Varför flåsar inte tanter?

Jag har aldrig i hela mitt liv hört en tant flåsa. Jag kan inte minnas att jag någon gång riktigt upplevt det. Min fantasi kan koka i ihop en tant och några tunga andetag som snabbt upphör, men inget flås, stön eller grymtande.

Det insåg jag idag när jag var på min danskurs på Karlstads Universitet. Det var ett hårt pass med jazzdans i en demonstration för att visa att det krävs teknik, koordination, styrka, kondition, koncentration och energi för att dansa jazzdans plus allt annat som över dans till.

Jag trodde jag skulle dö om jag inte fick mer luft och mina andetag var alldeles för små för sådana mängder luft jag chippade efter. En elefant på 100 meters avstånd skulle säkert kunna höra att jag flåsade, stönade och grymtade efter luft. Men jag var helt ensam med att flåsa för jag hörde inget annat än mig själv och danslärarens ivriga instruktioner. De andra såg inte ens andfådda ut. De kunde lika gärna nyss ha tagit en kopp kaffe i lugn och ro.

Det var inte så att det inte fanns några flåsande tanter där för att det inte alls fanns tanter där, för det fanns det. Klassen domineras nämligen av kvinnor i 35-60årsåldern. Mycket ståtliga, intelligenta och inte alls "tantiga" men ändåså den åldersgruppen.

När jag tänker på saken så skulle nog alla jag känner i RFSL Ungdom flåsa lika mycket som jag. Kan jag ha hittat orsaken till att jag känner mig som ett "minoritetsflås" eller är det bara en "liten" gemensam nämnare?

Drömlik ångest?

Imorse drömde jag en dröm som jag älskade att drömma. En sorts dröm jag inte ofta drömmer. En sexdröm. Att bli så uppskattad, bekräftad och... älskad på samma gång är verkligen något speciellt. Speciellt och det berör verkligen. Det berörde verkligen mig. Han som jag i drömmen hade sex med känner jag i verkliga livet. Det är inte ofta numer jag springer in i honom på torget men det händer ibland. Ibland är alldeles för sällan. Han är helt och hållet underbar. Hans ögon lyser och jag älskar hans ögon. Men... han är hetero, fast det vet lyckligt nog inte min dröm om. Imorse mådde jag bättre än en sagoprins.

Men allting får inte vara perfekt... verkar det som. Mitt i akten ringer min väckarklocka och jag blir så arg att jag stänger av min mobil (som för tillfället fungerade som väckarklocka). Jag återvänder snabbt till sängen och försöker intensivt komma tillbaks in i drömmen, men förjäves. Min dröm frös. Jag kunde inte se vad som hade hänt innan och inte heller förmå mig att se vad som skulle komma härnäst. Jag försökte så hårt, men bilden jag såg av min dröm blev allt mer suddig och snart kunde jag inte se några ansikten och inte heller skilja kroppar från väggen i bakgrunden.

Ångesten sköljer över mig. Nu var det borta. Borta för alltid och jag var återigen fast i verkligheten. Han var borta. Jag insåg att det jag drömde om var något jag verkligen saknade. Bekräftan av någon man älskade, uppskattad på det speciella sättet av någon särskild... ja bara att känna sig älskad av någon man älskar.

Jag insåg att mina tre senaste förälskelser hade varit i tre olika heterokillar. Jag började snyfta för mig själv och kroppen darrade som om den var på randen till att bara hejdlöst gråta. Med tanke på de andra förälskelserna så insåg jag att jag fortfarande inte hade släppt dem heller och ville så jäkla gärna... bli tillåten att älska dem. Speciellt han jag så ofta möter på torget och i bussen. På fem minuter är det så svårt att ens ge en hint för att visa hur man känner och inte heller är det enkelt att inleda ett vettigt samtal.

Men till slut så somnade jag om och sjönk in i drömlandet igen. Men när jag vaknade insåg till min stora bitterhet att jag hade inte fortsatt drömma min morgonsexdröm. Jag hade drömt om Stargate Atlantis.


Direkt då kände jag en lust att börja arbeta. Sen upptäckte jag att klockan var 13:20 och jag skulle träffa Josefin klockan 11:00. Varför hade hon inte ring mig på mobilen?

Vart bär livet egentligen?

Det undrar jag nu när sitter och tänker tillbaka på en väldigt händelsfull och upplevelserik helg.

Ikväll satt jag på kungsportsplatsen i Göteborg när en man gick fram till mig och frågade om jag letade efter något? Smått förvånad sade jag nej men sedan förstod jag ganska klart att det var droger han försökt sälja till mig. Jo, jag förstod det när han började gå bort baklänges sägandes "Exstacy?" och tittande på mig återigen frågande. Efter det tog batterierna i min iPOD slut och världen blev lite mer ensam och ännu mer kall.

Helgen är egentligen arbeter men jag ser det som semester. Semester från Karlstad och allt jag borde göra där. Protokoll, ekonomiska sammanställningar, dolandet med banken, osv.. Här nere inser jag vikten av goda vänner. Mina göteborgsvänner lämnar nyckeln till mig i farten när jag hoppar på busken eller när de frenetiskt försöker fräscha till sig i panik för att hinna till kvällens fest samtidigt de stolt berättar att garderobsplantorna frodas medans fikusarna inte alls verkar vara villiga att leva.

Nu tänker jag på hur mycket jag verkligen tycker om dem även om de missköter sina fikusar. För de har då inte misskött mig. Det är nog jag isåfall misskött dem men dem är då några enastående exemplar av garderobsplantor (som frodas). Jag är också stolt och lycklig vän.

Jag tänker mer och undrar vad som kommer komma härnäst? Förmodligen en seg morgon och träningsverk från kvällens spontana äventyr på en salsakurs (för proffs eller något liknande). Men jag trivdes för jag hade världens bästa partner! Freja Lina! Och dessutom fick jag dansa med Saras pojkvän Oskar och han förde *lycklig-drömmande-prinsess-suck*

"Nu behöver du joggingskor!"

Det var något min mor bryskt uttalade sig om när hon såg hur mina fötter höll på att ge vika i mina konverse tygskor. Mina fötter skriker och värker! Nästan som om de har lämnat in en skiljsmässoansökan och nu lider kvalet att se sin partner i ögonen de sista dagarna de sitter ihop. Detta beskriver just nu en bild av känslan jag har i relation till mina fötter.

Regnbågsdagen blev bra. Inte super, men bra. Kaotisk, stressigt, skämigt, tröttigt bara för mig själv och fullt av saker som jag ville göra men aldrig fick tid för. Som t.ex. ge Jonatan en puss, för Gud vad den människan är vacker och jag kan verkligen inte förhålla mig själv till honom. Han är gudomlig och jag är spetälsk, fattigjon, lerkrälande slav utan värde. Han får mig känna världsligt samvetskval för det jag inte vågar göra och total olycklighet för att jag aldrig kan få ut något av det jag riktigt önskar hos honom.

Nu är Kim här och så länge mina ögon är öppna så ska han få sig en lite massage med tuggummismak.

Det känns faktiskt (just nu) som om min gärna ingår en metamorfos till att bli tuggummi och förvandlingen är nog halvt färdig.

Nu börjar jag också få ett Green Smith i en annars tom mage

Stressen kryper lite på. Plötsligt hoppar mitt medvetande fram med de allra största sakerna jag borde göra. Jag måste ha undermedvetet försökt att glömma dem ellerpusha bort dem till sista sekunden. Jag önskar mitt undermedvetande kunde göra något nyttigt istället, som att till exempel fixa mig en pojkvän.

För det blir lite så för mig... att när jag känner som mest press så känner jag mig som mest ensam men jag inser då också att jag inte har tid för en pojkvän. När jag inte har någonting att stressa och slita med så inser jag att livet är så underbart att jag nog kan vänta till den rätta kommer och drar mig i näsan.


"Nu börjar jag också få ett Green Smith i en annars tom mage" säger jag och hänvisar till ett uttalande min kära, mustigt maskulina vän Love sade idag om att han hade lite magknip. Love tror att det är stressen och beskriver känslan som en konstant känsla av att inte ha ätit på länge och vara hungrig och då äta ett surt äpple som sedan ligger och småsvider i magen. Det är nog det som jag känner nu.

Jag vill inte veta hur mycket som jag har glömt tills imorse. En vacker dag lär jag mig nog att dressera mitt undermedvetna men det tar nog tid. Jag är faktiskt väldigt rädd för morgondagen och speciellt inför Lördagen. Det blev inte bättre av att en workshopsledare backat ur och ett liveband surt ville vara med men kunde inte, man kan väl vara snäll eller låta snäll åtminstone. En som är bra på att låta snäll är Agneta. Min kära RFSL-mamma. Du får dagens äppelknopp av mig!


Appropå äpplen! Det pågår en fotoutställning om äpplen på mitt jobb!

Mina sista sekunder...

...som arton år. Snart blir jag nitton. Jag undrar vad jag får? Jag undrar vart gåvotraditionen kommer ifrån? Jag kommer sakna mina 18 år. Det känns lite som att vandra in i en tom rymd, som framtiden alltid verkar vara. Visst det handlar om att några sekunder. Några sekunder som man föreställer sig som en avskiljare och att man i tanken målar upp en målad gräns som betyder: om du passerar här så kan du aldrig gå tillbaka... det fascinerar mig samtidigt det gör mig väldigt nedstämd på ett smått ångestfullt sätt. Jag har bara känt en gång så här i mitt liv förut. Det var när jag fyllde 15... då jag insåg att min tros gyllene år var förbi. Men det jämnade ut sig med att man fick byxkörkort(sexlicens).

Jag är trött och lite slut. Jag har arbetat hårt mina sista dagar som arton.

FÖRLÅT MISSY! JAG VISSTE INTE VAD JAG GJORDE!

Någon som ständigt tror att hen vet bättre än mig, ger mig instruktioner om hur jag ska leva mitt liv. Någon som inte ens känner mig! Sett mig en enstaka gång eller så. Någon som satt guldstjärna på mig innan jag hinner säga mitt namn. Någon som jag inte valde att bli anropad av. Jag tycker inte om det...
... och det värsta av allt jag känner igen mig själv i det. Det är samma sak som jag utsatte min bästa vän för i nästan tre långa år. Och jag som trodde hon inte ville lyssna. Klart som skitveganskt korvspad att hon inte ville lyssna. Hur fan klarade hon det? Och hon vill fortfarande vara vän med mig! Ska man vara tacksam eller räcker det med att gråta en skvätt i oförstånd?

Förlåt Missy! Jag ska helt sluta med att säga åt dig vad du ska göra!

Jag hatar mig själv för att ha suttit på höga stolar.

Dagens enda glädjeämnen var en hellycklig lärare som dök på mig och började prata om Kim Nygren och att jag har återfunnit mitt favoritklädesplagg: Balett-thightsen!

*Pust*

Idag har det varit en konstig dag. Jag förstod att allt inte var riktigt rätt när jag imorse hade satt på mig mina balett-thights och försiktigt började vifta med mina tår. Det escalerade snabbt till två gigantiska baletthopp. Men efter de två balettstegen började jag plötsligt gråta. Det fanns ingen anledning för mig att gråta... men jag grät i nästan 20 minuter. Efter någon stund spratt det i lederna på mig igen och jag fortsatte att gråta samtidigt som jag skuttade några nya danssteg. Jag lyssnade på musiken från den helt underbara film "My neighbour Totoro" ("Tonari no Totoro" den japanska orginaltiteln, se bilden). Kanske var det därför jag började gråta? Det var iallafall därför jag var så tvungen att dansa, även om jag grät. Då visste jag att "den här dagen kommer bli lite annorlunda".

Dagen har varit fylld av kraftlöshet, arbete massa små konstiga stunder. RFSL Ungdom hit, Regnbågsdagen dit, Hugobert alltid tyst sittandes bakom mig, skrattsalvor när något bröt normen och förbannnelse över Karlstad kommuns mardrömshemsida för alla mailadressetare. Men några glädjeämnen fast där nog också. De glada tankarna på Drutteman och Klas får mig att le inombords. "Voff" säger jag bara! Fast jag tror nog min dröm inatt färgade av sig en hel del på mitt sinnestilstånd idag så jag har nog varit någorlunda seggående.

Ännu en gång inser jag att jag älskar min styrelse. Förlåt mig kära ni för mitt fruktansvärt dåliga korttidsminne. Hen som skapade mig måste varit väldigt inspirerad av teflon.

Nu får jag väl dö lite i min kalla säng och pusta ut.

En dröm...

Jag träffar mitt ex ute på stan utanför arkaden i Karlstad. Jag är så full att jag knappt kan gå och han börjar stöta på mig. Han drar med mig hem till sig för ett one-night-stand. På morgonen vaknar jag och i kallingar stapplar in i vardagsrummet och dimper ner i en fotölj så kommer han efter. Jag ställer mig upp och han faller ner på knä och friar till mig med en diamant ring. Då får jag en hjärtattack. Och jag vet att det är en hjärtattack. Kanske för att det gör så jävla ont...

Då vaknade jag.

Ah... Härligt!

Jag har nu på kvällskvisten luggit och skrattat med en av mina bästa vänner när han sade "voff" och jag klämde ihop hans ansikte så att han liknade den mest sötaste Shi'Tzu-hunden jag någonsin sett. Fast Drutteman är inte långt ifrån.

Jag har haft en 17 timmars lång arbetsdag idag. Känner mig nöjd.

Dagens känslor har varit så många och intrycken nog ännu fler. Kortsagt har jag varit panikkissnödig, skyndat mig till tåget, haft 20 ungar tittandes på mig medans händerna började småskaka och ansiktet bli varmt (min misstanke är att min kropp ville gå på högvarv utan mat och att jag redan jobbat i diverse timmar utan rast), försökt dölja magknorr medans man pratat med en söt kille och mycket mycket mer.

Med alldeles utmärkt resultat ^^ alltså minst lika mycket att göra imorgon.

Produktion, framtidsröta och ryggont!

Idag har jag varit duktig. Jag har nämligen:

Gissat mig till hur man beställer 300st A3-affischer.
Beställt 300st A3-affischer
Mailat kommunen och fått svar (liknelse): "Aj aj... skynda på lite".
Hämtat affischerna och gett några till Love.
Pratat med UNO inför Regnbågsdagen.
Skadat Lisas högra bröst med mitt skägg.
Pluggat afrikansk dans.
Tjuvnallat på en ej vegetarisk kyckling.


Och dessutom så inser jag nu att jag måste upp imorgon, göra iordning mig, cykla till RFSL-lokalen med mammas stora väska, packa informationsmaterial och annat skoj och skynda iväg till tågstationen innan mitt tåg går... kl. 05:26.

Men annars mår jag bra för jag har lovat Världens Vackraste Jonatan massage... när jag har tid. Hm... när jag tänker lite mer ingående så visar det sig att jag nog har vansinnigt ont i ryggen och någon förbannad sena har sträkt sig i magen för jag kan inte andas utan att det gör ont.

Och nu den stora frågan innan jag lägger mig... ska jag raka mig nu eller imorgon?

Jobb, möte och lite till...

Igår var det nog en väldigt bra dag.

Jag fick ett jobb. Jag satt i möte med mina underbara vänner. Jag rantade runt på lokalen och arbetade lite. Jag insåg att jag älskar min styrelse (RFSL Ungdom Karlstad). Dagen slutade lite att lite tvärt att jag fick en kommentar av en tillfälligt cynisk person som drog mig lite längs sjöbottnen i mitt humörhav. Men annars så ska jag nog se till att morgondagen (idag) blir produktiv.

Klockorna klockar kluckande klokt och kvickt i min kosmiska klunga...

Min biologiska klocka sade till min litterära klocka att det var på tiden att skaffa en blogg.

Vad min litterära klockan egentligen gjorde var att snabbt rusa över till min semantiska klocka som visade sig vara sjuk. Ack så sjuk. Något virus måste det ha varit tänkte min litterära klocka och vek sig på tvären och bad en stilla bön om Motvitz motsats, sneglade bakåt på min biologiska klocka som klumpigt hade försökt följa efter och kommit fram flåsande och utan några som helst problem började "oskyldigt" vissla som rådjur i parningsakten. Min litterära klocka lyfte skeptiskt ett luftigt ögonbryn skrämmande i misstro. Min biologiska klocka verkade få rådjuren i halsen och ivrigt viftade något om Greenwichförbannelsen och min datorklocka. Min litterära klocka lyfte bestört på axeln och nickade sedan vänligt. De for sedan för att titta in hos min alltför upptagna datorklocka och insåg att det behövdes en eller två kaffekoppar. Till kaffet ljöd en hymn av sakta suckande njutning och vilda frågor och svar som far som rabiessmittade får över det lilla kaffebordet. Men de alla lättades i lösningen. Det var min dator klocka som hade gett min semantiska klocka ett virus för att inte internet skulle springa och gömma sig för min annars väldigt vresiga och petiga semantiska klocka som nu inte ens visste vad upp och ner var och än mindre om var internet sprang och gömde sig. Min datorklocka lugnade alla andra och sade att det snart skulle gå över och att friskheten snart skulle dimpa ner. Lycka och krykan som min semantiska klocka fick som stöd av den mer träiga delen av min biologiska klocka lockade fram ett leende skratt och de alla sammanförde alla tillgängliga visare och glädjeligen lade avbön att de skulle försöka förstå en blogg som nu ligger föreliggande alla klockors lycka och iliggande.

Så blev sådden av en långt ingrodd tanke, en blogg precis som grodan ingick en liten söt metamorfos... och jag hoppas det blir en prins.