Jag, julfilm & jobb

Nu har jag gråtit floder till Grinchen och till Elf. Två typiska amerikanska julfilmer. I mina tankar ser jag mig själv som patetiskt sentimental men samtidigt känner jag mig äkta på något sätt. Och... jag superduperälskar Cindy Louwho's frisyr! Vill ha! Men känner mig som Grinchen.


Idag på mitt jobb fick jag ta hand om kassaredovisningen. Räkna moms och sånt. MASSA konstiga siffror som på slutet verkar väldigt vänliga när man kommer underfund med att det stämmer.

Imorgon ska jag själv ha hand om kaféet. LID MED MIG! Jag har hittills bara diskat och att stå i kassan har jag börjat lära mig. MEN! Att göra mat, redovisa kaféets kassa och hålla ordning på den (i mina ögon) milslånga checka-av-listan Sara så fint gjort och hängt upp väggen, veta vad som är vad på menyn och "inte gå under" är de där uppgifterna som jag tvivlar lite på. Detta kommer förmodligen hålla mig i panikångestens kallsvetiga klor under min kommande natt. Önska mig lycka till!

Det lilla konstiga är att jag aldrig har hört att någon någonsin varit ensam i kaféet förut. Men någon gång måste väl det vara den första... eller så har någon arbetat ensam där förut... och aldrig setts igen. Och ingen vågar prata om det!

Finding Neverland

...vilken vacker film. Jag älskar den. Jag kunde inte förmå mig att gråta men det kändes som om tårarna fyllde mitt inre öga. Mina ögon tårades inte men en liten rörelse kunde få floder att forsa. Det kändes som om jag hade osynliga lock över ögonen som tätade minsta springa. Jag kallade locket för kontroll. Men trycket ökade och det kändes som om jag skulle tappa kontrollen nu så skulle mina ögon fara med i strömmen och lämna mig ögonlös. Sannerligen säger jag, tårarna kom inifrån.

Vart tog mitt Neverland vägen, det jag en gång drömde om? Var vilar min fantasi? Hur väcker jag den längtan som jag en gång hade? Kan jag någon gång få känna det jag kände i min dröm utan att gå igenom det jag fick gå igenom då?

Är min fantasi i dess dödsbed? Eller ligger den bara och sjusover?

En inbankad upplevelse

Jag står på banken i en gigantisk kö. Jag står självklart sist.

Men vips så kommer en gammal gubbe och går före mig. Jag tänker lite "Hm, undrar om han vet vad han gjorde?". Jag ställer mig lite så att han ska se mig. Jag menar, han kanske inte såg mig eller något. Men istället så säger han hej och plask så är ett väldigt trevligt samtal igång. Han klagar lite över att hans bilparkering snart går ut. Jag känner lite eftertänksamt, "Han behövde nog gå före mig". Då kommer en till gammal gubbe och morsar glatt på den andre gubben. Ett nytt samtal inleds och jag känner att jag lite halkar ur. Jag står på sidan om, ler och tänker lite, vad är det de pratar om? Jag snappar upp bitar om den värmländska skogen, hur det var när man var ung, en gammal park i Koppom som inte längre finns, vart sockelngränsen går i Järnskog, vart gamla stenrösen fortfarande finns kvar, vilka som har dött på sistone och såklart om den nybyggda jacuzzin, den stora villan, börsen och den där dyra nyinskaffade bilen. Mitt i det mysiga samtalet börjar de prata om hur de kom hit och varför de var här. Den gamla gubben som var där först halvpekade lite på mig och sade, "Jo, så fick ja sällskap av flicka här" och den andra frågade artigt tillbaka, "Jasså? Ä rä döttra di?" Då hoppade jag lite blygsamt in i samtalet igen. "Jag heter Robert" sade jag med en lite mörkare röst än jag brukar prata med, varpå de gamla gubbarna svarade "Jasså? Jo, dä ä väl klart. Du hade ju så långt hår! Man ser int vem som ä vad nuför tin." och "Jo, det visste jag! Det hörde jag allt innan på rösten.". Jag ler lite och sedan bara flyter mer eller mindre med i kön.

Jag får en liten tankeställare. Vad betyder kön för mig? Vilket kön är jag? Fick jag mindre hår och grövre röst i deras ögon när jag sade att jag var kille?

Dialog på kontoret

A: Jävla hönspenis!
B: Ursäkta?
A: Ja, förlåt. Höns har inte penis.
B: VAD VET DU OM TRANS-HÖNOR?!

A: Jag vet faktiskt inte. [skamsen] Jag har nog fördomar om höns.


(bild hittad på google.se)

"Frost yourself"

Jag kom tillbaks från ett iskallt och grått Stockholm. Jag möttes av ett underbart vitt landskap av frost frost frost och frost!

Gud vad frost är vackert. Här ligger frosten så tjock att det ser ut som snö på långt håll men om man dyker ner i gräset får man en underbar känsla av att ha hamnat i kristallandet långt bort i mina drömmar.

