Tänka liv och leva tankar

På sistone har jag haft tusen bollar i luften. Stora, små, tunga och lätta. Fantastiska, sinnesgäckande och inspirerande projekt... på papper.

Mina idéer om vad som skulle vara kul att göra är fler än någonsin och ark efter ark hopar sig i hög i mitt rum med skisser, texter och mindmaps. Små och stora fragment av mina planer. Det är allt ifrån layouts och arkitektskisser på tågstationer till fullständiga planritningar av en modernisering av en traditionell norsk bod, teckningar på trädgårdsterasser i form av jättetrappsteg, story plots för animéserier och filmmanus, tyger som svämmar över i lådor som ska bli slipsar, kuddar, mobilfodral, väskor och halsdukar, garn som trasslat till sig, men är halvvägs till att bli en underbar halsduk. Ja, allt möjligt kan man hitta om man vänder lite på ting och tang här i mitt rum eller svansar efter där jag går. Tusen projekt och idéer som väntar på att bli gjorda, men mitt rummet hittade jag nyss det som beskriver min verklighet som bäst. En tom kalender.

En vacker asieninspirerad kalender, med fina ovita blad och ett finurligt magnetlås som ger den lilla bokliknande pappershäftet en modern touch men utan att störa den antika känslan, som av någon anledning jag tycker mig finna hos allt som är asieninspirerat. Fin, men tom. Precis som mitt liv just nu.

Jag verkar inte göra något mer än att tanka på att göra något.

När livet handlar om en kliande armhåla

Min armhåla kliar och jag kliar tillbaka. Jag sitter i den sköna blå fåtöljen hemma hos föräldrar. Det är sent och någon av dem snarkar ett par meter och en vägg bort. Månen försöker lysa igenom några vitt spridda men ändå ganska massiva regnmoln och jag är lite småarg, tillsammans med min tunga, på mina krokiga tänder. Livet kunde inte se mer lika ut så som det gjorde för fyra år sedan. När jag vaknar i morgon är livet sju helvetes annorlunda, likaså var livet det innan det blev mörkt, men ändå den här sortens minut känns ändå tidlös.

Det är väldigt mörkt. Mörka har alltid mina bästa stunder varit, mörka och sena. Jag vet inte varför jag älskar mörker så, men en gång i tiden vet jag att jag inte gillade mörker alls. Då var jag rädd för det tills den där dagen... men det är en annan och en något mer privat historia. Min poäng är att mörkret länge haft min gunst och min gnista. Det är då jag ser livet så som jag vill se det mest. Man kan nästan säga att jag gillar mitt liv som en dröm.

Drömmens värld har sina egna regler. Vad som är viktigast nu och hur världen fungerar saker som kan ändras från dröm till dröm, men i drömmen själv så ger det mig en ram om hur jag ser världen. Ibland är jag evig, ibland är jag kort. Ibland är jag borta och ibland är jag här... Det påminner mig om att det finns regler, om vad som är viktigast i världen och hur den fungerar, i min vakna verklighet också. De här regler är oftast lika, men jag har lärt mig att de kan ändras de med.

Just nu, här i min blå fåtölj finns inte tid... bara en döende natt, liksom där ute på himlen. Runtom mig finns inte upp, ner , hit och dit, utan bara lite mörker som vanligt simmar omkring mig. Just nu kliar det och det är nog det ända som det gör, så jag kliar tillbaka. Sjukt vad skönt det kan vara att klia tillbaka, som en känsla jag nog aldrig känt förut.