Om man inte läser tidningen, tittar på tv, lyssnar på radio eller lyssnar på skvaller så kan man gladeligen leva sitt liv i lycklig okunskap. Men idag läste jag tidningen.
För åttonde gången händer det någoting hemskt i Göteborg. Gängbråk som numer verkar blanda in ungdomar och den ursprungliga anledningen sägs vara knarkhandel. Knark hit och knark dit! Jag ogillar't!... och här ska jag bo?
En som blivit utfryst från jehovasvittnen berättar om sin uppväxt. Jag försöker ta historien med en nypa salt. Skandalämnen som jehovasvittnen brukar folk skriva om väldigt färgstarkt, ibland lite väl färgstarkt.
På sportsidan hoppar graciösa, muskulösa kroppar elegant över gräsmattor i stora bilder, och alla i bilden verkar fanatiskt stirra på en vit liten boll. Stora musklers spänns för kameran och armarna stärks mot himlen i glada segergester. Jag finner mig själv tragisk. Den minst deprimerande sidan i tidningen är den, för mig, minst intressanta.
En illrosa sida om skönhet vänder ut och in på min stackars mage.
Åh... nämen kolla här, "Satanistkannibaler gripna". Den artikeln får mig att slänga tidningen. Jag vill inte veta att någon långt in i djupa Ryssland har ätit någon annan.
Metro är kanske inte min sorts tidning? Vilken är min sorts tidning?
Vart Jag Trampar
9 år sedan