Jo, förresten nu är jag tillbaks igen så nu börjar bloggen rulla på igen. Långsamt, krispande, krasande, rullande över frosten i mitt hjärta.

Värmland jag älskar dig!

Gjort idag

Idag har jag tagit initiativet att få bli intervjuad av både VF (värmlands folkblad) och NWT (Nya Wermlands Tidningen). Jag har återigen kommit ut som homosexuell inför folket. Jag undrar om jag passade bra på korten? Nu återstår det bara att se vad man får för reaktioner. Vem/Vilka reagerar? Hur reagerar dem? Kommer någon elak få reda på det?

Fast jag tror mest jag kommer få reaktionen "Big Deal! Som om inte hela världen redan visste?"

Jag träffade min bästa vän idag igen för första gången på 6 veckor (tror jag). Det kändes skönt.

Jag har också insett att jag borde göra mer som Love. Ut och fika mer med annat folk än bara mig själv!

Att nästan må så bra kändes riktigt dåligt

Idag hoppade jag in på B Free och hälsade på RFSL Ungdom Karlstad igen. Jag kände mig som den förlorade sonen. Jag var så himla glad att bara se dem. Och än mer kändes det skönt när Love insåg att jag inte visste vad jag sade. Det känns inte alls kul och faktiskt riktigt hemskt när man märker att man helt inte har koll på sig själv och kan lika gärna vara en mytoman, men det kändes skönt att Love hade sett mig. Vi hade ett litet minimöte som vi lite slappt slängde ihop.

Möte, styrelsen, B Free... Nu sitter jag hemma med gigantisk hemlängtan. Hem till Karlstad. Vad tusan gör jag nere i Göteborg och rantar runt för, när mitt liv finns i Viken. Jo just ja... Jag försöker rädda små världar i skolan.

Daniela, vet du att jag nästan gråter av glädje och saknad när jag har "Beautiful girl" av Sean Kingston?

Jonatan, du är så god emot mig hela tiden. Du är en riktigt bra vän!

Love, oavsett var jag är så kan jag komma på mig att tänka på dig.

Dessa tre träffade mig idag men fick se mig trött, sliten, halvt ledsen, med ett värkande bröst och en tunga som inte alls satt på rätt plats. Jag tyckte så mycket mer om kvällen än jag visade.

Nu tillbaka till min vånda med att försöka sova... även fast morgondagens hemtenta är långt ifrån klar.

Tidig ovana

Varför måste jag alltid "ta mig tid" när jag "inte har tid"?

Ett skratt som påminde om livet

Igår hemma hos Ellen var det teparty igen fast den här gången med glögg och justmust och en lång variant olika makaroner. Makaroner med ketchup, ketchup med makaroner, makaroner med smör, smör med makaroner, makaroner med citronpeppar, citronpeppar med makaroner, och makaroner med chips, citronpeppar, ketchup och smör. Mätta blev några i alla fall.

Vi hade väldigt kul i alla fall och mina ögon öppnades lite för hur mycket jag egentligen saknar mina vänner. Kvällens klimax blev när min kära vän hade gått på toa och låst efter sig... men hon glömde stänga dörren. Följden blev 10 minuter häjdlöst skrattande och sedan lite huvudvärk. Jag har inte skrattat så helhjärtat på hur länge som helst och det kändes så skitskönt!

Efter det började jag tänka lite. Det var nog dags att skratta lite mer om dagarna!

Ellens tradition

Ellen, en god vän, bor strax runt hörnet några få kvarter bort. Det tar inte alls lång tid att gå från mig till henne men ändså ses vi alldeles för sällan.

Hur som helst! Hon har i alla fall en tradition. I förrgår gjorde hon den påmind igen. Hon har nämligen som tradition att då hon nyligen blivit ihop med någon och kärlek sprudlar hej vilt runtom henne så brukar hon och hennes pojkvän skutta över till mig på en kort visit. Pojkvännen brukar alltid vara lite i småchock när de lugnt och sofistikerat invaderar min fritid.

Hon har gräsligt bra smak och det stör mig som fasen. Jag blir nämligen alltid smått förälskad i Ellens pojkvän. Det har jag alltid gjort och kommer förmodligen alltid att bli. *suck*

Snön faller här... Hur är det i Japan?

Jag vet inte om jag drömde eller dagdrömde men det var i alla fall i de sista ögonblicken innan jag vaknade. Efter att jag vaknat fortsatte drömmen fast i mina tankar.

Hur är Japan? Jag menar hur är HBT-klimatet där? Min dröm sade att det inte ens fanns en organisation som bekvakade de mänskliga rättigheterna för HBT-personer och ännu mindre fanns det en organisation som kämpade. Jag fick en olidlig vilja att åka dit och starta upp allting. Fixa till lite så att Japan blev ett bättre ställe.

