Igår kom hade jag varit och köpt några syndigt goda kakor på Seven Eleven nere på hörnet vid Vasaplatsen. Lite generad utav de tankar om kakor som svindlade innanför pannbenet på mig, var jag nog inte tillräckligt uppmärksam på vad som hände framför ögonen på mig för då hoppar en underbart vacker människa framför nosen på mig och säger glatt "Hej!". Superchockad som jag var blinkade jag många gånger så som en chockad människa gör. Förmodligen såg jag lite konstig ut för just då visste jag varken upp eller ner. Människan som hade hoppat fram skrattade, log och sprang iväg med en vän ner för Aschebergsgatan. Kvar stod jag.
Något som fördjupade mitt förvirringsrus var att personen visste vem jag var. Hur skulle den annars kunna veta mitt namn? Skulle jag springa efter och fråga vem personen var? Jag hade ju ingen aning vem det var! Det kändes som om jag gick fram och baklänges samtidigt, fast jag stod nog still och sen blev det för sent att följa efter så då gick jag hem med mina kakor.
Men vem var denna underbart vackra, glada människa som kände mig?!
Vart Jag Trampar
10 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar