...vilken vacker film. Jag älskar den. Jag kunde inte förmå mig att gråta men det kändes som om tårarna fyllde mitt inre öga. Mina ögon tårades inte men en liten rörelse kunde få floder att forsa. Det kändes som om jag hade osynliga lock över ögonen som tätade minsta springa. Jag kallade locket för kontroll. Men trycket ökade och det kändes som om jag skulle tappa kontrollen nu så skulle mina ögon fara med i strömmen och lämna mig ögonlös. Sannerligen säger jag, tårarna kom inifrån.
Vart tog mitt Neverland vägen, det jag en gång drömde om? Var vilar min fantasi? Hur väcker jag den längtan som jag en gång hade? Kan jag någon gång få känna det jag kände i min dröm utan att gå igenom det jag fick gå igenom då?
Är min fantasi i dess dödsbed? Eller ligger den bara och sjusover?
Vart Jag Trampar
10 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar