Jag, julfilm & jobb

Nu har jag gråtit floder till Grinchen och till Elf. Två typiska amerikanska julfilmer. I mina tankar ser jag mig själv som patetiskt sentimental men samtidigt känner jag mig äkta på något sätt. Och... jag superduperälskar Cindy Louwho's frisyr! Vill ha! Men känner mig som Grinchen.


Idag på mitt jobb fick jag ta hand om kassaredovisningen. Räkna moms och sånt. MASSA konstiga siffror som på slutet verkar väldigt vänliga när man kommer underfund med att det stämmer.

Imorgon ska jag själv ha hand om kaféet. LID MED MIG! Jag har hittills bara diskat och att stå i kassan har jag börjat lära mig. MEN! Att göra mat, redovisa kaféets kassa och hålla ordning på den (i mina ögon) milslånga checka-av-listan Sara så fint gjort och hängt upp väggen, veta vad som är vad på menyn och "inte gå under" är de där uppgifterna som jag tvivlar lite på. Detta kommer förmodligen hålla mig i panikångestens kallsvetiga klor under min kommande natt. Önska mig lycka till!

Det lilla konstiga är att jag aldrig har hört att någon någonsin varit ensam i kaféet förut. Men någon gång måste väl det vara den första... eller så har någon arbetat ensam där förut... och aldrig setts igen. Och ingen vågar prata om det!