Jag, julfilm & jobb

Nu har jag gråtit floder till Grinchen och till Elf. Två typiska amerikanska julfilmer. I mina tankar ser jag mig själv som patetiskt sentimental men samtidigt känner jag mig äkta på något sätt. Och... jag superduperälskar Cindy Louwho's frisyr! Vill ha! Men känner mig som Grinchen.


Idag på mitt jobb fick jag ta hand om kassaredovisningen. Räkna moms och sånt. MASSA konstiga siffror som på slutet verkar väldigt vänliga när man kommer underfund med att det stämmer.

Imorgon ska jag själv ha hand om kaféet. LID MED MIG! Jag har hittills bara diskat och att stå i kassan har jag börjat lära mig. MEN! Att göra mat, redovisa kaféets kassa och hålla ordning på den (i mina ögon) milslånga checka-av-listan Sara så fint gjort och hängt upp väggen, veta vad som är vad på menyn och "inte gå under" är de där uppgifterna som jag tvivlar lite på. Detta kommer förmodligen hålla mig i panikångestens kallsvetiga klor under min kommande natt. Önska mig lycka till!

Det lilla konstiga är att jag aldrig har hört att någon någonsin varit ensam i kaféet förut. Men någon gång måste väl det vara den första... eller så har någon arbetat ensam där förut... och aldrig setts igen. Och ingen vågar prata om det!

Finding Neverland

...vilken vacker film. Jag älskar den. Jag kunde inte förmå mig att gråta men det kändes som om tårarna fyllde mitt inre öga. Mina ögon tårades inte men en liten rörelse kunde få floder att forsa. Det kändes som om jag hade osynliga lock över ögonen som tätade minsta springa. Jag kallade locket för kontroll. Men trycket ökade och det kändes som om jag skulle tappa kontrollen nu så skulle mina ögon fara med i strömmen och lämna mig ögonlös. Sannerligen säger jag, tårarna kom inifrån.

Vart tog mitt Neverland vägen, det jag en gång drömde om? Var vilar min fantasi? Hur väcker jag den längtan som jag en gång hade? Kan jag någon gång få känna det jag kände i min dröm utan att gå igenom det jag fick gå igenom då?

Är min fantasi i dess dödsbed? Eller ligger den bara och sjusover?

En inbankad upplevelse

Jag står på banken i en gigantisk kö. Jag står självklart sist.

Men vips så kommer en gammal gubbe och går före mig. Jag tänker lite "Hm, undrar om han vet vad han gjorde?". Jag ställer mig lite så att han ska se mig. Jag menar, han kanske inte såg mig eller något. Men istället så säger han hej och plask så är ett väldigt trevligt samtal igång. Han klagar lite över att hans bilparkering snart går ut. Jag känner lite eftertänksamt, "Han behövde nog gå före mig". Då kommer en till gammal gubbe och morsar glatt på den andre gubben. Ett nytt samtal inleds och jag känner att jag lite halkar ur. Jag står på sidan om, ler och tänker lite, vad är det de pratar om? Jag snappar upp bitar om den värmländska skogen, hur det var när man var ung, en gammal park i Koppom som inte längre finns, vart sockelngränsen går i Järnskog, vart gamla stenrösen fortfarande finns kvar, vilka som har dött på sistone och såklart om den nybyggda jacuzzin, den stora villan, börsen och den där dyra nyinskaffade bilen. Mitt i det mysiga samtalet börjar de prata om hur de kom hit och varför de var här. Den gamla gubben som var där först halvpekade lite på mig och sade, "Jo, så fick ja sällskap av flicka här" och den andra frågade artigt tillbaka, "Jasså? Ä rä döttra di?" Då hoppade jag lite blygsamt in i samtalet igen. "Jag heter Robert" sade jag med en lite mörkare röst än jag brukar prata med, varpå de gamla gubbarna svarade "Jasså? Jo, dä ä väl klart. Du hade ju så långt hår! Man ser int vem som ä vad nuför tin." och "Jo, det visste jag! Det hörde jag allt innan på rösten.". Jag ler lite och sedan bara flyter mer eller mindre med i kön.

Jag får en liten tankeställare. Vad betyder kön för mig? Vilket kön är jag? Fick jag mindre hår och grövre röst i deras ögon när jag sade att jag var kille?

Dialog på kontoret

A: Jävla hönspenis!
B: Ursäkta?
A: Ja, förlåt. Höns har inte penis.
B: VAD VET DU OM TRANS-HÖNOR?!

A: Jag vet faktiskt inte. [skamsen] Jag har nog fördomar om höns.


(bild hittad på google.se)

"Frost yourself"

Jag kom tillbaks från ett iskallt och grått Stockholm. Jag möttes av ett underbart vitt landskap av frost frost frost och frost!

Gud vad frost är vackert. Här ligger frosten så tjock att det ser ut som snö på långt håll men om man dyker ner i gräset får man en underbar känsla av att ha hamnat i kristallandet långt bort i mina drömmar.

Jo, förresten nu är jag tillbaks igen så nu börjar bloggen rulla på igen. Långsamt, krispande, krasande, rullande över frosten i mitt hjärta.

Värmland jag älskar dig!

Gjort idag

Idag har jag tagit initiativet att få bli intervjuad av både VF (värmlands folkblad) och NWT (Nya Wermlands Tidningen). Jag har återigen kommit ut som homosexuell inför folket. Jag undrar om jag passade bra på korten? Nu återstår det bara att se vad man får för reaktioner. Vem/Vilka reagerar? Hur reagerar dem? Kommer någon elak få reda på det?

Fast jag tror mest jag kommer få reaktionen "Big Deal! Som om inte hela världen redan visste?"

Jag träffade min bästa vän idag igen för första gången på 6 veckor (tror jag). Det kändes skönt.

Jag har också insett att jag borde göra mer som Love. Ut och fika mer med annat folk än bara mig själv!