Att passa på

En underbart vacker dag då solen sakta smeker varje kind som tar sitt steg utanför ytterdörren och den kalla vårvinden kastar omkring i krattans spår ute i trädgården, då är det ju alldeles operfekt att vara sjuk. Och när man är sjuk är det svårt att välja sina känslor. Som tur är är jag på väg att bli bättre så att jag snart slipper att längta efter andra känslor än de som jag vill ha.

Just idag har jag en liten oangenäm angelägenhet... vilket gör mig tragiskt dyster och alldeles otrevligt stressad, men eftersom min operfekta dag har givit mig insikten och känslan av att jag är sjuk så kan dessa två känslor inte till fullo kännas vid på grund av min sjukliga distans och upptagenhet av illamående och huvudvärk, vilket jag både är glad och ledsen för. Jag vill inte känna dem eftersom de inte är glada känslor, men om jag inte känner dem så kommer inte mitt initiativ kunna vakna upp och göra något åt det. Ack, ett magknipande dilemma som inte går att hämma.

Nu önskar jag råd. Kan jag inte bli lärd en ideal ideologi som löser mitt lösdrivande och skälper min sjukdom. Alla tänkbara tankesätt tackar jag för.

(Du som känner mig väldigt väl har väl redan listat ut vad mitt problem är... inte sant?)

Som om det var jag som sade det

"Your like a brother to me. A hot, sexy brother in a dress."

- Jacques Clouseau

Oflyt i flytten

Så där! Äntligen ska jag ta och flytta till ett bättre par väggar och ett mysigare tak, men att flytta har aldrig varit min bästa egenskap.

Att åka till det nya huset är jag bra på.

Att kratta den nya gräsmattan är jag bra på.

Att tvätta bilen vid det nya huset är jag bra på, även om fågelskiten mystiskt sitter kvar.

Att bli vän med de nya huskusar har jag redan gjort.

Att drömma om nya tapeter och fancy möblering är jag mycket bra på.

Att packa inför flytten... har jag ikke en pejling på hur man gör.

Jag sitter här i soffan och vet att jag har tusen saker att göra... men jag vet inte vad. Så jag har lite flyttpanik just nu eftersom jag flyttar ikväll.

Besynnerligt bombhot

Gissa om jag blev förvånad? Spotify och bombhot är inte direkt två saker som jag associerar med varandra. Dessutom nu när jag jobbar på flygplatsen så hoppar jag lite extra när ser ordet bomb... så jag blev nog lite rädd.

Självklart har ni med tränat öga och en förkärlek för gamla pc-spel redan märkt att det är ett bombhot i Simtower som har hoppat upp framför Spotify ^^

(Klicka på bilden för att se den större så du kan se vad jag menar... )

Jobbskada

Jag tänkte säga:
"Jag har redan sparat den på min externa hårddisk"

Ur min munn kom istället orden:
"It's already documented in the PNR"

Gränslöst grävande och gruvligt gränssättande

Här sitter jag långt in på sena natten som jag egentligen inte borde. Jobbet påkallar en vaken och tidig pojk imorgon, men ändåså får jag inte mig själv till att maka mig till att besöka mina lakans boning (för jag skulle nog inte kalla det säng då det enbart är ett madrasser som slumpartat ligger kors och tvärs på golvet).

Istället funderar jag på om jag någonsin kommer få uppleva kärlek igen... en sådan där kärlek som verkligen kan såra. (Bara så ni vet så skrev jag en roman här om "att kräva och kväva kärlek" men jag är alldeles för trött för att den skulle bli läsbar)

Men nu vet jag inte vart jag ska dra gränsen! Vad är min ambition med detta blogginlägg? Hur mycket ska jag fila på det? När är det bra nog? Vad är nog? Kan man se ett underbart avsnitt av Junjou Romantica till? Eller ska jag lägga mig? Undrar vilket sorts flygplan det var som nyss flög över mig? Kommer jag vara sjuk imorgon? Var går gränsen mellan må illa och vara sjuk? Var går gränsen mellan att vara trött och må illa? Kan man lägga sig för tidigt? Kan man äta för lite? Borde man äta för mycket? Kan man köpa känslor? Borde man köpa känslor? När ska man släcka ett brinnande ljus? När ska man söva ett tänkande ego?

Vänligt vågade vänner

Igår tog min väninna tillfället i akt och berättade en erotitisk novell för mig genom telefon när hon satt på trikken på väg hem från jobbet. Det var en mycket detaljerad och vågad bögkärlek som hon beskrev för mig och alla som tjuvlyssnade.

Hon är fantastiskt underbar!

När ljuset blir till aska

Jag sitter här långt in på sena natten och vill varken sova eller vara vaken. Omgiven av en grå bubbla som bagatelliserar allt och alla skrafsar jag ned dessa små ord medans min tandvärk sakta sväller till olidliga propotioner.

Himlen är för mig en symbol förknippat med renhet, ljus och drömmar... nu är den fylld med aska. Aska som skulle kunna störta den svävande drömmen. Aska som skulle kunna skymma ljuset. Aska som skulle kunna lämna allt smutsigt... Askan som väller upp ur Eyjafallajökull är inte bara ett fysiskt fenomen som osynligt passerar på femtusen meter höjd, utan en högst passande bild för mitt liv och leverne just nu.

När det blir mörkt så tänder jag ofta ett ljus. När det blir kallt så kurar jag ofta ihop mig i en filt. När jag blir trött så går jag ofta och lägger mig. När jag tappat bort något så brukar jag leta efter det. När jag längre känner mig själv... så står jag bara på sidan och blundar.

Jag borde skriva mig ett brev och berätta om hur jag mår och vad som händer så att jag får reda på det.

Jag mår så illa

Det började en kväll... sent igårkväll efter en underbar dag med nya människor, vänner, bio och opera. Det känns inte som det hemskaste i världen utan det är mer eller mindre en demi-sjuk-känsla som sitter i hela kroppen. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det och det är nog just det som gör mig orolig.

Att inte kunna beskriva eller sätta ord på det ger mig en överväldigande känsla av vanmakt och osäkerhet. Att vara i gränslandet mellan frisk och sjuk... en grå ofullbordad värld som kallas Limbo. Man är inte mätt och inte hungrig, men heller inte nöjd. Man är inte trött, inte pigg och inte heller något som finns därimellan. Man är inte något och ändåså är man inte inget...

Utan att kunna så måste jag ändå beskriva min känsla men ord saknas och innebörden är obefintlig. Det bästa som jag kan åstadkomma är: "Det känns som om jag har ätit för mycket modelllera, och varenda fiber i kroppen är förbytt till det.". Det är en fruktansvärd känsla som man inte kan lida utav.

En god väns ord

"Det finns bara en sak som är dyrare än opera... krig."

- Ove

Linjärt felsteg

Jag är en filmälskare. Att kunna uppslukas av en film är en rent nöje och drömma bort som om varje sekund på skärmen vore mitt eget verkliga liv är njutning för min själ. En bra film kan vara en god grund att bygga sitt estetiska sinne utifrån, ha som en grogrund till etik och moral eller helt enkelt vara en stöttepelare under livets mörkaste stunder.

Visst är film en underbar sak som historien har givit oss, men alla filmer är inte av mig lika uppskattade. Vissa har inte en god sensmoral och andra har en estetik som gör mig spyfärdig. Ibland kan man stöta på en film gör att man somnar eller i värsta fall får en sprängande huvudvärk. Men när ödet slår snett så hittar man en som man faktiskt tycker om men är fullt av klichéer.

Låt mig förklara för er som inte känner till skillnaden av kliché och klyscha.

Kliché är när något högst osannolikt inträffar, något som verkligen bara kan hända i filmens värld.
Exempel: Eldlågor kan inte finnas i rymden eftersom det inte finns något syre men hur många gånger har man sett en rymdstation brinna i en film?

Klyscha är ett fenomen som jag bäst skulle beskriva som "så som det alltid sker". Något som du troligtvis kan hitta i många fler filmer, annars skulle det inte vara en klyscha.
Exempel: Hjälten får alltid sex på slutet, "Happy endings", skurken ska ödelägga världen, m.m..

Varför jag så gärna vill dela med mig av detta ämne är att jag sitter för tillfället och tittar på en mastodontfantasyfilm på nästan sju timmar som heter "The 10th kingdom" och ungefär fyra timmar in i filmen så förstörs den vackra illusionen av att den hemske The huntsman går förbi en telefonledning på jakten efter hjältarna i det magiskt MEDELTIDA kungadömmet!


Detta är en kliché... eftersom telefonledningar inte är något som i allmänhet inkluderas i en medeltid kontext.

En listig liten längtan

Jag sitter nu ensam i mitt lilla kollektivvardagsrum i en av de sofforna som jag nog kommer sakna mest när denna lilla tillvaron blir en del av min historia och helt ute ur min närvarande nutid. Hela min värld skriker att jag måste hitta en ny sorts kvalitet i mitt liv. Ett nytt hem. Ett nytt hus.

Men när jag sitter här och bittrar mig över den oskyldiga värld som jag själv har skapat så kryper det något inom mig... en känsla jag inte kan sätta fingret på. Låt mig förklara. Jag borde gå och lägga mig för jag ska nämligen upp och jobba tidigt imorgon och behöver all den energi som jag någonsin kan få från min underbara skönhetssömn, men istället sitter jag och letar febrilt på min dator efter något att göra. Mina logiska hjärnceller har ett tydligt budskap: "GÅ OCH LÄGG DIG!" men just de hjärncellerna verkar vara bortglömda och istället dvalar den delen av mig likt en vintrig granskog som silkeslent smeks av silvrig dimma, sakta singlande ned från en frostlikt glimmande stjärnhimmel... Om ni missade min poäng så var den att jag känner inte känner för att lägga mig.

Men varför vill jag inte lägga mig? Det är mitt stora mysterium. Jag har ju inget annat att göra. Det känns som om det finns något jag borde göra. Något som kallar på mig. Ett klockslag som måste komma och... vadå? Det känns som mitt öde, och världen håller det dolt för mig. Jag har alltså en längtan som jag inte visste att jag hade efter något som jag inte vet vad det är...

Oh my god, kan jag bli mer övertrött flummig just nu? (Frågan är ställd till mig själv!)