När vitt är svart

Om det är en modern myt eller ett klart faktum har jag ingen aning om, men det sägs att folk ofta kan få vinterdepressioner. Att världen under vintern och hösten är så mörk, kall och tom på liv att man i sinnet blir mörk, kall och tom på liv. På andra sidan av samma mynt, myt eller faktum, hittar jag vårförälskelsen och sommarlovet. Att världen under våren och sommaren är så ljus, varm och sprudlar av liv att man i sinnet blir ljus, varm och sprudlande av liv. Jag har inte riktigt känt mig hemma i dessa mönster som det verkar vara så vanligt att man lever i.

Jag känner mig ljus, varm och levande när frosten biter i den mörkaste midnatten och vinterbrisarna svider runt fotknölarna och jag känner mig lite mörk, kall och tom på liv de dygn som aldrig visar stjärnhimlens fulla prakt.

Jag känner mig nästan jagad av ljuset och jag känner mig trygg i mörkret. Vittrar i solens hetta och vaggas i nattens lugna skugga.

Jag tror att det mesta inte går att förklaras som vitt och svart, det gäller även mina känslor nu och likaså när det handlar om vilken årstid som är mig snällast. Nu är det sommar och natt...