Tänk dig en dag när du har suttit i en bil hela natten, fått någon enstaka timme att sova på, nästan försov dig på morgonen, glömde att duscha, insåg att din enda varma jacka är i ett annat land, det snöar och din andedräkt verkar frysa strax innan den lämnar dina läppar, hann inte äta frukost och har en dålig hårdag. En sådan dag är en dag då du av någon anledning råkar gå in i allt för många saker och skorna fastnar i backen även om den inte finns någon mattkant just där du går... En sådan dag har jag haft idag.
Just denna dagen då inte något har fungerat som det ska så har jag på mitt arbete fått en vikarierande chef som ska vara det ett bra tag framöver. En vikarierande chef är inte någon som man vill komma i olag med, inte visa sig otillräcklig eller skämma ut sig för. Med min obefintliga tur var jag ju tvungen att göra något av dessa tre. På mitt jobb finns två ställen man kan vara på, nämligen i butiken och på lagret, och dessa två springer man mellan så fort en vara inte finns där den ska vara... d.v.s. ofta. Under dagens kaotiska oturmarsh så hade lagret blivit en fristad där man kunde andas mellan kundernas önskemål, spörsmål och klagomål, och just efter en kunds kungliga kungörande av krävande kunskapstörst, med andra ord en fråga om en vara eller inte vara på reparation, så kom jag invacklandes i 110km/h in på lagret och efter några meter slappnade jag av och vips så vibrerade skinkorna bekant. Jo, bakorkestern slog på stort och det var inte någon trevlig östanvind som fyllde seglena, en svår utmaning för vilket doftljus som helst. Det var inte planerat, eftersom jag var så trött att mina kroppsliga funktioner helt och hållet gick på autopilot med känslodämpande stötdämpare (förmodligen p.g.a. för att minska smärtan från alla sopkorgar som hade snubblat omkull). I lugn och ro suckade jag tröttsamt för min privata oläglighet och vände mig lugnt om för att dyka ut i kundhavet... och där strax innanför lagerdörren sitter min vikarierande chef med en laptop i sitt knä och låtsas som om han inte hade vittnat vad som just hade hänt. Paniken och pinsamheten slog mig i ansiktet som en frusen piska doppad i salt. Utan ord, röd som ett glas rött och med svansen så långt in mellan benen att Quasimodo skulle anses vara rakryggad gick jag ut i butiken igen.
Inte ett ord yttrades. Inte en blick kastades. Inte ett tecken blev tecknat. Bara stumt skrikande uppenbarhet och illa dolt kroppspråk förtäljde om att det som hade hänt inte var glömt. Jag önskar det ogjort för fy vad jag skämdes. Jag tror inte det går att beskriva ångesten... men den var högst otrevlig.
