Jag föder mig paradoxalt

Nyss åt jag en lunch så fattig på kolhydrat att det nästan enbart bestod av protein och cellulosa. En måltid med en idé om nyttighet och ett önskat mål.

En knapp halvtimme efteråt satt jag och fikade med mängder av krämig glass, smet utav rent socker. Det blev en fyllnad i min mage full av kolhydrat och inget där utöver. En stund för umgängets sötma.

Två helt skilda idéer om vad som ska passera min strupe. Idéerna säger emot varandra om vad som borde vara rätt och fel. Asketism med gastronomiskt martyrskap och hedonism med socialt frosseri. I den ena idén är maten ett medel att nå ett mål och i den andra är maten målet. Dock så efterlever jag dem båda.

Världen är varken svart eller vit, har inte en ände och ett slut. Det hela är lite som att föda sig själv.