgen som jag redan hade... alltså ingen skillnad. Och så gick åtta pund upp i rök.
söndag 14 mars 2010
Namninsamling
Jag vet att det kanske är lite tidigt i livet, men jag kan inte sluta tänka på det ändå. Mina läppar kan inte sluta le och de vill verkligen ha någon att prata med varje gång som tanken kommer upp. "Vad ska mina barn heta?"
Eftersom jag inte har någon att prata med här på mitt lilla hotellrum i det stora, måttligt överbefolkade, gråa London så vikarierar mina fingrar för min samtalssjuka stämma och internets tomma löfte om att detta någon gång kommer att bli läst får bli min tröst och ursäkt för min saknad av en lyssnande vän.
Nu när oräkneligt många gånger denna tanke ärat mig en visitation har jag samlat en herrans massa namn. Namn som enligt min önskan mitt förmodade framtidsbarn skall bära. Medans listan har vuxit så har också namn vittrat framför mina ögon och fallit ur led. Varsågod.
Balder, Bernard, Brel, Hera, Trift, Artemis, Tiffany, Truls, Freja, Elisabeth, Justus, Brícho, Ruth, Belle, Ariel...
Eftersom jag inte har någon att prata med här på mitt lilla hotellrum i det stora, måttligt överbefolkade, gråa London så vikarierar mina fingrar för min samtalssjuka stämma och internets tomma löfte om att detta någon gång kommer att bli läst får bli min tröst och ursäkt för min saknad av en lyssnande vän.
Nu när oräkneligt många gånger denna tanke ärat mig en visitation har jag samlat en herrans massa namn. Namn som enligt min önskan mitt förmodade framtidsbarn skall bära. Medans listan har vuxit så har också namn vittrat framför mina ögon och fallit ur led. Varsågod.
Balder, Bernard, Brel, Hera, Trift, Artemis, Tiffany, Truls, Freja, Elisabeth, Justus, Brícho, Ruth, Belle, Ariel...
onsdag 3 februari 2010
Trippelt Trysiltrubbel
Nu sitter jag i soffan och låter Spotify skråla i mina nyvaknade öron och jag tycker så fasanfullt synd om mig. Det känns som om någon har i smyg opererat in tennisbollar i mina handleder. Jag vet att det bara är träningsverk, men det gör inte att jag tycker mindre synd om mig själv.
Stugan jag och mina vänner har hyrt här är fantastisk. Den ligger bara 150m från den stora W liften så att vi kan i princip åka vart vi vill på hela fjället utan större problem, men just nu spelar avstånd ingen roll... för jag tycker synd om mig själv och föredrar att sitta still en stund.
P.S. Jag har för första gången åkt snowboard och därmed ska det förklara mina, i vissa ögons, mycket malplacerade träningsvåndor. Och trubbel hade jag redan på vägen hit... *suck*
lördag 30 januari 2010
Bortappad vän finnes
En hel dag har tickat förbi och många leenden har seglat förbi, men även en och en annan näve i som blev bryskt bankad i bordet har jag sett. Efter allt det som den här dagen har bjudit på så är jag så fasanfullt trött och ner damp jag utmattad och utan det minsta gnutta lycka på Lost & Found för att leta efter min mobil.
Ett olyckligt letande efter min mobil blev till en upppiggande upptäckt av ny underbar människa, Louise (tusen ursäkter om det är felstavat). Hon blev en fantastisk avslutning på min dag.
Tusen tack för ditt varma leende och dina flitiga öron, Louise. Jag hoppas att den vännen som glömde dig på flyget snart kommer och hämtar upp dig, jag kan tänka mig att det kan vara svårt att hitta en försäkring som kan kompensera förlusten av dig.
Ett olyckligt letande efter min mobil blev till en upppiggande upptäckt av ny underbar människa, Louise (tusen ursäkter om det är felstavat). Hon blev en fantastisk avslutning på min dag.
Tusen tack för ditt varma leende och dina flitiga öron, Louise. Jag hoppas att den vännen som glömde dig på flyget snart kommer och hämtar upp dig, jag kan tänka mig att det kan vara svårt att hitta en försäkring som kan kompensera förlusten av dig.
fredag 29 januari 2010
Banalt besvär
Tänk dig en dag när du har suttit i en bil hela natten, fått någon enstaka timme att sova på, nästan försov dig på morgonen, glömde att duscha, insåg att din enda varma jacka är i ett annat land, det snöar och din andedräkt verkar frysa strax innan den lämnar dina läppar, hann inte äta frukost och har en dålig hårdag. En sådan dag är en dag då du av någon anledning råkar gå in i allt för många saker och skorna fastnar i backen även om den inte finns någon mattkant just där du går... En sådan dag har jag haft idag.
Just denna dagen då inte något har fungerat som det ska så har jag på mitt arbete fått en vikarierande chef som ska vara det ett bra tag framöver. En vikarierande chef är inte någon som man vill komma i olag med, inte visa sig otillräcklig eller skämma ut sig för. Med min obefintliga tur var jag ju tvungen att göra något av dessa tre. På mitt jobb finns två ställen man kan vara på, nämligen i butiken och på lagret, och dessa två springer man mellan så fort en vara inte finns där den ska vara... d.v.s. ofta. Under dagens kaotiska oturmarsh så hade lagret blivit en fristad där man kunde andas mellan kundernas önskemål, spörsmål och klagomål, och just efter en kunds kungliga kungörande av krävande kunskapstörst, med andra ord en fråga om en vara eller inte vara på reparation, så kom jag invacklandes i 110km/h in på lagret och efter några meter slappnade jag av och vips så vibrerade skinkorna bekant. Jo, bakorkestern slog på stort och det var inte någon trevlig östanvind som fyllde seglena, en svår utmaning för vilket doftljus som helst. Det var inte planerat, eftersom jag var så trött att mina kroppsliga funktioner helt och hållet gick på autopilot med känslodämpande stötdämpare (förmodligen p.g.a. för att minska smärtan från alla sopkorgar som hade snubblat omkull). I lugn och ro suckade jag tröttsamt för min privata oläglighet och vände mig lugnt om för att dyka ut i kundhavet... och där strax innanför lagerdörren sitter min vikarierande chef med en laptop i sitt knä och låtsas som om han inte hade vittnat vad som just hade hänt. Paniken och pinsamheten slog mig i ansiktet som en frusen piska doppad i salt. Utan ord, röd som ett glas rött och med svansen så långt in mellan benen att Quasimodo skulle anses vara rakryggad gick jag ut i butiken igen.
Inte ett ord yttrades. Inte en blick kastades. Inte ett tecken blev tecknat. Bara stumt skrikande uppenbarhet och illa dolt kroppspråk förtäljde om att det som hade hänt inte var glömt. Jag önskar det ogjort för fy vad jag skämdes. Jag tror inte det går att beskriva ångesten... men den var högst otrevlig.
Just denna dagen då inte något har fungerat som det ska så har jag på mitt arbete fått en vikarierande chef som ska vara det ett bra tag framöver. En vikarierande chef är inte någon som man vill komma i olag med, inte visa sig otillräcklig eller skämma ut sig för. Med min obefintliga tur var jag ju tvungen att göra något av dessa tre. På mitt jobb finns två ställen man kan vara på, nämligen i butiken och på lagret, och dessa två springer man mellan så fort en vara inte finns där den ska vara... d.v.s. ofta. Under dagens kaotiska oturmarsh så hade lagret blivit en fristad där man kunde andas mellan kundernas önskemål, spörsmål och klagomål, och just efter en kunds kungliga kungörande av krävande kunskapstörst, med andra ord en fråga om en vara eller inte vara på reparation, så kom jag invacklandes i 110km/h in på lagret och efter några meter slappnade jag av och vips så vibrerade skinkorna bekant. Jo, bakorkestern slog på stort och det var inte någon trevlig östanvind som fyllde seglena, en svår utmaning för vilket doftljus som helst. Det var inte planerat, eftersom jag var så trött att mina kroppsliga funktioner helt och hållet gick på autopilot med känslodämpande stötdämpare (förmodligen p.g.a. för att minska smärtan från alla sopkorgar som hade snubblat omkull). I lugn och ro suckade jag tröttsamt för min privata oläglighet och vände mig lugnt om för att dyka ut i kundhavet... och där strax innanför lagerdörren sitter min vikarierande chef med en laptop i sitt knä och låtsas som om han inte hade vittnat vad som just hade hänt. Paniken och pinsamheten slog mig i ansiktet som en frusen piska doppad i salt. Utan ord, röd som ett glas rött och med svansen så långt in mellan benen att Quasimodo skulle anses vara rakryggad gick jag ut i butiken igen.
Inte ett ord yttrades. Inte en blick kastades. Inte ett tecken blev tecknat. Bara stumt skrikande uppenbarhet och illa dolt kroppspråk förtäljde om att det som hade hänt inte var glömt. Jag önskar det ogjort för fy vad jag skämdes. Jag tror inte det går att beskriva ångesten... men den var högst otrevlig.
onsdag 27 januari 2010
Nu när nerehållet nybörjas
Om någon börjar berätta för mig en historia om hur det var att leva fyra månader utan internet så skulle omedelbart misstänka att poängen var den att utan internet får man ett nytt, härligt, fräscht och positivt perspektiv på livet. Det nya perspektivet ger livet små fina förändringar i vardagen som t.ex. plötsligt finner man sig mer fri utan tvång att leka på facebook, utan mail och msn så börjar man plötsligt ringa och får en helt ny och mer givande relation med sina kollegor och vänner, och istället för att dega framför datorn så tar man en promenad och mår riktigt bra utav den friska luften...
Jag har varit utan internet nu i fyra månader. Jag har inte blivit berikad med ett ljuvligt, litet, nytt perspektiv... jag önskar att så vore, men icke då.
P.g.a. min olägliga internetlöshet har denna blogg haft ett längre uppehåll då inga inlägg blev skrivna. Nu ska uppehållet upphöra och uppföljande upplägg på mina tidigare inlägg ska uppvisas här inom kort, vill uppriktigt påvisa.
Jag har varit utan internet nu i fyra månader. Jag har inte blivit berikad med ett ljuvligt, litet, nytt perspektiv... jag önskar att så vore, men icke då.
P.g.a. min olägliga internetlöshet har denna blogg haft ett längre uppehåll då inga inlägg blev skrivna. Nu ska uppehållet upphöra och uppföljande upplägg på mina tidigare inlägg ska uppvisas här inom kort, vill uppriktigt påvisa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
