Att nästan må så bra kändes riktigt dåligt

Idag hoppade jag in på B Free och hälsade på RFSL Ungdom Karlstad igen. Jag kände mig som den förlorade sonen. Jag var så himla glad att bara se dem. Och än mer kändes det skönt när Love insåg att jag inte visste vad jag sade. Det känns inte alls kul och faktiskt riktigt hemskt när man märker att man helt inte har koll på sig själv och kan lika gärna vara en mytoman, men det kändes skönt att Love hade sett mig. Vi hade ett litet minimöte som vi lite slappt slängde ihop.

Möte, styrelsen, B Free... Nu sitter jag hemma med gigantisk hemlängtan. Hem till Karlstad. Vad tusan gör jag nere i Göteborg och rantar runt för, när mitt liv finns i Viken. Jo just ja... Jag försöker rädda små världar i skolan.

Daniela, vet du att jag nästan gråter av glädje och saknad när jag har "Beautiful girl" av Sean Kingston?

Jonatan, du är så god emot mig hela tiden. Du är en riktigt bra vän!

Love, oavsett var jag är så kan jag komma på mig att tänka på dig.

Dessa tre träffade mig idag men fick se mig trött, sliten, halvt ledsen, med ett värkande bröst och en tunga som inte alls satt på rätt plats. Jag tyckte så mycket mer om kvällen än jag visade.

Nu tillbaka till min vånda med att försöka sova... även fast morgondagens hemtenta är långt ifrån klar.

Tidig ovana

Varför måste jag alltid "ta mig tid" när jag "inte har tid"?

Ett skratt som påminde om livet

Igår hemma hos Ellen var det teparty igen fast den här gången med glögg och justmust och en lång variant olika makaroner. Makaroner med ketchup, ketchup med makaroner, makaroner med smör, smör med makaroner, makaroner med citronpeppar, citronpeppar med makaroner, och makaroner med chips, citronpeppar, ketchup och smör. Mätta blev några i alla fall.

Vi hade väldigt kul i alla fall och mina ögon öppnades lite för hur mycket jag egentligen saknar mina vänner. Kvällens klimax blev när min kära vän hade gått på toa och låst efter sig... men hon glömde stänga dörren. Följden blev 10 minuter häjdlöst skrattande och sedan lite huvudvärk. Jag har inte skrattat så helhjärtat på hur länge som helst och det kändes så skitskönt!

Efter det började jag tänka lite. Det var nog dags att skratta lite mer om dagarna!

Ellens tradition

Ellen, en god vän, bor strax runt hörnet några få kvarter bort. Det tar inte alls lång tid att gå från mig till henne men ändså ses vi alldeles för sällan.

Hur som helst! Hon har i alla fall en tradition. I förrgår gjorde hon den påmind igen. Hon har nämligen som tradition att då hon nyligen blivit ihop med någon och kärlek sprudlar hej vilt runtom henne så brukar hon och hennes pojkvän skutta över till mig på en kort visit. Pojkvännen brukar alltid vara lite i småchock när de lugnt och sofistikerat invaderar min fritid.

Hon har gräsligt bra smak och det stör mig som fasen. Jag blir nämligen alltid smått förälskad i Ellens pojkvän. Det har jag alltid gjort och kommer förmodligen alltid att bli. *suck*

Snön faller här... Hur är det i Japan?

Jag vet inte om jag drömde eller dagdrömde men det var i alla fall i de sista ögonblicken innan jag vaknade. Efter att jag vaknat fortsatte drömmen fast i mina tankar.

Hur är Japan? Jag menar hur är HBT-klimatet där? Min dröm sade att det inte ens fanns en organisation som bekvakade de mänskliga rättigheterna för HBT-personer och ännu mindre fanns det en organisation som kämpade. Jag fick en olidlig vilja att åka dit och starta upp allting. Fixa till lite så att Japan blev ett bättre ställe.

Men i verkligheten så vet jag faktiskt inget om Japans HBT-kultur och hur situationen ser ut för HBT-individer där borta.

Det lilla roliga med min dröm var nog att kondomerna var skitdyra där borta och ingen vågade köpa dem för att det var tabu. Alla mina nya japanvänner blev helt hysteriska när de hörde om Sverige och bad mig importera lite. Jag vet inte direkt varför det var kul, men det kändes kul i drömmen. Egentligen är det lite tragiskt också.

Nu tänker jag göra lite efterforskningar... om jag har tid.

Tomt på tåget?

Jag kom nyss hem till Karlstad från Göteborg med tåget.

När "grabbarna grus" gick av i Grums tänkte jag att nu är jag ensam på tåget. Inte såg jag någon iallafall. Halvt som halvt började automatiskt halvnynna för mig själv där jag satt och vips efter några kilometer råkade jag fisa. En riktigt brakare! Jag menar... den fisen var inte direkt tystlåten av sig.

Karlstad närmade sig med stormsteg och jag makade mig upp för att fixa i ordning så att jag kunde bara hoppa av när jag kom fram. När Karlstad började swisha förbi utanför fönstret så brukar det inte vara långt kvar till stationen så jag hoppade upp upp och sträkte lite på mig... och vad märkte jag då? Där satt en tjej och tryckte i ett hörn och småkikade på mig. Jag trodde jag skulle sjunka ner genom golvet det kunde ju inte bli värre. Men jovisst! Det kan alltid bli värre.

Vi blev stående bredvid varandra i närmare 4 min i väntan på tåget skulle stanna. En meter ifrån varann, utan ögonkontakt och helt knäpptysta. FY VAD PINSAMT!

("Grabbarna grus" var två helt vanliga tonårskillar som satt och pluggade matte)

Hur ler djur?

Hur kan man kan se om ett djur är glatt? Hur ser man hur ett djur känner sig? Kan ett djur känna känslor? Vilka känslor känner djur? Finns det några känslor djur känner som inte människor kan känna? Finns det några känslor människor inte känner till?

Jag var på Universeum i Göteborg idag. Jag och Freja Lina the Great gick inte in för de skulle stänga inom 10min men vi stod i entréhallen och tittade in på djuren utifrån. Det sköjlde över mig en barnslig lycka när jag fick se de söta djuren. En papegoja! En sköldpadda! En fisk! En orm! En jättefjäril! Men mitt fina lilla lyckorus förstördes abrupt när Freja Lina the Great cyniskt sade ”Undrar om de vet om de är instängda? De kanske aldrig varit fria? Då skulle de nog inte veta att de är i fångenskap.”. Jag, lite småledsen för att min glada stund är över, tittade återigen på sköldpaddan och såg inte längre en söt liten skalman utan en ensam missförstådd liten krabat som rastlöst kravlade runt sin apatiska skölpaddevän som ligger stilla och blek som ett lik bredvid en stock. Papegojan var inte heller lycklig längre. Den var bara smutsig och tystlåten. Jag insåg att ormen lika gärna kunde vara död för den hade inte ens ”lyft ett fjäll”(lyft ett finger) och de fina fiskarna hade alla sura miner med de lägsta mungiporna jag någonsin sett. Då tyckte jag riktigt synd om djuren som satt inne på sina små få kvadratmeter innanför glaset.

Jag satt där och tittade på dem och försökte riktigt hårt att lista ut hur de kände. Sköldpaddan var nog glad för den satt och gnagde lite slött på en morot, men fisken då? Dem har ju alltid mungiporna långt nere pekandes mot akvariebottnen. Hur ser man på dem att de är glada? Jag tittade riktigt noga en ganska lång stund... inget hände. Den sura fisken svävade stillsamt i det smutsiga vattnet och fladdrade sakta med sina gälar. Plötsligt simmade fisken spralligt iväg och jag kände att det fanns hopp på andra sidan glaset någonstans men min hoppfulla stämning var kortlivad. Fisken simmade nämligen spralligt tre simtag till närmsta fula fisk och försökte bita den för att sedan glida tillbaka för att fortsätta svävade själlöst på samma fläck som förut.

Freja Lina the Great fick den brighta idén att knacka på glaset och då vaknade fiskarna till och jag med. De verkade väldigt intresserade av att följa Freja Lina the Greats finger när det for fram och tillbaks längs glaset. Jag fick åter hoppet tillbaks och tänkte att det kanske fanns intresse, nyfikenhet och glädje där inne i akvariumet i alla fall. Då skrattar Freja Lina the Great och konstaterar ”Shit! Vilket meningslöst liv!” och hoppet var borta.

Men sedan på väg bort från Universeum tänkte jag lite mer. Tänk om djur inte kan känna lycka eller kärlek? Hundar, katter och nästan alla våra husdjur brukar ju folk tänka på som lyckliga eller kärleksfulla. Inte sant? Eller har jag fel? Vilka känslor kan djuren känna då? Smärta? Ensamhet? Förlust? Hunger? Kärlek? Tänk om de har speciella känslor? Jag menar så som superhjältar har speciella superkrafter i filmer och serietidningar? Hur känner dem när de känner den känslan?... sen tappade jag tråden.

(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare, liksom förra)

Rundtur med min äppelkart

Om man sitter på en spårvagn i Göteborg så finns det några saker man inte borde göra. Jag skulle åka från Marklandsgatan till Centralstationen med 2:an (ca 25min) men så fort jag klev på så satte jag mig till rätta och pustade ut, tog fram ett litet äpple och njöt sakta. Äpplet blev en kart på 2 röda och där blev jag sittandes högt förvånad över att det inte fanns någon sopkorg på spårvagnen. Det finns nämligen inte det. I alla fall inte på de gamla versionerna av spårvagnarna. Så jag blev sittande med en äppelkart mellan pekfingret och tummen i 25min genom hela Göteborg.

Jag tyckte lite synd om mig själv.

Senare fick jag återigen en reprimand av en kär vän ”Det heter ju äppleskrutt!”. Ack å ve vart ska mitt ält egentligen sluta?


(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare, liksom förra)

Aktiv bloggkreations kritik (”SKRIVIHOP!”)

Att blogga är ganska kul men inte när man får en dusch av för tidigt utlösta salvor av tillrättavisningar om meningsuppbyggnader och stavfel medans man emellanåt får lyssna på egenkära kommentar som t.ex. ”Det är absurt hur mycket svenska man lär sig genom att plugga engelska och franska”.

(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare, liksom förra)

Var ligger Fjollträsk?

Fjollträsk är tydligen Stockholm så det ligger på Sveriges östkust (av Göteborgare även kallad Sveriges baksida) där Mälaren möter Östersjön.

Det spekuleras på den högra sidan av soffan (där jag sitter) att ”Fjollträsk” nog inte används särskilt mycket längre på grund av att det förmodligen är ett 90talsuttryck. ”Men det stämmer ju” säger min vän väldigt övertygande ”bögar flyttar ju till Stockholm och flator flyttar till Göteborg eller Umeå. Umeåflator har jag hört ska vara en egen sort. De lär ha dreads”.

(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare, liksom förra)

För mycket flator att titta på i soffan

Jag såg en naken fläck. Jag var bara tvungen att hoppa på den. Men jag glömmer alldeles för ofta att soffpotatisen här brevid, min vän, egentligen är ett knippe erogena zoner... inget annat.

(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare, liksom förra)

En kalkyl för åldersskillnader

Min vän i Göteborg som pluggar på Göteborgs Universitet har fått höra en gång ifrån sina vänner att det finns en kalkyl för att räkna ut om åldersskillnaden i förhållanden (och strul) egentligen är okey eller inte. Min vän förklarar ivrigt att ”det är många folk i olika åldrar överallt och man kan inte hålla reda på hur gamla de är hela tiden”. Jag ”lyfter på ena ögonbrynet” för mig själv. Måste man inte veta hur gammal den andra personen / de andra personerna är för att räkna ut om ålderskillnaden är okey?

Det här är formeln:

(den äldstes ålder) /2 +7 = X
(den yngstas ålder) > X = OKEY
(den yngstas ålder) = X = OKEY
(den yngstas ålder) < X = INTE OKEY

Alltså delar den äldstes ålder med 2 och adderar sedan 7 och då får man ett tal. Talet kallar vi X.
Om den yngstas ålder är lika mycket som eller mer än X så är det okey, annars är det inte okey.

(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare, liksom förra)

Snus är flatigt

Hur ser man på någon att hon/hen är flata? Bekväma och platta skor, baggy brallor, vanligt linne, brottarryggsskärning på linnet, piercing överallt förutom i öronen, kort hår (om de inte kommer Umeå för då har de nämligen dreads), rakar sig inte på benen eller under armarna, korta naglar, snusar, m.m.. Min vän fortsätter att ivrigt parafrasera ”Brudens” lista över kännetecken på flatsignaler. Jag varnar personligen för stereotyper och fördomar under protester från lägenhetens lokala soffpotatis Flatlisa som stolt utropar filosofiska världsfrågor. ”Vad vore HBT-världen utan stereotyperna? Vad vore HBT-världen utan truckflatan? Utan fjollbögen?” Talet tystnar när båda tittar på varandra i frånvaron av svaret. ”Å andra sidan” fortsätter Flatlisa ”Vad vore den utan dem som bryter stereotyperna? Det är ju att vara stereotypen eller inte vara stereotypen det handlar om. Jag menar, vad vore HBT-världen utan fjollflatan?”. Jag tror hon menar femmeflatan men hon protesterar igen och påstår att ”de är fan helt olika saker”. Det lägger sig en eftertänksam tystnad mellan oss i några sekunder och sen meddelar Flatlisa glatt ”Jag är nog en flanellflata!”.

(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare, liksom förra)

Det känns som ett måste

Att jag någon gång i livet måste kombinera kaffe och sex. Jag satt hos min vän i Göteborg och småpratade medans jag tänkte ut min kommande frukost. En stor cappucino från 7-eleven och några varma croissanter. Plötsligt gled konversationen över till sex. Jag vet inte varför men jag tror det hade något att göra med några sms min vän fick. Men jag kunde inte sluta tänka på kaffe... en stor latte eller en smooth cappucino. Jag fann mig helt andlös när jag upplevde att de båda tankarna gled samman och passade perfekt ihop. KAFFE & SEX! Min vän tyckte att ”Nej! Usch! Det går ju inte! Men okey, jag anser att alla fantasier är okey så länge de inte handlar om Starwars”. Jag hörde så klart fel och trodde att min vän menade att en fantasi var tvungen att handla om Starwars för att vara okey så jag utbrister ”Åh! Tänk dig att hälla en stor latte över rumpan på Luke Skywalker”.

(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare)

Jag ska aldrig mer äta godis!

Det outsagda nyårslöftet som klingar!

Första dagarna på jobbet...

Haft sönder en ljusstake, klämt nageln, bränt mig på kokande vatten, nästan svimmat... alla tecken på en kaotisk start.

Jag kommer verkligen stormtrivas är jag rädd för.