Jag sitter här ensam i huset med min stickade ylletröja våt och glittrande av tårar. Tystnaden från allt runtomkring verkar varm och mörk, precis så som jag gillar att världen runt mig känns, men tankarna vandrar från minne till tanke och från tanke till minne. Det finns en fråga allting kretsar runt och den gör så att mina hjärtslag slår lite tyngre och lite tröttare.
Om jag dör. Hur kommer folk minnas mig? Vem kommer att sörja och vem kommer att glömma?
Jag finner tanken på att alla kommer sörja mig som en aningens egenkär tanke. Varför känns det bäst om folk gråter på min begravning och varför är tanken på ett brinnande ljus i kyrkogårdens fridfulla natt som något önskvärt? För länge sen tänkte jag hur ett avsked bäst skulle kunna gå till. Då grät jag floder. I efterhand insåg jag att alla mina avsked till nära och kära bara resulterade i att jag såg ut som ett helgon. Allt jag gjorde fick dem att älska mig lite till, på ett väldigt fint sätt. När jag insåg detta väcktes en helt ny tanke hos mig och jag var rädd för att detta var den största av all fåfänga.
Varför vill jag så gärna bli älskad? Är det inte jobbigare att förlora någon som man älskar?
Då förändrades alla mina planer. Allt jag planerade att göra och alla avsked som skulle bli sagda fick sluta i att någon aldrig skulle sakna mig och att då jag försvann skulle ingen bli sårad. Min begravning ändrades från vackra sånger med gripande pianosolon och hjärtslitande fiolackompanjemang till tal efter tal med förolämpningar och elakt skvaller. Ingen skulle bli sårad för livet, bara få sig en liten knuff bort.
Nu sitter jag återigen och tänker på döden, som om den väntade mig imorgon. Jag tänker på det igen för att jag nyss såg en film om en döende mor som tävlade mot den nya, unga, blonda styvmodern om sina barns kärlek. En kamp om att bli älskad och vilja det bästa möjliga för dem man älskar. Tårarna ligger nu och glänser likt den första frosten under min haka.
Filmen har återigen fått mig att tänka och jag tror den har fått mig att tänka om. Nyss pushade jag ifrån alla som kan tänkas såras med anledning av mig, även fast jag hela mitt hjärta viskade en önskan att igen få träffa dem. Nu frågar jag mig om vem som blir lyckligare när de inte får tillåtelse att komma nära mig.
Jag ser ner på mig själv, för denna fåfänga som jag ser i både när jag försöker helgonförklara mig själv och när jag planerar mitt martyrskap för de som betyder någonting för mig. Det finns ingenting annat i världen jag vill än att bli lycklig i någons armar och älskad av nära och kära, men när man själv har ett sår som svider så finns vetskapen att någon kan få ett sår av mig.
När man ställer "att älska" mot "att vara rädd" så vinner ena sidan lätt över den andra, men när det inte längre är ord utan verklighet så verkar hjärtat ha svårt att välja. Fortfarande ligger tystnaden i rummet mörk och varm, precis så där så att tankarna hellre vilar och är dunkla än att de är rakt rationella och klarskådande i kunskap. Känslorna knådar mitt bröst och jag våndas över att allt som jag tänker på inte kan komma ut i ord och snart borde jag lägga mig. Jag hoppas att tankarna får tänkas klart en annan dag.
Till dig som jag tänker på just nu. Jag är ledsen att jag pushat iväg dig. Det är för att jag är rädd och att jag älskar dig. Du vet nog vem du är och jag hoppas att du förstår.
