Ödet vs Kampen

På den senaste tiden har jag bråkat väldigt mycket med mig själv och det är inte över någon småsak som den odiskade disken eller något annat i den stilen, utan det handlar om något så stort som hur jag ska leva mitt liv. Djupt inne i ryggraden sitter min kära mors ord "Det som är menat att vara det kommer att bli" och efter dem orden har jag levat efter tills nu när jag i min stillsamhet har börjat tänka på några ord som studsar mot pannbenet, "Inget händer av sig själv!". Nu när jag sitter här och skriver detta så känns det inte som om de två behöver säga emot varandra, men i verkliga livet så gör de det i allra högsta grad.

Tänk att du är kär i någon och du vill ha honom så mycket att du skulle kunna gå i graven för att ens få uppleva några sekunder av hans närhet när han ömt uttalar orden "Jag älskar dig" men av någon anledning verkar din kärlek helt obesvarad. Med orden "Det som är menat att vara det kommer att bli" så menas det då att du inte kan påverka hans känslor och att få honom till att älska dig är omöjligt och med orden "Inget händer av sig själv!" så blir det hela som en kamp för ditt mål och det ligger ett underliggande argument i det hela att någon måste göra honom kär i dig.

Att kämpa eller att hoppas? Vad är rätt och vad är fel?