Men i verkligheten så vet jag faktiskt inget om Japans HBT-kultur och hur situationen ser ut för HBT-individer där borta.

Det lilla roliga med min dröm var nog att kondomerna var skitdyra där borta och ingen vågade köpa dem för att det var tabu. Alla mina nya japanvänner blev helt hysteriska när de hörde om Sverige och bad mig importera lite. Jag vet inte direkt varför det var kul, men det kändes kul i drömmen. Egentligen är det lite tragiskt också.

Nu tänker jag göra lite efterforskningar... om jag har tid.

Tomt på tåget?

Jag kom nyss hem till Karlstad från Göteborg med tåget.

När "grabbarna grus" gick av i Grums tänkte jag att nu är jag ensam på tåget. Inte såg jag någon iallafall. Halvt som halvt började automatiskt halvnynna för mig själv där jag satt och vips efter några kilometer råkade jag fisa. En riktigt brakare! Jag menar... den fisen var inte direkt tystlåten av sig.

Karlstad närmade sig med stormsteg och jag makade mig upp för att fixa i ordning så att jag kunde bara hoppa av när jag kom fram. När Karlstad började swisha förbi utanför fönstret så brukar det inte vara långt kvar till stationen så jag hoppade upp upp och sträkte lite på mig... och vad märkte jag då? Där satt en tjej och tryckte i ett hörn och småkikade på mig. Jag trodde jag skulle sjunka ner genom golvet det kunde ju inte bli värre. Men jovisst! Det kan alltid bli värre.

Vi blev stående bredvid varandra i närmare 4 min i väntan på tåget skulle stanna. En meter ifrån varann, utan ögonkontakt och helt knäpptysta. FY VAD PINSAMT!

("Grabbarna grus" var två helt vanliga tonårskillar som satt och pluggade matte)

Hur ler djur?

Hur kan man kan se om ett djur är glatt? Hur ser man hur ett djur känner sig? Kan ett djur känna känslor? Vilka känslor känner djur? Finns det några känslor djur känner som inte människor kan känna? Finns det några känslor människor inte känner till?

Jag var på Universeum i Göteborg idag. Jag och Freja Lina the Great gick inte in för de skulle stänga inom 10min men vi stod i entréhallen och tittade in på djuren utifrån. Det sköjlde över mig en barnslig lycka när jag fick se de söta djuren. En papegoja! En sköldpadda! En fisk! En orm! En jättefjäril! Men mitt fina lilla lyckorus förstördes abrupt när Freja Lina the Great cyniskt sade ”Undrar om de vet om de är instängda? De kanske aldrig varit fria? Då skulle de nog inte veta att de är i fångenskap.”. Jag, lite småledsen för att min glada stund är över, tittade återigen på sköldpaddan och såg inte längre en söt liten skalman utan en ensam missförstådd liten krabat som rastlöst kravlade runt sin apatiska skölpaddevän som ligger stilla och blek som ett lik bredvid en stock. Papegojan var inte heller lycklig längre. Den var bara smutsig och tystlåten. Jag insåg att ormen lika gärna kunde vara död för den hade inte ens ”lyft ett fjäll”(lyft ett finger) och de fina fiskarna hade alla sura miner med de lägsta mungiporna jag någonsin sett. Då tyckte jag riktigt synd om djuren som satt inne på sina små få kvadratmeter innanför glaset.

Jag satt där och tittade på dem och försökte riktigt hårt att lista ut hur de kände. Sköldpaddan var nog glad för den satt och gnagde lite slött på en morot, men fisken då? Dem har ju alltid mungiporna långt nere pekandes mot akvariebottnen. Hur ser man på dem att de är glada? Jag tittade riktigt noga en ganska lång stund... inget hände. Den sura fisken svävade stillsamt i det smutsiga vattnet och fladdrade sakta med sina gälar. Plötsligt simmade fisken spralligt iväg och jag kände att det fanns hopp på andra sidan glaset någonstans men min hoppfulla stämning var kortlivad. Fisken simmade nämligen spralligt tre simtag till närmsta fula fisk och försökte bita den för att sedan glida tillbaka för att fortsätta svävade själlöst på samma fläck som förut.

Freja Lina the Great fick den brighta idén att knacka på glaset och då vaknade fiskarna till och jag med. De verkade väldigt intresserade av att följa Freja Lina the Greats finger när det for fram och tillbaks längs glaset. Jag fick åter hoppet tillbaks och tänkte att det kanske fanns intresse, nyfikenhet och glädje där inne i akvariumet i alla fall. Då skrattar Freja Lina the Great och konstaterar ”Shit! Vilket meningslöst liv!” och hoppet var borta.

Men sedan på väg bort från Universeum tänkte jag lite mer. Tänk om djur inte kan känna lycka eller kärlek? Hundar, katter och nästan alla våra husdjur brukar ju folk tänka på som lyckliga eller kärleksfulla. Inte sant? Eller har jag fel? Vilka känslor kan djuren känna då? Smärta? Ensamhet? Förlust? Hunger? Kärlek? Tänk om de har speciella känslor? Jag menar så som superhjältar har speciella superkrafter i filmer och serietidningar? Hur känner dem när de känner den känslan?... sen tappade jag tråden.

(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare, liksom förra)

Rundtur med min äppelkart

Om man sitter på en spårvagn i Göteborg så finns det några saker man inte borde göra. Jag skulle åka från Marklandsgatan till Centralstationen med 2:an (ca 25min) men så fort jag klev på så satte jag mig till rätta och pustade ut, tog fram ett litet äpple och njöt sakta. Äpplet blev en kart på 2 röda och där blev jag sittandes högt förvånad över att det inte fanns någon sopkorg på spårvagnen. Det finns nämligen inte det. I alla fall inte på de gamla versionerna av spårvagnarna. Så jag blev sittande med en äppelkart mellan pekfingret och tummen i 25min genom hela Göteborg.

Jag tyckte lite synd om mig själv.

Senare fick jag återigen en reprimand av en kär vän ”Det heter ju äppleskrutt!”. Ack å ve vart ska mitt ält egentligen sluta?


(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare, liksom förra)

Aktiv bloggkreations kritik (”SKRIVIHOP!”)

Att blogga är ganska kul men inte när man får en dusch av för tidigt utlösta salvor av tillrättavisningar om meningsuppbyggnader och stavfel medans man emellanåt får lyssna på egenkära kommentar som t.ex. ”Det är absurt hur mycket svenska man lär sig genom att plugga engelska och franska”.

(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare, liksom förra)

Var ligger Fjollträsk?

Fjollträsk är tydligen Stockholm så det ligger på Sveriges östkust (av Göteborgare även kallad Sveriges baksida) där Mälaren möter Östersjön.

Det spekuleras på den högra sidan av soffan (där jag sitter) att ”Fjollträsk” nog inte används särskilt mycket längre på grund av att det förmodligen är ett 90talsuttryck. ”Men det stämmer ju” säger min vän väldigt övertygande ”bögar flyttar ju till Stockholm och flator flyttar till Göteborg eller Umeå. Umeåflator har jag hört ska vara en egen sort. De lär ha dreads”.

(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare, liksom förra)

För mycket flator att titta på i soffan

Jag såg en naken fläck. Jag var bara tvungen att hoppa på den. Men jag glömmer alldeles för ofta att soffpotatisen här brevid, min vän, egentligen är ett knippe erogena zoner... inget annat.

(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare, liksom förra)

En kalkyl för åldersskillnader

Min vän i Göteborg som pluggar på Göteborgs Universitet har fått höra en gång ifrån sina vänner att det finns en kalkyl för att räkna ut om åldersskillnaden i förhållanden (och strul) egentligen är okey eller inte. Min vän förklarar ivrigt att ”det är många folk i olika åldrar överallt och man kan inte hålla reda på hur gamla de är hela tiden”. Jag ”lyfter på ena ögonbrynet” för mig själv. Måste man inte veta hur gammal den andra personen / de andra personerna är för att räkna ut om ålderskillnaden är okey?

Det här är formeln:

(den äldstes ålder) /2 +7 = X
(den yngstas ålder) > X = OKEY
(den yngstas ålder) = X = OKEY
(den yngstas ålder) < X = INTE OKEY

Alltså delar den äldstes ålder med 2 och adderar sedan 7 och då får man ett tal. Talet kallar vi X.
Om den yngstas ålder är lika mycket som eller mer än X så är det okey, annars är det inte okey.

(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare, liksom förra)

Snus är flatigt

Hur ser man på någon att hon/hen är flata? Bekväma och platta skor, baggy brallor, vanligt linne, brottarryggsskärning på linnet, piercing överallt förutom i öronen, kort hår (om de inte kommer Umeå för då har de nämligen dreads), rakar sig inte på benen eller under armarna, korta naglar, snusar, m.m.. Min vän fortsätter att ivrigt parafrasera ”Brudens” lista över kännetecken på flatsignaler. Jag varnar personligen för stereotyper och fördomar under protester från lägenhetens lokala soffpotatis Flatlisa som stolt utropar filosofiska världsfrågor. ”Vad vore HBT-världen utan stereotyperna? Vad vore HBT-världen utan truckflatan? Utan fjollbögen?” Talet tystnar när båda tittar på varandra i frånvaron av svaret. ”Å andra sidan” fortsätter Flatlisa ”Vad vore den utan dem som bryter stereotyperna? Det är ju att vara stereotypen eller inte vara stereotypen det handlar om. Jag menar, vad vore HBT-världen utan fjollflatan?”. Jag tror hon menar femmeflatan men hon protesterar igen och påstår att ”de är fan helt olika saker”. Det lägger sig en eftertänksam tystnad mellan oss i några sekunder och sen meddelar Flatlisa glatt ”Jag är nog en flanellflata!”.

(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare, liksom förra)

Det känns som ett måste

Att jag någon gång i livet måste kombinera kaffe och sex. Jag satt hos min vän i Göteborg och småpratade medans jag tänkte ut min kommande frukost. En stor cappucino från 7-eleven och några varma croissanter. Plötsligt gled konversationen över till sex. Jag vet inte varför men jag tror det hade något att göra med några sms min vän fick. Men jag kunde inte sluta tänka på kaffe... en stor latte eller en smooth cappucino. Jag fann mig helt andlös när jag upplevde att de båda tankarna gled samman och passade perfekt ihop. KAFFE & SEX! Min vän tyckte att ”Nej! Usch! Det går ju inte! Men okey, jag anser att alla fantasier är okey så länge de inte handlar om Starwars”. Jag hörde så klart fel och trodde att min vän menade att en fantasi var tvungen att handla om Starwars för att vara okey så jag utbrister ”Åh! Tänk dig att hälla en stor latte över rumpan på Luke Skywalker”.

(denna blogg skrevs utan internet och därför upplagd några dagar senare)

Jag ska aldrig mer äta godis!

Det outsagda nyårslöftet som klingar!

Första dagarna på jobbet...

Haft sönder en ljusstake, klämt nageln, bränt mig på kokande vatten, nästan svimmat... alla tecken på en kaotisk start.

Jag kommer verkligen stormtrivas är jag rädd för.

Varför flåsar inte tanter?

Jag har aldrig i hela mitt liv hört en tant flåsa. Jag kan inte minnas att jag någon gång riktigt upplevt det. Min fantasi kan koka i ihop en tant och några tunga andetag som snabbt upphör, men inget flås, stön eller grymtande.

Det insåg jag idag när jag var på min danskurs på Karlstads Universitet. Det var ett hårt pass med jazzdans i en demonstration för att visa att det krävs teknik, koordination, styrka, kondition, koncentration och energi för att dansa jazzdans plus allt annat som över dans till.

Jag trodde jag skulle dö om jag inte fick mer luft och mina andetag var alldeles för små för sådana mängder luft jag chippade efter. En elefant på 100 meters avstånd skulle säkert kunna höra att jag flåsade, stönade och grymtade efter luft. Men jag var helt ensam med att flåsa för jag hörde inget annat än mig själv och danslärarens ivriga instruktioner. De andra såg inte ens andfådda ut. De kunde lika gärna nyss ha tagit en kopp kaffe i lugn och ro.

Det var inte så att det inte fanns några flåsande tanter där för att det inte alls fanns tanter där, för det fanns det. Klassen domineras nämligen av kvinnor i 35-60årsåldern. Mycket ståtliga, intelligenta och inte alls "tantiga" men ändåså den åldersgruppen.

När jag tänker på saken så skulle nog alla jag känner i RFSL Ungdom flåsa lika mycket som jag. Kan jag ha hittat orsaken till att jag känner mig som ett "minoritetsflås" eller är det bara en "liten" gemensam nämnare?

Drömlik ångest?

Imorse drömde jag en dröm som jag älskade att drömma. En sorts dröm jag inte ofta drömmer. En sexdröm. Att bli så uppskattad, bekräftad och... älskad på samma gång är verkligen något speciellt. Speciellt och det berör verkligen. Det berörde verkligen mig. Han som jag i drömmen hade sex med känner jag i verkliga livet. Det är inte ofta numer jag springer in i honom på torget men det händer ibland. Ibland är alldeles för sällan. Han är helt och hållet underbar. Hans ögon lyser och jag älskar hans ögon. Men... han är hetero, fast det vet lyckligt nog inte min dröm om. Imorse mådde jag bättre än en sagoprins.

Men allting får inte vara perfekt... verkar det som. Mitt i akten ringer min väckarklocka och jag blir så arg att jag stänger av min mobil (som för tillfället fungerade som väckarklocka). Jag återvänder snabbt till sängen och försöker intensivt komma tillbaks in i drömmen, men förjäves. Min dröm frös. Jag kunde inte se vad som hade hänt innan och inte heller förmå mig att se vad som skulle komma härnäst. Jag försökte så hårt, men bilden jag såg av min dröm blev allt mer suddig och snart kunde jag inte se några ansikten och inte heller skilja kroppar från väggen i bakgrunden.

Ångesten sköljer över mig. Nu var det borta. Borta för alltid och jag var återigen fast i verkligheten. Han var borta. Jag insåg att det jag drömde om var något jag verkligen saknade. Bekräftan av någon man älskade, uppskattad på det speciella sättet av någon särskild... ja bara att känna sig älskad av någon man älskar.

Jag insåg att mina tre senaste förälskelser hade varit i tre olika heterokillar. Jag började snyfta för mig själv och kroppen darrade som om den var på randen till att bara hejdlöst gråta. Med tanke på de andra förälskelserna så insåg jag att jag fortfarande inte hade släppt dem heller och ville så jäkla gärna... bli tillåten att älska dem. Speciellt han jag så ofta möter på torget och i bussen. På fem minuter är det så svårt att ens ge en hint för att visa hur man känner och inte heller är det enkelt att inleda ett vettigt samtal.

Men till slut så somnade jag om och sjönk in i drömlandet igen. Men när jag vaknade insåg till min stora bitterhet att jag hade inte fortsatt drömma min morgonsexdröm. Jag hade drömt om Stargate Atlantis.


Direkt då kände jag en lust att börja arbeta. Sen upptäckte jag att klockan var 13:20 och jag skulle träffa Josefin klockan 11:00. Varför hade hon inte ring mig på mobilen?

Vart bär livet egentligen?

Det undrar jag nu när sitter och tänker tillbaka på en väldigt händelsfull och upplevelserik helg.

Ikväll satt jag på kungsportsplatsen i Göteborg när en man gick fram till mig och frågade om jag letade efter något? Smått förvånad sade jag nej men sedan förstod jag ganska klart att det var droger han försökt sälja till mig. Jo, jag förstod det när han började gå bort baklänges sägandes "Exstacy?" och tittande på mig återigen frågande. Efter det tog batterierna i min iPOD slut och världen blev lite mer ensam och ännu mer kall.

Helgen är egentligen arbeter men jag ser det som semester. Semester från Karlstad och allt jag borde göra där. Protokoll, ekonomiska sammanställningar, dolandet med banken, osv.. Här nere inser jag vikten av goda vänner. Mina göteborgsvänner lämnar nyckeln till mig i farten när jag hoppar på busken eller när de frenetiskt försöker fräscha till sig i panik för att hinna till kvällens fest samtidigt de stolt berättar att garderobsplantorna frodas medans fikusarna inte alls verkar vara villiga att leva.

Nu tänker jag på hur mycket jag verkligen tycker om dem även om de missköter sina fikusar. För de har då inte misskött mig. Det är nog jag isåfall misskött dem men dem är då några enastående exemplar av garderobsplantor (som frodas). Jag är också stolt och lycklig vän.

Jag tänker mer och undrar vad som kommer komma härnäst? Förmodligen en seg morgon och träningsverk från kvällens spontana äventyr på en salsakurs (för proffs eller något liknande). Men jag trivdes för jag hade världens bästa partner! Freja Lina! Och dessutom fick jag dansa med Saras pojkvän Oskar och han förde *lycklig-drömmande-prinsess-suck*

"Nu behöver du joggingskor!"

Det var något min mor bryskt uttalade sig om när hon såg hur mina fötter höll på att ge vika i mina konverse tygskor. Mina fötter skriker och värker! Nästan som om de har lämnat in en skiljsmässoansökan och nu lider kvalet att se sin partner i ögonen de sista dagarna de sitter ihop. Detta beskriver just nu en bild av känslan jag har i relation till mina fötter.

Regnbågsdagen blev bra. Inte super, men bra. Kaotisk, stressigt, skämigt, tröttigt bara för mig själv och fullt av saker som jag ville göra men aldrig fick tid för. Som t.ex. ge Jonatan en puss, för Gud vad den människan är vacker och jag kan verkligen inte förhålla mig själv till honom. Han är gudomlig och jag är spetälsk, fattigjon, lerkrälande slav utan värde. Han får mig känna världsligt samvetskval för det jag inte vågar göra och total olycklighet för att jag aldrig kan få ut något av det jag riktigt önskar hos honom.

Nu är Kim här och så länge mina ögon är öppna så ska han få sig en lite massage med tuggummismak.

Det känns faktiskt (just nu) som om min gärna ingår en metamorfos till att bli tuggummi och förvandlingen är nog halvt färdig.

Nu börjar jag också få ett Green Smith i en annars tom mage

Stressen kryper lite på. Plötsligt hoppar mitt medvetande fram med de allra största sakerna jag borde göra. Jag måste ha undermedvetet försökt att glömma dem ellerpusha bort dem till sista sekunden. Jag önskar mitt undermedvetande kunde göra något nyttigt istället, som att till exempel fixa mig en pojkvän.

För det blir lite så för mig... att när jag känner som mest press så känner jag mig som mest ensam men jag inser då också att jag inte har tid för en pojkvän. När jag inte har någonting att stressa och slita med så inser jag att livet är så underbart att jag nog kan vänta till den rätta kommer och drar mig i näsan.


"Nu börjar jag också få ett Green Smith i en annars tom mage" säger jag och hänvisar till ett uttalande min kära, mustigt maskulina vän Love sade idag om att han hade lite magknip. Love tror att det är stressen och beskriver känslan som en konstant känsla av att inte ha ätit på länge och vara hungrig och då äta ett surt äpple som sedan ligger och småsvider i magen. Det är nog det som jag känner nu.

Jag vill inte veta hur mycket som jag har glömt tills imorse. En vacker dag lär jag mig nog att dressera mitt undermedvetna men det tar nog tid. Jag är faktiskt väldigt rädd för morgondagen och speciellt inför Lördagen. Det blev inte bättre av att en workshopsledare backat ur och ett liveband surt ville vara med men kunde inte, man kan väl vara snäll eller låta snäll åtminstone. En som är bra på att låta snäll är Agneta. Min kära RFSL-mamma. Du får dagens äppelknopp av mig!


Appropå äpplen! Det pågår en fotoutställning om äpplen på mitt jobb!

Mina sista sekunder...

...som arton år. Snart blir jag nitton. Jag undrar vad jag får? Jag undrar vart gåvotraditionen kommer ifrån? Jag kommer sakna mina 18 år. Det känns lite som att vandra in i en tom rymd, som framtiden alltid verkar vara. Visst det handlar om att några sekunder. Några sekunder som man föreställer sig som en avskiljare och att man i tanken målar upp en målad gräns som betyder: om du passerar här så kan du aldrig gå tillbaka... det fascinerar mig samtidigt det gör mig väldigt nedstämd på ett smått ångestfullt sätt. Jag har bara känt en gång så här i mitt liv förut. Det var när jag fyllde 15... då jag insåg att min tros gyllene år var förbi. Men det jämnade ut sig med att man fick byxkörkort(sexlicens).

Jag är trött och lite slut. Jag har arbetat hårt mina sista dagar som arton.

FÖRLÅT MISSY! JAG VISSTE INTE VAD JAG GJORDE!

Någon som ständigt tror att hen vet bättre än mig, ger mig instruktioner om hur jag ska leva mitt liv. Någon som inte ens känner mig! Sett mig en enstaka gång eller så. Någon som satt guldstjärna på mig innan jag hinner säga mitt namn. Någon som jag inte valde att bli anropad av. Jag tycker inte om det...
... och det värsta av allt jag känner igen mig själv i det. Det är samma sak som jag utsatte min bästa vän för i nästan tre långa år. Och jag som trodde hon inte ville lyssna. Klart som skitveganskt korvspad att hon inte ville lyssna. Hur fan klarade hon det? Och hon vill fortfarande vara vän med mig! Ska man vara tacksam eller räcker det med att gråta en skvätt i oförstånd?

Förlåt Missy! Jag ska helt sluta med att säga åt dig vad du ska göra!

Jag hatar mig själv för att ha suttit på höga stolar.

Dagens enda glädjeämnen var en hellycklig lärare som dök på mig och började prata om Kim Nygren och att jag har återfunnit mitt favoritklädesplagg: Balett-thightsen!

*Pust*

Idag har det varit en konstig dag. Jag förstod att allt inte var riktigt rätt när jag imorse hade satt på mig mina balett-thights och försiktigt började vifta med mina tår. Det escalerade snabbt till två gigantiska baletthopp. Men efter de två balettstegen började jag plötsligt gråta. Det fanns ingen anledning för mig att gråta... men jag grät i nästan 20 minuter. Efter någon stund spratt det i lederna på mig igen och jag fortsatte att gråta samtidigt som jag skuttade några nya danssteg. Jag lyssnade på musiken från den helt underbara film "My neighbour Totoro" ("Tonari no Totoro" den japanska orginaltiteln, se bilden). Kanske var det därför jag började gråta? Det var iallafall därför jag var så tvungen att dansa, även om jag grät. Då visste jag att "den här dagen kommer bli lite annorlunda".

Dagen har varit fylld av kraftlöshet, arbete massa små konstiga stunder. RFSL Ungdom hit, Regnbågsdagen dit, Hugobert alltid tyst sittandes bakom mig, skrattsalvor när något bröt normen och förbannnelse över Karlstad kommuns mardrömshemsida för alla mailadressetare. Men några glädjeämnen fast där nog också. De glada tankarna på Drutteman och Klas får mig att le inombords. "Voff" säger jag bara! Fast jag tror nog min dröm inatt färgade av sig en hel del på mitt sinnestilstånd idag så jag har nog varit någorlunda seggående.

Ännu en gång inser jag att jag älskar min styrelse. Förlåt mig kära ni för mitt fruktansvärt dåliga korttidsminne. Hen som skapade mig måste varit väldigt inspirerad av teflon.

Nu får jag väl dö lite i min kalla säng och pusta ut.

En dröm...

Jag träffar mitt ex ute på stan utanför arkaden i Karlstad. Jag är så full att jag knappt kan gå och han börjar stöta på mig. Han drar med mig hem till sig för ett one-night-stand. På morgonen vaknar jag och i kallingar stapplar in i vardagsrummet och dimper ner i en fotölj så kommer han efter. Jag ställer mig upp och han faller ner på knä och friar till mig med en diamant ring. Då får jag en hjärtattack. Och jag vet att det är en hjärtattack. Kanske för att det gör så jävla ont...

