Vad hjälper ett fint stearin ljus om en dator surrar i bakgrunden? Jag menar, stämningen som jag söker när inspiration har lagt ett mysigt ägg av hopp i min själs mörka kvistvrå, den, får inget liv om min omgivning inte låter mig andas och glömma. Där jag är nu spenderas mitt levande i en isolation från högljutt levande och inspirerande stunder. Överallt är det moderniserat, till den grad att det kostat det mysiga, och modernisering låter och ger mig inget annat än en påminnelse att jag inte är ensam. Tekniken här är ett behov och måste, snarare än ett tillskott. Jag känner mig lite som en flod, uppdämd och sjukt stilla bakom en betongdamm. Tysta, overkliga och saknadsmättade drömmar om att virvla i en fors. Att trippa på tå och se sig om lämnar inget rum för kreativa utlopp, förlösande vrål eller meditativa dvalor på köksgolvet. Mina massor står stilla.
Nu snart förlöser jag mig själv. Jag har satt min värld i gungning. Det är snöat i mina berg och nu snart kommer en vårflod, tjock och tung, lerig och stor, farandes från mina rötter. Nu ska jag iväg från mitt självskapade fängelse. Isolationscell med vackra kuddar och fläktljud, hej då. Nu vrålar snart min fors.
