Mycket svart estetik

(Var god klicka på filmen för att åtnjuta hela bilden filmen har att erbjuda)

Svängi't äventyr

Kära vänner... gör inte en genusanalys på denna.

(Var god att klicka på filmen för att få en större och "helt visad" film)

Hemsk godnatt saga

Fick mig att tänka lite på vad jag är beredd att kriga för.

(Var god klicka på videon för att kunna se filmen, annars ser ni typ bara halva skärmen...)

Spår av smygbögeri

Som de som hört mig spilla välvalda ord om mitt boende här i Norge vet att jag bor i hobernas Mordor, radikalfeministernas playboy mansion, aristokraternas fattigstuga... kanske lite överdrivet. Vad jag vill framhärda är att jag finner mig residera i ett kollektiv inhysande ett råggat mått heterosexuell machokultur. Med detta i åtanke så blev jag väldigt förbryllad nu när jag nyss kom innanför dörren och satte mig i soffan.


Jo, där på vardagsrumsbordet ligger Brüno (filmen om en gayfashionistas äventyr) och en liten ihopknycklad papperstuss som är ihopknycklad på det helt omissigenkänneliga post-kladdiga sättet. Vad hade hänt här?!

Interaktiv godnattsaga

Ta en nypa Tim Burton, några droppar World of Goo och låt det sjuda i en svag buljong av internet. Det är mitt recept på en för mig annorlunda men oerhört vacker godnattsaga som jag har hittat på nätet.

Fäll en tår, vagga dig själv till musiken och sup in detaljrikedomen. Jag önskar bara att det fanns fler och längre.

Loondon

Godnatt

Blushing cheeks

Ni vet ibland så råkar man göra oerhört pinsamma saker som förmodligen kommer spöka i bakhuvudet hela livet ut. Till allas tröst så kommer den stunden då man faller in i en dvalande och fridfull glömska då minnet inte längre är färskt och pinsamhetens pina sakta sinar, men det brukar finnas något som finns där ute i världen som kan brutalt liva upp pinsamhetens piskande pina och dess goda vänner de två röda kinderna. En påminnelse. En sådan fruktansvärd minnesnyckel kan t.ex. vara en person, en handling, ett ljud eller helt enkelt vilken liten sak som helst. För mig är ett American Expresskort en sådan sak...

Idag har jag återigen upplevt en underbar dag på utbildningscentret här i Horley strax utanför London där jag tar ännu ett steg upp i karriärstegen bland flygplansbolag och mitt i den underbara vårdagen som Londonhimlen hade att erbjuda så var det dags för en liten kafferast. När världen ler och himmelen är blå som nytvättade lakan så är det ju klart att man tar en nypa friskluft istället för att hänga över en unken kopp kaffe i ett instängt fikarum och ut bar det för att skutta lite på trottoarkanten. Samtalet tillsammans med den goda kurskamraten hoppar från ämne till ämne, skratt föder skratt och snart kan ingen av oss båda sluta le.

När jag mår som bäst så gror mitt självförtroende och den enormt stora reflekterande ytan med min spegelbild strax bredvid oss fick med stundens nyvunna glädje lite utav min uppmärksamhet. Jag tänkte för mig själv att jag inte alls var så ful som jag trodde i kostymbyxor och skjorta. Med ett stort leende undersökte jag varje vinkel jag kunde se migsjälv i, men den vinkel som fick mest uppmärksamhet var självklart den vinkel som jag fann mest kritisk, nämligen min bak. Så där står på trottoarkanten och putar rumpan i vidvinkel i denna nyfunna panoramaspegel... vilket självklart är ett fönster.

Med min otroliga otur så sitter det ju självklart folk därinne som får skåda mig när jag kritiskt betraktar min rumpa i deras fönster, pompöst putande och majestätiskt bred, påklätt moonande utanför American Exress's kontor i London...

Hårresande stillasittande

Jag har gjort det igen. Ett nytt värdigt försök att inskaffa oss ett nobelpris i dumhet.

Jag har idag gjort något jag längtat efter i dar, veckor och månader till att få göra och idag har jag äntligen fått "tummen ur". Jag har färgat håret! Men nu när jag sitter och tittar migsjälv i spegeln så märker jag en besynnerlig liten sak. Jag har nämligen överaskat mig själv med att färgat håret till den hårfärgen som jag redan hade... alltså ingen skillnad. Och så gick åtta pund upp i rök.

Namninsamling

Jag vet att det kanske är lite tidigt i livet, men jag kan inte sluta tänka på det ändå. Mina läppar kan inte sluta le och de vill verkligen ha någon att prata med varje gång som tanken kommer upp. "Vad ska mina barn heta?"

Eftersom jag inte har någon att prata med här på mitt lilla hotellrum i det stora, måttligt överbefolkade, gråa London så vikarierar mina fingrar för min samtalssjuka stämma och internets tomma löfte om att detta någon gång kommer att bli läst får bli min tröst och ursäkt för min saknad av en lyssnande vän.

Nu när oräkneligt många gånger denna tanke ärat mig en visitation har jag samlat en herrans massa namn. Namn som enligt min önskan mitt förmodade framtidsbarn skall bära. Medans listan har vuxit så har också namn vittrat framför mina ögon och fallit ur led. Varsågod.

Balder, Bernard, Brel, Hera, Trift, Artemis, Tiffany, Truls, Freja, Elisabeth, Justus, Brícho, Ruth, Belle, Ariel...