Jag ser mig själv långt uppe i himlen. En nästan molnfri himmel. Jag står som på en gigantisk glasskiva mellan mig och jorden, fast det är inte glas. Jag ser ner på på jorden under mina fötter. Allt verkar så smått. Jag håller andan. Glaset under mina fötter är som tunn is på en sjö och världen under är den iskalla sjön. Isen är som kristall, klar och slät, men det knakar precis som tunn is och det viskar små skärande, krasande, knäppande ljud till mig. Små hintar om glas som krossas, is som vajar och kristall splittras. Kristallen under mina fötter känns tunnare. Tunnare för varje ny tanke jag tänker. Tunnare för varje fler andetag som jag inte tar. Tunnare för varje andetag jag tar.
Jag håller andan i den obefintliga och iskalla luften. Hela min kropp vill trippa på tå därifrån men en röst långt inne i huvudet säger att oavsett åt vilket håll jag går åt och oavsett vilket vackert moln jag flyr till så har jag samma tunna hinna inunder mig och jag vet att det stämmer. Rispor och skärvor kommer ändå lika fort att hitta mina fötter när jag springer därifrån som om jag står still.
Jag vill fly, sakta trippa bort i flykt från rädslan och paniken som spretar ut sig inom mig, men jag kan inte. Min kropp lyder inte. En tung känsla i bröstkorgen förlamar min handling. Det känns som en varm klump mjukt bly sakta växer inuti mig och tyngden över mina fötter långsamt blir tyngre. Jag vill hyperventilera, springa därifrån, strypa mig innan det är för sent, men klumpen tillåter det inte. Jag har inte kontroll över mig själv längre.
Jag är rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar