En listig liten längtan

Jag sitter nu ensam i mitt lilla kollektivvardagsrum i en av de sofforna som jag nog kommer sakna mest när denna lilla tillvaron blir en del av min historia och helt ute ur min närvarande nutid. Hela min värld skriker att jag måste hitta en ny sorts kvalitet i mitt liv. Ett nytt hem. Ett nytt hus.

Men när jag sitter här och bittrar mig över den oskyldiga värld som jag själv har skapat så kryper det något inom mig... en känsla jag inte kan sätta fingret på. Låt mig förklara. Jag borde gå och lägga mig för jag ska nämligen upp och jobba tidigt imorgon och behöver all den energi som jag någonsin kan få från min underbara skönhetssömn, men istället sitter jag och letar febrilt på min dator efter något att göra. Mina logiska hjärnceller har ett tydligt budskap: "GÅ OCH LÄGG DIG!" men just de hjärncellerna verkar vara bortglömda och istället dvalar den delen av mig likt en vintrig granskog som silkeslent smeks av silvrig dimma, sakta singlande ned från en frostlikt glimmande stjärnhimmel... Om ni missade min poäng så var den att jag känner inte känner för att lägga mig.

Men varför vill jag inte lägga mig? Det är mitt stora mysterium. Jag har ju inget annat att göra. Det känns som om det finns något jag borde göra. Något som kallar på mig. Ett klockslag som måste komma och... vadå? Det känns som mitt öde, och världen håller det dolt för mig. Jag har alltså en längtan som jag inte visste att jag hade efter något som jag inte vet vad det är...

Oh my god, kan jag bli mer övertrött flummig just nu? (Frågan är ställd till mig själv!)