"Nu behöver du joggingskor!"

Det var något min mor bryskt uttalade sig om när hon såg hur mina fötter höll på att ge vika i mina konverse tygskor. Mina fötter skriker och värker! Nästan som om de har lämnat in en skiljsmässoansökan och nu lider kvalet att se sin partner i ögonen de sista dagarna de sitter ihop. Detta beskriver just nu en bild av känslan jag har i relation till mina fötter.

Regnbågsdagen blev bra. Inte super, men bra. Kaotisk, stressigt, skämigt, tröttigt bara för mig själv och fullt av saker som jag ville göra men aldrig fick tid för. Som t.ex. ge Jonatan en puss, för Gud vad den människan är vacker och jag kan verkligen inte förhålla mig själv till honom. Han är gudomlig och jag är spetälsk, fattigjon, lerkrälande slav utan värde. Han får mig känna världsligt samvetskval för det jag inte vågar göra och total olycklighet för att jag aldrig kan få ut något av det jag riktigt önskar hos honom.

Nu är Kim här och så länge mina ögon är öppna så ska han få sig en lite massage med tuggummismak.

Det känns faktiskt (just nu) som om min gärna ingår en metamorfos till att bli tuggummi och förvandlingen är nog halvt färdig.