Stjärnor från fjärde dimensionen

Just nu sitter jag på en madrass i mitt lilla rum nere i Göteborg och försöker med hela min kraft att inte tänka på vare sig tid, rum eller mening. Jag flyr varenda lilla glimt av verkligen. Det finns ingen studieskuld, ingen att-göra-lista, ingen värk i ryggen, det finns inga klibbiga svettningar och framförallt så finns ingen framtid som kräver mitt deltagande.

Jag är helt kapabel att klara av mitt eget liv. Jag har förmodligen kraft och ork att leva två liv till och med, men något saknas. Vad, vem, hur eller varför har jag ingen om... men de frågorna behöver, just nu, inget svar. Frågorna är som bleka moln i horizonten på en månskensklar natt där varje stjärna flackar och lyser på den evigt mörka himlen. Jag simmar lugnt i melankolins harmoniska hav, min rygg har vänt sig mot tyngdens eviga hemvist och jag ligger i vattnet som mjukt låter mig flyta. Min hud kan knappt skilja nattluftens stilla vind från vattnet som sakta strömmar längs min kind och smeker ljuvt min svank. Allting är perfekt precis som det var då...

Jo, för det är precis som jag känner, eller rättare sagt kände. För månen, stjärnorna och mörkret emellan bjuder mig på vackra skådespel från mitt liv som passerat. Minnen, drömmar och små speciella stunder vilar nu i mina ögon och fyller min andedräkt. Jag ler för mig själv och tänker "då var jag hel".

Flera av stjärnorna är som små bokmärken i min historia då någon speciell fanns i mitt liv. Någon som är en ovärderlig vän, någon som räddade dagen, någon som kastade sanningen upp i ansiktet på mig eller någon som jag älskade...

Nu är mitt brösthår alldeles glittrigt av tårar och jag slits i mellan minnen, kärlek och sorg, att bli hittad och att bli lämnad, men tragiskt nog så stagnerar alla mina djupa känslor för att av min rumpa har börjat få träsmak. Träsmak, hunger eller solbränna kan aldrig mäta sig med känslorna som spelar under ytan på mitt känslohav, men dock så är det just nu de enda känslorna som hör till nuet... Varför måste nuet och verkligenheten vara det som dominera hela tiden? Varför kan jag inte leva i min egna lilla värld. Den värld som var min verklighet när jag var tolv. Den värld som var min verklighet därinne i garderoben. Den värld som var min verklighet och fick mig att tro på kärlek, godhet och hopp.

Jag önskar jag kunde möta mig själv och gilla det jag ser. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och möta mig som ung och inte falla i gråt...