Just nu upplever jag den ökända klyschan när allt hemskt händer just mig. Ingeting händer just nu (och kanske är det det som har utlöst det hela) men det känns som om allt tidigare kommer tillbaka och påminner mig vilken looser jag är.
Jag är så arg att jag vill kasta det vackra porslinet i golvet, men jag gör det inte för jag skulle bli så ledsen då och jag skulle inte kunna se pappa i ögonen när han skulle få reda på att jag hade förstört farmors servis som jag ärvt. Jag är så förbannad att jag vill slå stålbunken med den intorkade chokladbollssmeten i väggen, men jag gör det inte för det skulle garanterat bli ett djupt märke i väggen som jag inte skulle kunna förklara för hyresvärden och mina grannar skulle med all säkerhet höra mig och undra om vad som försigår och ge mig misstänksamma blickar i trapphuset. Jag är så ledsen och jag vill vara så glad att jag inte orkar någonting... Jag tror jag är inne i en känslomässig berg-och-dalbana. En liten ond cirkel med g-kraft och adrenalinförhöjande effekt.
Jag känner mig misslyckad för att jag känner mig hämmad.
Vart Jag Trampar
10 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar