Tågfönsterbilden - ett förkroppsligat landskap

Mina tankar verkar vassa som klor, viljan är lätt som en flygande duva och känslorna nyss fridfullt väckta till vördnadsfullt förundrande. Min spegelbild tittar tillbaka på mig med ett respektfullt uttryck. Allt verkar klarna när jag ser mig själv sitta där på andra sidan fönstret. Där sitter personen jag vill bli... men inte är. Tankarna fladdrar likt vingslag. Viljan landar i ett näste av strävan. Känslorna märker sin hunger och sätter sig tyst trånade upp i sina sängar. Nyss verkade allt så klart och allt var bra, som om jag var personen som sitter på andra sidan glaset.

Makt vs Makt - a battle within

Jag sitter just nu i det för mig storslagna universitetsbiblioteket i Karlstad och ska egentligen skriva tre uppsatser, men det är som vanligt. Mina tankar tar mig iväg till otroliga världar där magi och fantasi blir till verklighet, där vackert och fult ristar stora revor i min själ och mitt sanna jag blir krönt med frihetens väldiga vingar. Jag njuter i tanken och våndas i verkligheten då min oskrivna läxa tynger mitt samvete. Det är två saker som kräver min uppmärksamhet som endast räcker till en av dem.

Har jag makt nog över uppmärksamheten att fängsla den vid plugget eller är jag maktlös inför min inre längtans fantasier? Vad är makt i en sådan fråga? Vad är det egentligen för strid? Önskan vs medvetenhet? Makt vs makt?

Makt? Är det något man tar eller man ger? Igår ställdes frågan på sin rand när jag var i ”lokalen” och det var dags att plocka ihop, diska och stänga igen. Jag var glad att jag inte hade något ansvar att ta hand om någonting (för en gångs skull), men hen som skulle diska hade en hemlig allierad, nämligen den söta killen som hade snott alla ögons dyrkan under kvällen. Han kom fram till mig med en ansiktsuttryck utav det största lidande, ett kroppsspråk som utstrålade sanningsenlig och naiv oskuld och förtäljde om outtalade löften. Han hade de största vackraste hundögonen jag någonsin sett med vidgade pupiller som en passionerad, ung älskares trollbundna blick och han sade ”Snälla, kan inte du diska? Snälla?”. En stark storm blåste genom mitt huvud och alla tankar böjde sig som som grässtrån i en bris. Mina tankar kämpade med all kraft de kunde uppmana för att inte fara iväg med vinden och försvinna bortanför medvetandets yttre gränser. Ögonblicket ville jag spara i all evighet för någonting inom mig sken som solen och dramat låg i luften, tjockt som smör. Så tjockt att du kunde dra fingrarna genom den och känna hur fingrarna blev feta. Jag hade blivit berövad min makt. Han hade tagit makten över mig... eller hade jag givit honom makten?

Hade jag givit honom hans sexuella makt? Kunde jag åsidosätta alla grödor mina drömmar hade sått? Alla mina tankar hade inte flytt som löv för vinden och de som var kvar blåste nu alarm i sina horn och attackerade med verklighetens hjärtskärande sablar. Stridsropen i de rationalistiska horderna och slagorden ekade smärtsamt inne i mitt kranium. ”It ain't gonna happening!” ”Hallå, vakna ur drömmen!” ”Om du låter honom ta makten över dig nu så får de det jäkla svårt att ta tillbaka den!” ”Du tjänar ingenting på att säga ja, och han kan få lära sig att få ett nej”...

Bittert medveten av alla rationella argument som slog sina smärtsamma vapen mot min irrationella, känslosamma ådra så insåg jag att det rationella inom mig hade rätt. Förtvivlat stammade jag ett svagt ”nej” som blev så svagt att inte ens mina läppar trodde på det, men det ”nejet” blev mitt svar och beslut. Jag förklarade min helt underlägsna position och hans försök till maktutövande. Det gjorde olidligt ont, men om jag inte gjorde det skulle nästa vädjande begäran från honom få mig att falla och faktiskt ta hand om disken.

Men hade jag rätt att lägga ansvaret på honom? För det var ju det jag gjorde. Jag hade lagt skulden för mina inre kamper och våndor på hans enkla fråga. Jag tog makten och lade skulden på honom... Bara för att ingen av oss ville ta hand om disken...

Varför det inte blir så många inlägg...

Jag har tänkt att blogga men det blir liksom inte av. Jag har haft hur många dagar som helst som kan skriva otaligt många noveller, romaner eller politiska ledare om, men när jag kommer till kritan och tar en titt in på internet så dryper jag plötsligt av presationsångest. Av någon anledning har jag fått för mig att allt som jag någonsin ska skriva måste vara väl genomtänkt, intressant och helt enkelt bra. Alltså någon medioker text om en unik dag räcker helt enkelt inte.

Dessutom har alla mina goda tankar fått en annan kanal ut ur min själ, nämligen brev. Det låter lite dramatiskt med "en kanal ut ur min själ" men det är någon faktiskt det "text" har blivit för mig, ett uttryckssätt för att reflektera om mitt liv och få utlopp för mina känslor, ändå om det är på ett väldigt subtilt manér.

Alla brev går till min väldigt speciella vän Emma. Hon är så speciell för mig att hon ej rättvist kan kläs i ord och vår relation är lika namlös som Guds femte farbrors tredje gosedjur.

Utbildning och inbildning

Idag har jag "turboutbildat" några säkrare-sex-informatörer på RFSU i Göteborg. Det var riktigt kul och jag var rejält nervös. Jag menar ju RFSU! Bara namnet gör att jag bävar av respekt så jag kände mig liten i världen när jag kom och skulle utbilda dem. Men det var riktigt kul att få reda på att jag kunde vissa saker de inte kunde och även att lära sig några nya perspektiv som de kom fram till. Tänk vad mycket man lär sig av att lära ut!

Idag har jag även "turboinbildat" mig själv. Läxan-som-jag-inte-kan är jag nu expert på. Minst lilla fras (som jag inte läst eller kommer ihåg) kan jag repetera perfekt om du väcker mig mitt inatten för ett förhör. Jag har till och med funderat så djupt på det som jag egentligen nu borde kunna att jag kommit fram till några riktigt facsinerande slutsatser som nog kan höja ett par högt uppsatta ögonbryn i Göteborgs Universitets fashionabla lärarkammare.

Så egentligen så är jag nu mästaren i bildandets ädla konst... eller?