You have crab!

En förkärlek för felsägningar och misstolkningar, är ett litet personlighetsdrag som jag skulle vilja erkänna att jag har. Nu när jag sitter och tittar på den tecknade serien från Japan om min barndoms favorittv-spelsfigur, Megaman, så kan jag inte hjälpa att mungiporna fladdrar vilt i jakt efter öronsnibbarna.


*Doorbell* och en ljus förmodad kvinnoröst svarar vänligt frågande.


(...)


(Tänka sig, jag skulle också bli ytterst förvånad)


Bra där, jag skulle nog också hellre vilja ge någon en budleverans med krabba.

Vänliga problem

"Hur luktar en varm kopp?" sade Jean och luktade på en kall kopp.

Found you... I mean myself!

Den här dagen har fått ett besynnerligt börjande. Vaknat har jag gjort och skjutsat Per till jobbet, men det hände en finurlig liten sak när jag var på min väg hem igen. När jag kom till vårt kvarter så står där en bil i korsningen och en man går sakta in, ut och runt. Lite smånyfiken stannade jag och vevade ner rutan. "Hei, er allting greit?". Min hälsningsfras som undrade om allting var okey och också den hälsningsfras som blev inledningen på en konstig konversation. Den gamle mannen hade jag aldrig sett förr, men han visste både att jag bodde här och att jag hette Robert... och han uttalade det på det korrekta svenska viset också. Det ställde mig helt i fulltgapläge och hade svårt att få upp hakan igen. Hur visste han vem jag var? Jag sade vänligt att jag inte kände igen honom, men då frågade han om jag inte bodde tillsammans med Dina (eller något) och det gör jag ju inte... sedan om jag inte kände Erik och det gjorde jag ju heller inte. Så frågetecknet blev mindre. Han måste ha trott att jag är någon annan Robert, som ser ut som mig, har en liknande röst och bor i samma kvarter...

Hursomhelst den gamle mannen log och jag drog, full av smått gnagande förvirring. Fanns där en dubbelgångare av mig här? Erik han nämde, kunde det möjligen vara den oerhört söta hundägaren? Eller kan det vara så att jag drömmer vaken?

När monstret blev jag

Jag har alltid undrat hur disk magiskt försvinner och sedan återfinns i diskmaskinen. Nu vet jag...

Låta lätet komma

Tyst knarrande knän och sängvarma andetag, så känner jag mig nu när jag sitter här i ett rum fyllt av instängd luft, trött konverserande vänner och beatlesmusik. Jag har verkligen haft en underbar kväll ikväll.

Oavsett om aktiviteter har tröttnat mitt sinne så simmar saker sakta i cirklar och sår nyfikenhetslikande ånger i tankar om livet och tillhörighet. Vart hör jag hemma? Nu finns många vänner här i Norge och de kommer närmare och blir allt fler, men samtidigt så vet jag inte om det är de som är min tillhörighet. Dit jag tillhör är oerhört identitetsgrundande för mig och att inte veta vilka vänner eller ställe som är mitt nät, säte och läte förvillar mig så.

Nätet är för mig ett skydd utav kärlek och kontakt. Sätet är där jag sover som bäst och utifrån jag kan växa, t.ex. bostad eller tillhåll. Lätet är vilka kläder jag väljer, vilken musik som skrålar och delas, vilken klubb jag går till och hur jag har roligt med mina vänner.

Inför mig flashar bilder utav vad som en gång varit och fortfarande ibland som känns som att det är. Ställen där jag kunnat växa och låtits bli någon. Personer som givit guldkant i min vardag. Stunder då jag älskat. Namn som alltid kommer finnas.

Vart mår jag bäst? Vilka kommer vandra med mig livet ut? Vilka öppnar dörrarna till mina drömmar? Vilka är mina drömmar? Vem kan jag dela min dröm med... Frågorna blir fler.

Tre små mangrisar

Just nu står jag i köket och plockar ur den tredje diskmaskinen full med disk. Att tre små pojkar som vi kan sammankalla så oerhörda mängder med disk? Det är på snudden att jag inte hänger med i det hela och förbaskat grisiga är vi också! Smuts, skräp, matrester, disk, mat, kläder, ostädade rum och kaotiska skrivbord finns det gott om i detta välsignade hus... men så slår det mig. Vi är lite som de tre små grisarna.


Henrik är stenhusgrisen, Per är kvisthusgrisen och jag är utan tvekan höhusgrisen. Jag lever flyktigt, har kul och visslar (istället för att spela flöjt) vart jag än går. Man kan nog säga att jag nog inte är den bästa på att bygga bo...

(Notera att min gris har en fin sjömanshatt ^^)

Svidande hemlängtan

Nyss fick jag veta att mina vänner hemma i Karlstad blivit mordhotade. Mordhotade för att de öppet är just de som dem är, sig själva. De arrangerar Pride i Värmland i Juli och någon där ute i de Värmländska skogarna blev så rädd att den personen skulle leta upp ett telefonnummer och sedan ringa till min vän enbart för att få någon annan skrämd. Hotad till livet.

Är det så livsviktigt att trycka ner någon bara för att den personen råkar vara homosexuell, bisexuell eller transperson? Vad är det som är så farligt? Vad är det som är så fel? Jag tycker att man har all rätt att vara den man är och visa det öppet! Det ska fan mig vara en världslig, vardaglig, allomfattande, mänsklig rättighet!

Jag ska göra allt jag kan för att åka dit och stödja dem just då paraden går av stapeln. Just nu enligt mina planer så är det mitt i min semester, men fuck den! Inget är viktigare än mina vänner! Och då ska jag vara mer regnbågig än någonsin!

Jag hoppas ni där bortapå andra sidan gränsen förstår att den brinner en glöd inom mig just nu som är beredd att hjälpa er på alla sätt som jag någonsin kan! Ni är bäst och jag är stolt över er! Ni behövs!