Då vaknade jag.

Ah... Härligt!

Jag har nu på kvällskvisten luggit och skrattat med en av mina bästa vänner när han sade "voff" och jag klämde ihop hans ansikte så att han liknade den mest sötaste Shi'Tzu-hunden jag någonsin sett. Fast Drutteman är inte långt ifrån.

Jag har haft en 17 timmars lång arbetsdag idag. Känner mig nöjd.

Dagens känslor har varit så många och intrycken nog ännu fler. Kortsagt har jag varit panikkissnödig, skyndat mig till tåget, haft 20 ungar tittandes på mig medans händerna började småskaka och ansiktet bli varmt (min misstanke är att min kropp ville gå på högvarv utan mat och att jag redan jobbat i diverse timmar utan rast), försökt dölja magknorr medans man pratat med en söt kille och mycket mycket mer.

Med alldeles utmärkt resultat ^^ alltså minst lika mycket att göra imorgon.

Produktion, framtidsröta och ryggont!

Idag har jag varit duktig. Jag har nämligen:

Gissat mig till hur man beställer 300st A3-affischer.
Beställt 300st A3-affischer
Mailat kommunen och fått svar (liknelse): "Aj aj... skynda på lite".
Hämtat affischerna och gett några till Love.
Pratat med UNO inför Regnbågsdagen.
Skadat Lisas högra bröst med mitt skägg.
Pluggat afrikansk dans.
Tjuvnallat på en ej vegetarisk kyckling.


Och dessutom så inser jag nu att jag måste upp imorgon, göra iordning mig, cykla till RFSL-lokalen med mammas stora väska, packa informationsmaterial och annat skoj och skynda iväg till tågstationen innan mitt tåg går... kl. 05:26.

Men annars mår jag bra för jag har lovat Världens Vackraste Jonatan massage... när jag har tid. Hm... när jag tänker lite mer ingående så visar det sig att jag nog har vansinnigt ont i ryggen och någon förbannad sena har sträkt sig i magen för jag kan inte andas utan att det gör ont.

Och nu den stora frågan innan jag lägger mig... ska jag raka mig nu eller imorgon?

Jobb, möte och lite till...

Igår var det nog en väldigt bra dag.

Jag fick ett jobb. Jag satt i möte med mina underbara vänner. Jag rantade runt på lokalen och arbetade lite. Jag insåg att jag älskar min styrelse (RFSL Ungdom Karlstad). Dagen slutade lite att lite tvärt att jag fick en kommentar av en tillfälligt cynisk person som drog mig lite längs sjöbottnen i mitt humörhav. Men annars så ska jag nog se till att morgondagen (idag) blir produktiv.

Klockorna klockar kluckande klokt och kvickt i min kosmiska klunga...

Min biologiska klocka sade till min litterära klocka att det var på tiden att skaffa en blogg.

Vad min litterära klockan egentligen gjorde var att snabbt rusa över till min semantiska klocka som visade sig vara sjuk. Ack så sjuk. Något virus måste det ha varit tänkte min litterära klocka och vek sig på tvären och bad en stilla bön om Motvitz motsats, sneglade bakåt på min biologiska klocka som klumpigt hade försökt följa efter och kommit fram flåsande och utan några som helst problem började "oskyldigt" vissla som rådjur i parningsakten. Min litterära klocka lyfte skeptiskt ett luftigt ögonbryn skrämmande i misstro. Min biologiska klocka verkade få rådjuren i halsen och ivrigt viftade något om Greenwichförbannelsen och min datorklocka. Min litterära klocka lyfte bestört på axeln och nickade sedan vänligt. De for sedan för att titta in hos min alltför upptagna datorklocka och insåg att det behövdes en eller två kaffekoppar. Till kaffet ljöd en hymn av sakta suckande njutning och vilda frågor och svar som far som rabiessmittade får över det lilla kaffebordet. Men de alla lättades i lösningen. Det var min dator klocka som hade gett min semantiska klocka ett virus för att inte internet skulle springa och gömma sig för min annars väldigt vresiga och petiga semantiska klocka som nu inte ens visste vad upp och ner var och än mindre om var internet sprang och gömde sig. Min datorklocka lugnade alla andra och sade att det snart skulle gå över och att friskheten snart skulle dimpa ner. Lycka och krykan som min semantiska klocka fick som stöd av den mer träiga delen av min biologiska klocka lockade fram ett leende skratt och de alla sammanförde alla tillgängliga visare och glädjeligen lade avbön att de skulle försöka förstå en blogg som nu ligger föreliggande alla klockors lycka och iliggande.

Så blev sådden av en långt ingrodd tanke, en blogg precis som grodan ingick en liten söt metamorfos... och jag hoppas det blir en prins.