Som Cliffs of Moher men istället en bassäng och trampolin

Jag är bortskämd. Mer än många tror. Jag har aldrig varit utan mat, alltid haft mina föräldrars kärlek, fått känna riktig kärlek, fått resa i världen, haft vänner som ställt upp långt över deras egna gränser av ork, haft vänner som unikt ger mig en känsla av jag behövs och att jag faktiskt gör skillnad, haft tid och rum för utsvävningar och haft en väldigt kravlös tillvaro... Jag är nöjd med mitt liv och jag är nöjd med min värld så den ser ut nu.

Jag lever livet gott och faktiskt så gör jag det utan att veta mycket om det. Jag menar... jag har aldrig varit så ledsen som många mina vänner har varit och inte heller haft anledningen till det. Därför vet jag inte så mycket om depressioner. Jag har många gånger varit berusad av lyckokänslor och det har sprudlat av varmaimpulser inom mig, men de tillfällena har jag faktiskt inte analyserat så värst mycket. Jag har konstaterat att jag var glad och att det var kul och skönt att vara glad, men inte tänkt så mycket mer på det än så. Det har aldrig varit ett problem att lösa.

Men ibland kan lycka och varma känslor spela världen ett spratt. Kärleken kan vara en ful fillur. Varma känslor fyller just nu min värld och de kastas vilt runtom mig till personer som verkligen är värda att älskas, men jag har inte den blekaste aning om vad som händer. Jag har ingen översikt, ingen kontroll och ingen nödbroms att rycka i om det skulle hända något och det känns lite konstigt. Det är nu man ska släppa taget om alla visioner om världen och idéer om bra och dålig och bara kasta sig ut i det solskensdränkta havet av bubblande, lekande vågor av kärlek, lycka, närhet och leenden under min trampolin. Vi får se om jag kan hoppa... jag hoppas det.