Grym otro och glömd olycka

En sak är bra att veta om mig, att påstå att jag ljuger är för mig en av de grövsta förolämpningar som finns och det finns en grund till detta. I hela min ungdom har jag hört att mina kunskaper var smutsig fantasi och ren lögn, då jag påstått något som jag hört från en dokumentär, läst i en bok, hört från en vän eller rentutav bara visste. Om det var min fantastiska förmåga att hitta på slumpvis fakta och sedan blint tro på det eller om mina källor eller lyssnare som hade fel, det kunde jag inte bedöma då och idag så har jag nog ännu mindre möjlighet att varken bedöma eller se över den situationen som jag upplevde så långt tillbaka, men en sak är säker: jag satt i kläm och med mig satt skuld. Att inte bli trodd och bli dömd som lögnare är något som jag har burit inom mig och det har format en del av mig som jag är idag, kanske är det därför jag är lite för seriös emellanåt? Hursomhelst så är detta viktigt att veta för att förstå innebörden av det som jag nyss fått insikt om. För ungefär sex månader sedan skrev jag en inlägg i min dagbok, något som sker väldigt sällan, och bara en vecka sedan så läste jag det. Till min förundran så handlade det jag om känslor som jag helt hade glömt bort och till och med hade svårt att föreställa mig själv. Min nuvarande version av den tiden, ett halvår tillbaka, stämde inte överens med vad jag hade skrivit. Betyder detta att jag fabricerar min historia eller kanske skriver om den? Självklart får man alltid nya upplevelser, kunskaper och perspektiv som kan påverkar hur man ser sig själv och forna fakta om sitt liv, men kan det bli en sådan skillnad att historian skrivs om... eller kanske glöms? De romantiska dagarna jag hade när jag var femton, är de ett omskrivet minne? Blott en osanning som knappt liknar skuggan av det verkliga? Mina mörka nätter när jag var tolv, är de en önskan som aldrig skedde? En dagdröm så stark att de blev verklighet i retroperspektiv? Är mitt liv en lögn, vävd att likna sanningen... eller kommer jag till och med att glömma de år som passerat? Min ungdom för evigt förlorad eller tråkigt misstrodd som fiction. Att bli misstrodd av andra har alltid varit känsligt, men nu börjar jag misstro mig själv, och det känns mer jobbigt än något annat. Mitt i all fruktansvärd självskådning finns också en pöl av bitter ångest över frånvaron av dagböcker i mitt liv. En mindre lättsam kväll blev det minsann.