Tyst knarrande knän och sängvarma andetag, så känner jag mig nu när jag sitter här i ett rum fyllt av instängd luft, trött konverserande vänner och beatlesmusik. Jag har verkligen haft en underbar kväll ikväll.
Oavsett om aktiviteter har tröttnat mitt sinne så simmar saker sakta i cirklar och sår nyfikenhetslikande ånger i tankar om livet och tillhörighet. Vart hör jag hemma? Nu finns många vänner här i Norge och de kommer närmare och blir allt fler, men samtidigt så vet jag inte om det är de som är min tillhörighet. Dit jag tillhör är oerhört identitetsgrundande för mig och att inte veta vilka vänner eller ställe som är mitt nät, säte och läte förvillar mig så.
Nätet är för mig ett skydd utav kärlek och kontakt. Sätet är där jag sover som bäst och utifrån jag kan växa, t.ex. bostad eller tillhåll. Lätet är vilka kläder jag väljer, vilken musik som skrålar och delas, vilken klubb jag går till och hur jag har roligt med mina vänner.
Inför mig flashar bilder utav vad som en gång varit och fortfarande ibland som känns som att det är. Ställen där jag kunnat växa och låtits bli någon. Personer som givit guldkant i min vardag. Stunder då jag älskat. Namn som alltid kommer finnas.
Vart mår jag bäst? Vilka kommer vandra med mig livet ut? Vilka öppnar dörrarna till mina drömmar? Vilka är mina drömmar? Vem kan jag dela min dröm med... Frågorna blir fler.