Hushörande

Jag hörde nyss min kombo kalla mig "Badhusälskling".

Men i själva verkligheten sade han "That's bothers me".

När Norge leker Newton

Trött, tröttare, jag... så var det nog idag och klockan var bara klockan fem på eftermiddag då regnmolnen fortfarande bråkade med solen om en plats i himmelen. Jag hade helt pladask kolat i fotöljen framför televisionen, när mina kära kombos bestämde sig att det inte riktigt var normalt att kola på dagtid. Så de väckte mig och tvingade mig ut på promenad. Och vilken promenad säger jag!

Vacker grå himmel, massor av hus, en inburad underbar kanin, blommande fruktträd och en fet ekorre som knaprade nötter på ett fågelbord. Allt var gott.

Men in mot slutet av min eskapad fångades några ögonblick av intressant häpnad. Jag beskådade de nygröna trädkronorna medans jag gick där på den lilla vägen i kröken bara några få tiotal meter kvar till min brevlåda då det plötsligt blev jobbigt att gå. Stegena blev fasligt tröga och tunga som attan och en sekund kändes det som om jag blev helt inbromsad. Något höll på att hända. Jag blev lugnt skräckslagsliknande förvånad, men det gick ganska fort över när jag insåg vad som hänt. Min omedelbara fatigue och nästintill stillståendehet var nämligen ett osett fartgupp som jag hade börjat traska över...

Kolad fot

Så hade man gått på glödande kol. Med lite förberedelse så går det ju fint och dessutom så kändes ju inte ens värmen. Stolt!

(Var god lägg på en ton av ironi för att få det korrekta meddelandet)

I rymden faller inte tårar, de flyger

Kräfta inte våg

Jag har somnat i solen, halvnaken. Behövs det sägas mer?

...continuess, my disbless

Vaken mardröm

Nu ligger jag vaken, tänker på mitt ex och har refrängen från Rysslands national hymn på hjärnan... och jag ska vakna för att gå till jobbet om en halvtimme.

Be & Svär

Att glömma sorger och besvär är något jag nog har blivit bra på och den lilla effekten i mitt liv har gjort att jag lugnt kunna tuffa på utan att bry mig vad som sker på sidan om min lilla livsstig, men dagar kommer då ibland som om från ingenstans då en tanken sakta rör vid min medvetenhet. Är jag ytlig? Varför känner jag inte mer?

Ingenting är som då. Då kände jag i överflöd och varje känsla, oavsett vems gav tårar, kampglöd eller skratt. Nu är en väns besvär inte längre unikt. En vädjan till hjälp från en vän i nöd blir till ett tomt eko inom mig. Jag vet förmodligen direkt vad jag ska göra och vad som göras borde. Att ta initiativ är något som sker utan förvarning, men att det sker utan att vara helhjärtat är min stora ifrågasättning.

Just nu vill jag likna det med att gå till kyrkan för att man alltid har gjort det eller att gå til kyrkan för att man nyss fått en uppenbarelse och blivit frälst. Jag känner mig som den som bara går för att man alltid går... Bryr sig för att man ska bry sig, fast utan att känna.

Idag gick jag till kyrkan som jag verkligen inte gjort på länge. Allt var som vanligt och visst trivs man i goda vänner och människors lag, men det hände något när jag skulle be. Ett gammalt sår brast upp och istället för att blodet åter rann så började det rinna var. Härskna tankar och slagna känslor fyllde mig. Vemod, ånger, saknad, vrede och besvikelse rann i in i mina sinnen. Jag blev chockad... att jag inte kunnat släppa honom än. Fan!

Varför?! Jag vrålar "VARFÖR?!" inombords. Plötsligt ser jag som om det vore glasklart: mitt liv är i kras och inget är som det ska vara. Tillbaka då jag var i de mörka trakterna och vandrade med min vardag så hittade jag en väg ur det mörka och så var jag på väg till någonstans mycket bättre, men att vägen ledde mig hit kunde jag aldrig ha förstått. Vägen jag valde var att glömma och sluta känna. Snart kunde jag glömma vem som helst, till och med de jag nyss mött. Men det att sluta känna blev förmodligen min förbannelse... numer är det sällan jag kan lyssna och bry mig.

Nu lägger jag skulden för alla mina dåliga val på denna enda händelse och person, men faktum är att jag har aldrig varit riktigt lycklig sedan han sade "nej". Inte lycklig så som han gjorde mig.

Just nu hatar jag mig själv för att igen blåsa upp detta emotionella stormväder. Någonting säger mig att jag överreagerar och är alldeles för irrationell, men just den tanken känns som en fiende just nu. Jag vill känna! Jag vill inte vara rationell! För om jag är det så kanske jag för evigt fängslar mig utan att leva som jag en gång önskade att jag levde. Någonstans därinne ligger en oförstålig tanke som är högst ovälkommen och den tanken säger mig att jag vet att det inte är hans fel, utan bara mitt. Mitt fel att jag aldrig kommer att kunna leva som jag en gång önskade att leva.

Då nuet vart långt

Jag har hunnit med så mycket idag. Jobbat. Åkt in till Oslo med Madde. Shoppat. Handlat mat. Städat. Lagat mango, ananas och rabarberpaj. Sett på film med vänner. Druckit varm choklad. Haft djupa diskussioner om Afrikas roll i världsekonomin och flygtransport.

Allt på en dag. Jag är riktigt imponerad av mig själv. Nu måste jag sova innan nästa dag börjar eftersom jag har lärt mig att tid är inte något som låter morgonen dröja bara för att man inte har lagt sig.

Men att hinna med så mycket och att dessutom hinna med att uppleva ett stillastående romantiskt ögonblick (i filmen) är otroligt! Tänk vad tid kan ge! Tänk vad tid kan kännas! Wow!

Hårresande resmål

Till Dubai vill jag! Tänk att stå där med sin käresta, hålla om varandra, bara låta världen vara fantastisk och titta på den fontänen.

Baba Yetu - Den underbara fontänen i Dubai

Ps: Klicka på länken och se filmen för att förstå vad jag menar

Dagens (o)skrivna regel

Hjältar har aldrig tandvärk.

När senast såg du en hjälte, i dröm, tanke eller verklighet, då hjälten led av gammeldags, hederlig tandvärk?

Att tänka ett steg in i mig själv

Var god klicka på filmen för att se hela filmen...

Empty internet

Nobody was online on my msn... it never ever happened before! Why?! I asked myself. It's only 11:35 in the evening.

...just in Houston, not in Scandinavia. Time thers's 6:35 in the morning.

To walk with the dead

All americans thinks I'm a stud from Scandinavia due to my very sore throat. It sounds like am a shy, heterosexual bullfrog who spent my life drinking whisky, smoked tons of cigarettes and have been practicing my hobby which is imitating a bulldozer carrying gravel.

Now I've been awake for 24 bloody hours. Traveling in at least 19 of them. I feel like a zombie trying to be alive... which of course is impossible... or the sleeping beauty trying to be awake... which is a contradiction.

Anyway, I'm finally here in Houston, Texas. Not... ready to work in the moment. Hopefully tomorrow.

En god väns ord

"I've got all my troussers from the pirate bay."

- Henrik