Trött, tröttare, jag... så var det nog idag och klockan var bara klockan fem på eftermiddag då regnmolnen fortfarande bråkade med solen om en plats i himmelen. Jag hade helt pladask kolat i fotöljen framför televisionen, när mina kära kombos bestämde sig att det inte riktigt var normalt att kola på dagtid. Så de väckte mig och tvingade mig ut på promenad. Och vilken promenad säger jag!
Vacker grå himmel, massor av hus, en inburad underbar kanin, blommande fruktträd och en fet ekorre som knaprade nötter på ett fågelbord. Allt var gott.
Men in mot slutet av min eskapad fångades några ögonblick av intressant häpnad. Jag beskådade de nygröna trädkronorna medans jag gick där på den lilla vägen i kröken bara några få tiotal meter kvar till min brevlåda då det plötsligt blev jobbigt att gå. Stegena blev fasligt tröga och tunga som attan och en sekund kändes det som om jag blev helt inbromsad. Något höll på att hända. Jag blev lugnt skräckslagsliknande förvånad, men det gick ganska fort över när jag insåg vad som hänt. Min omedelbara fatigue och nästintill stillståendehet var nämligen ett osett fartgupp som jag hade börjat traska över...
Vart Jag Trampar
10 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar